Brosandir - "Karmanjaka, här ser du oss för sista gången"
Det finns saker som jag alltid älskat (glass, Borneo och doften av granbarr.) De är såna saker som jag bara kan förstå varför jag älskar ifall jag går så långt tillbaka i tiden jag kan minnas. Som att doften av granbarr förknippas med jul och allt som förknippas med jul är positiva minnen. Sådant går att förstå.
Visst finns det på samma sätt saker jag avskytt ända sen jag var liten. Såna enkla saker som att ha hål i strumporna till exempel, eller tajta kragar. Rädslor likadant. Jag har alltid avskytt frisörer (har vant mig av med skräcken som tidigare medföljde att gå och klippa mig, men gör det fortfarande inte med glädje.)
Vad jag inte insåg förrän ganska nyligen är hur mycket av de sakerna jag älskar/hatar/är rädd för beror på Bröderna Lejonhjärta. Det var en av de första filmer jag såg på svenska och jag älskade den nog från första början. Såg den om och om igen, skrämdes lika mycket av Katla varje gång (även fast alla kan se att hon bara var i papier maché) och grät när de berättade om Nangilima. Nej, egentligen grät jag inte, jag grät aldrig i filmer när jag var liten. Men det gjorde ont, alltihop, för att det var så otroligt vackert.
Men några saker från den där filmen (och senare även boken) påverkade mig mer än vad någon annan film gjort.
Jag är för det första livrädd för bränder. Det är ganska udda, eftersom jag älskar eld i allmänhet. Kan sitta i timtal och se in i lågor, leker alltid med stearinljusen och skulle föredra fotogenlyktor framför elektriska tusen gånger om. Men trots det handlar alla mina värsta mardrömmar om skogsbränder, bränder där någon jag bryr mig om är instängd i ett brinnande höghus eller scener där gardiner om och om igen fattar eld. Det är ingen skräck jag har i vaket tillstånd, bara sekunden innan sömn och i drömmarna.
För det andra har jag alltid haft Jonathan som favoritnamn. Varenda gång jag skulle skriva en novell där jag ville medverka själv, men inte skriva att det var mig den handlade om så skrev jag om någon som hette Jonathan. Den äldsta brodern Lejonhjärta var lite av en superhjälte för mig. Jag har aldrig fascinerats av Batman, Spiderman och Stålmannen, men Jonatan Lejonhjärta var den modigaste (fiktiva) person jag kände till.
Pappa berättade för mig att Bröderna Lejonhjärta delvis spelades in på Island och sen dess har jag haft en obeskrivlig längtan att få åka till den lilla vulkanön. Det var rykande berg, gräs som känns strävt under huden och ensamhet där själen får flyga. Sådant är vackert på ett sätt som Körsbärsdalen aldrig kan vara vacker på.
Förutom allt detta gav mig Astrid Lindgren något annat. Historier där inte allt jämt är lyckligt. Det finns så många sagor som alla slutar likadant, börjar likadant. Förutsägbara och långtråkiga, när man har läst fler än ett stort antal. (Jag om någon kan nog sägas ha läst ett stort antal.) Men Bröderna Lejonhjärta är fulländad, så mycket vackrare än de andra, för att det har en gnutta melankoli i sig. En låt som enbart går i dur klingar falskt och blir inte vacker förrän ett moll-ackord läggs till. Då uppnås den där perfektionen som alla strävar efter.
Snusmumriken sa en gång att han skulle skriva en visa som innehöll "en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att vara ensam."
Precis så är det.
SJJ - "In those days I learned that nothing is more frightening than a hero who has lived to tell his story, to tell what all those who fell at his side will never be able to tell."
Jag blev ombedd att motivera varför jag tycker om jujutsu men inte MMA. Tycks ju vara en hyfsat enkel fråga, inte rörde det politik (som jag har noll koll på), världsbilder eller huruvida det är bättre att äta ett salladsblad än en kanin.
Trots det var det stört omöjligt, kanske för att jag så att säga blev tagen på bar gärning. Jag har aldrig tänkt på varför jag gillar just jujutsu. Och att nu behöva motivera varför det är bättre än MMA för en person som tränar det sistnämnda blev som norrmännen säger lite vanskligt.
"Det är mer tekniskt" mumlar jag mest bara för att säga något. Inte heller kan man säga att det är finare att se på än MMA, när man väger ungefär hälften av vad denne anonyme MMA-utövare gör.
"Haaaa..ffffff...mer...eeeeeeeeeehhhhh...TEKNISKT??!?! Som om man inte behöver teknik för MMA?!!?"
"Aaah, nej. Det var inte så jag menade. Äsch, det var dumt formulerat. Jag menar. Jag vet inte. Alls."
(Hjälp?)
Lyckligtvis blev vi avbrutna där och jag fick smita iväg i all stillhet med mina korkade svar.
Men allvarligt. Det enda svar jag kan ge är detta; när jag tränar jujutsu är jag så glad att jag inte kan låta bli att le konstant (såpass ofta att majoriteten av de jag tränar med frågat ifall jag driver med dem), men om jag någon gång är med på ett MMA-pass känns allting bara tungt och jobbigt och jag blir hela tiden argare för varje sekund som går. Inte är det en godtagbar motivation, men det är enda sättet jag kan förklara det på. Jujutsu gör mig löjligt glad (eller kanske bara löjlig) och MMA gör det inte.
Gårdagskvällen var tillägnad fotande i dojon och även fast jag som vanligt blev rastlös efter cirka femton minuter så var det väldans roligt. Måste lära mig att sluta fjanta runt när jag blir otålig bara.
K: FOKUS!
E: ...
M: Emilie?
E: Hmm?
M: Sa han fikus?
Det hjälpte inte precis mitt larviga humör.
(Fast jag är ganska glad att ha det ändå.)
(Foto: Ninjad från SKIFT)
Places - "Much like the arrival of Spanish trains, in those stolen years you never knew when the end of childhood was due."
Nu är det visserligen meningen att man ska tänka på julen, när snön äntligen dalat ned i våra förväntansfulla ansikten. (Jag håller fast vid åsikten att nog alla älskar snö innerst inne.) Men ett par av de där trästavarna i dojon som samlar damm bakom elementet fick mig att minnas juli månad.
I juli reste jag nämligen bakåt i tiden ett par hundra år. Till den omtalade kvarnen uppe i Alperna, till älvorna som dansade i månljuset och till tusentals eldflugor varje sommarkväll. Det var enkelt sagt en av de vackraste platser jag någonsin varit på och om det är en enda resa jag vill göra innan jag dör så är det dit jag reser.
För att återgå till den udda kopplingen trästav - sommarminnen... Jag och min bror fick en plötslig släng av träningsabstinens och uppfann (säkerligen inte som de första människorna) sporten Kvastfäktning. Ett par uråldriga kvastar (ni vet, de som faktiskt fortfarande doftar torkat gräs och sågspån) blev formidabla vapen och gårdens trästock gjorde det hela snäppet roligare. Vi höll på tills solen gick ned och eldflugorna glittrade som stjärnor över bäcken.
Kvarnens härskarinna (en äldre dam i sina bästa år) hade precis som mig bott ett tag i Kina och varje våning var därför fylld med allsköns udda prylar. Varje morgon var som att gå på skattjakt, gasspisen hade sina nycker och dagen efter kvastfäktningen uppfanns slutade vattnet fungera. Kranen hostade ett par gånger och sen var brunnen tom. Varpå min käre far startar projekt Bäckavatten. Idén gick ut på att han själv stod i bäcken (det var ju trots allt en kvarn vi bodde i), fyllde hinkar med vatten och langade dem till mig, som sprang till brunnen för att tömma dem. Jag lovar er, att efter en halvtimmes konstant löpande med vattenhinkar fyllda till randen så fanns det inte mycket träningsabstinens kvar i mig.
Vädret hade sitt eget sätt att lösa vattenproblemet på och bjöd oss på en åskskur nästan i klass med de i Shanghai. Visserligen slets inte himlen sönder av blixtar, men det haglade och regnade så till den grad att grannbyn i princip spolades bort. Vi satt inomhus och njöt av österrikisk choklad, min bror gjorde ett provisoriskt paraflax av de enorma skräpporna vid vägkanten och sen var saken ur världen för våran del.
Till gransångarens entoniga sång och de blå bergens oändliga vidder fann vi en äkta Mattisborg. Tror jag aldrig känt mig så mycket som Ronja Rövardotter som i just det ögonblicket när vi stod vid de ruinerna.
(Och jag kan försäkra er om att det rände runt Borkarövare i skogarna!)
Nej, det är nog kommer alltid vara så att jag känner mig närmast friheten när jag är bortom städerna. Vid havets dån, bergens stillhet och i de småländska tallskogarna (där man ska gå barfota i gryningsljuset). Där kan jag skriva och där kan jag leva tills jag blir 97 och benen inte längre bär mig upp till kvarnen.
"'But most of all', she said, 'I like to watch people. Sometimes I ride the subway all day and look at them an listen to them.'"
När jag var liten, brukade jag se på föremål mellan fingertopparna och säga att de egentligen kunde vara så små. Egentligen var de inte större än att de rymdes i min handflata. Och i mitt huvud fanns en värld där allt som rymdes mellan mina fingertoppar kunde bo i dockskåpet i mitt rum. Jag ville ha en miniatyrkopia av varje Golden Retriever, varje skröplig gammal man och varje rodnande flicka. De skulle få allt de önskade sig, jag skulle ge dem förminskade aspar och en vind som kunde rassla mellan löven, en gräddtårta av högsta kvalitet, men i alldeles lagom storlek.
Flera timmar kunde spenderas sittandes på en pall i köket, bara stirrandes mellan diskhon och dörren. Om man inte var mer än en tvärhand hög, hur skulle man kunna ta sig över gapet mellan skåpluckorna? Kunde man använda sig av gummisnoddar? Och hur tog de sig ner till golvet, vad hände ifall de inte hade något snöre att fira ned sig i och i vad skulle de fästa snöret?
Detta var under många år en av alla de världar och berättelser jag byggde upp, regniga dagar och solskensdagar. Jag längtade efter att världen någon gång skulle komma till liv, att det en dag skulle stå en indianpojke och titta fram bakom min krukväxt eller att mitt dockskåp plötsligt skulle fyllas av liv och rörelse.
På sätt och vis kan man väl säga att Studio Ghibli drog liv i den drömmen igen. Nannie tog med sig Arietty hit och så såg vi den, jag med stigande förtjusning. Små människor som färdas genom gräsmattans djungel och tar en droppe te per person. Blev helt kär i småfolket och undrar lite hur det kommer sig att så många människor får samma idé om dem.
"And sometimes, I tell them, I like to put my head back, like this, and let the rain fall in my mouth. It tastes just like wine."
Nu när himlen är en gråskala och det ligger speglar i varje gatuhörn så har jag behövt svara på frågan om varför jag älskar regn ett flertal gånger. För det ligger liksom i ens svenska natur att säga att det är ett hemskt oväder ute när man hälsar på någon i november. Det är nästan en reflex. (Och vad i hela friden är ett o-väder, ett inte-väder?)
Regn sköljer bort allt som är fel, regn viskar en till sömns, regn andas, regn ger nytt liv, regn är himlen som gråter av glädje och smärta, regn är frihet. (God is in the rain.)
Jag såg på The Shawshank Redemption och flyktscenen påminde mig återigen om detta. Hur regnet skänker frihet till människorna.
Red Hot Chili Peppers - "Man, I was always in the funk"
För exakt 4 år och 10 månader sen stod jag med hjärtat i halsen och skreksjöng med i allsköns Red Hot Chili Peppers-låtar i Globen. Ja, och så gjorde jag ju det igår också.
Var egentligen inte jättepeppad för konserten, hade mer drömt mardrömmar om den. Att min lärare inte skulle låta mig gå från skolan och att jag skulle komma försent (i drömmen klädde min lärare sig i ett beige linne och gömde sig i en garderob - jag behövde hitta henne innan jag fick gå), att jag inte skulle kunna hämta ut biljetterna (i drömmen fick jag biljetter till en annan konsert istället - á la Mando Diao), att det inte skulle vara några andra där mer än femton pers och att de skulle spela helt horribelt dåliga låtar som dessutom inte var deras egna.
Verkligheten var dock inte så lik. Efter allt krångel så hamnade jag med Milla och Nisse väldigt mycket längre fram än vad vi ursprungligen planerat. Inte tillräckligt långt fram för att få något vatten, bara känna dropparna på kinden och se flaskan glatt passera förbi.
"Visst är det trångt och jag är förfärligt trött, men det kan väl inte vara jobbigare att hoppa runt här ett par timmar än vad det är att köra tre och en halv timme i rad på jujutsun" tänkte och sa jag nog också naivt.
När det väl drog igång kändes det mer som om jag varit på dessa tre pass utan en enda vattenpaus och sen fått veta att jag var tvungen att gå 30 ronder till mot utvilade landslagskämpar. Utan vattenpauser. Och killen framför mig var minst 2.10 lång och hade vässade armbågar.
Men ändå. När Flea kom in och sa "Tonight is a magic night" då märkte jag att mitt leende gick från öra till öra och det dröjde sig kvar där ända tills jag föll i säng med värk i alla muskler man kan ha värk i. (Och alla vet ju att man har muskler överallt förutom i benen.)
Så mindes jag för hundrasjätte gången varför jag började spela bas. För de där djupa tonerna, de tränger ända in i hjärtat. Och jag såg inte en enda människa omkring mig som inte jublade när introt till Higher Ground och Throw Away Your Television satte igång.
Jag kan bara säga att jag var lycklig ända in i själen och att det här var bättre än förra gången vi såg dem och då tyckte jag att det var det bästa jag någonsin sett.
Förresten säger Milla att Kiedis och jag fortfarande dansar likadant. Jag vet inte om det är en komplimang.
"He used to say that we exist as long as somebody remembers us"
När jag var liten läste jag om att "Älska din nästa som dig själv". Står i Bibeln och det vet nog de flesta ändå. Alla fattar väl poängen med det, antingen man är kristen eller inte. Älska andra lika mycket som dig själv.
Emilie 7 år hade ändå jättesvårt för det där. Jag sa att jag inte kunde göra det, för jag älskade ju inte mig själv. Det verkade ju betyda att jag inte älskade andra ordentligt. Fast jag älskade ju min mamma till exempel? Jättemycket till och med.
Just mamma hörde mig säga det där om att jag inte älskade mig själv och höll nog på att få hjärtsnörp på fläcken. Hon sa att jag väl visst älskade mig själv och jag svarade mycket bestämt nej.
Så här var det. Jag hatade inte mig själv, tyckte nog till och med att jag var en rätt trevlig människa för det mesta. Men jag förstod inte att man kunde älska sig själv. Det verkade så knäppt. För mig kunde och kan kärlek bara riktas utåt. Fortfarande tycker jag att en människa som älskar sig själv låter som någon som vrider ut och in på sin kropp. Som en döv man som lyssnar till musik, eller någon som försöker läsa en bok utan att först öppna den.
Missförstå mig inte. Vad jag menar är inte att jag alltid trott att man ska tycka illa om sig själv men älska andra. Att man ska gå runt och tro att man är för tjock, för smal, för finnig, för dum, men att berätta för alla andra att de inte är det. Det är inget fel med att uppskatta sig själv. Tvärtom.
Vad jag menar är, att om jag inte älskade andra så skulle jag ha svårt att tycka om den person jag såg i spegeln.
"The nurse knew that those who really love, love in silence, with deeds and not with words"
Alltså. Jag har läst om Skottland när jag var liten. Det var får och gröna kullar, säckpipor och rostiga svärd. Var lite sådär måttligt fascinerad av landet. Inte mer än något annat land (förutom typ Uzbekistan - har aldrig varit fascinerad av Uzbekistan.) Skottland har bara aldrig varit det där landet. Ingen sån där oemotståndlig dragningskraft som Island och Borneo, Ecuador och Amazonas.
Men när jag kom dit blev jag störtkär. I varenda skotskt uttal jag hörde, i att det finns glutenfria kakor och vegetariska pålägg som är mer än ost med ost. Och särskilt i bergen, eller kullarna som de kallade dem.
Skottarna själva tyckte tydligen inte att det fanns så mycket får i Skottland. Själv tror jag att de bara går med ögonen ned i asfalten hälften av tiden, för kullarna var ju fulla med små fyrbenta moln.
Och andra vackra varelser som prydde bergen.
Dagen vi vandrade/sprang/haltade upp till nästan-toppen hade vi inte riktigt tänkt på det där med hur varmt det kan bli i solen. Eller, för att vara helt ärlig så var det jag som glömde ta av mina vintersockor och insåg en halvtimme upp att jag kunde välja mellan att avlida i septemberhettan eller knalla barfota vidare genom ormbunkarna. Det sistnämnda kändes mer angenämnt och jag vägrade både strumpor och skor (tji fick du Herr Gurka) tills det blev för lerigt för att traska runt utan.
Bergen var bara en oändlig frihet.
Frihet att våga prata med paragliders som skjutsar en ned i sin skrangliga pickup på bruten engelska. Det är läskigt skönt att kunna lita på människor när man har bergen i bakgrunden.
Fängelsemurar är en frihet endast för de vilda korparna och en övergiven vägg endast för de konstnärliga.
Söndagsmorgonen lockade fram dimbarnen, som dansade runt Stirling och monumentet över William Wallace. Allt var så vackert att det gjorde ont. Ville bara stanna och andas mellan de uråldriga fasaderna och inte behöva bry mig om att det nästa dag skulle falla ett regn med ännu en nyans av grått. Ibland är det inte viktigt, vad som kommer hända. Bara vad som sker just nu.
Av allt det vackra jag såg i Skottland, var ändå det allra vackraste jag såg på vägen till flygplatsen. En liten pojke, inte mer än fyra år gammal, gick på bussen med sin mamma. Hon stirrade tyst framåt medan han hummande dansade runt i gången, trillade in i mig och brast ut i barnens eviga "Jag har tråkigt, är vi inte framme snart?" Det var inte förrän efteråt jag insåg att frågan slungats ut i tomma luften, att han ställt den till sig själv eller kanske till mig. För han tystnade och vände sig om, började teckna med händerna som vilsna fåglar mot sin mamma och det var då jag förstod att hon var döv. Hon hade inte ignorerat honom, tvärtom. Hon hörde bara inte frågan.
När de sen skulle gå av såg hon förvirrad ut och försökte fråga bussföraren något, men ut kom bara gutturala ljud och hennes min uttryckte den djupaste frustration.
"You need to give her a paper to write on so she can tell you what she wants to say."
Den lilla enkla meningen kom ur pojkens mun, lät som en spröd liten klocka i folkvimlet. Föraren stannade upp och nickade. Alla passerade dem, pojken och mamman, som stod där och väntade på sitt papper för att kunna tala. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre än såhär. Bara det ögonblicket där man såg hur mycket han älskade sin mamma, det var det vackraste jag sett under alla de fem dagarna i Skottland.
"Paris is the only city in the world where starving to death is still considered an art"
För fem snabbspolade dagar har jag fått bo i en före detta tjänarvåning i Skottland med Lisanne.
Det krävdes bara de fem dagarna för att jag skulle helt förälska mig i Stirling och i Skottland, i bergen, i regnet, i hur fågelsången överröstar även den tyngsta lastbil och i världens mest obegripbara dialekt.
Nu tänkte jag inte skriva om Skottland. Även om jag fick det att verka så. Det tar vi nästa gång. Jag måste andas in det en stund först. Annars är jag rädd att det försvinner (för hittills har allt jag skrivit om gjort det- nästan).
Vad jag vill berätta om är en känsla. Inte glädje, sorg eller f-ö-r-ä-l-s-k-e-l-s-e. Utan frustration.
Bortsett från att jag får tårar i ögonen, blir extremt törstig och som följd på det även extremt kissnödig så finns det få känslor som har så mycket kraft i sig som frustration. Jag kan ju berätta om otaliga gånger då jag försökt lösa en kemiuppgift och det slutat med att jag drämt boken i sängen (jag vågade inte drämma den i golvet, var rädd att det skulle bli märken - på golvet, inte på boken.)
Men det som jag nu tänkte på var en händelse i Stirling, på en bar/krog/nattklubb där studenterna tydligen hänger på kvällarna. Lisanne, jag och en av hennes vänner satte oss där för att lyssna på någon sorts akustisk kväll. Att musikerna var placerade en halv kilometer från där man satt, samt att de inte vara några lysande talanger kan ha spelat roll i att vi inte stannade längre än att Claire hann få i sig en Ginger Beer (rekommenderas starkt till alla som gillar ingefära, dvs inte till mig själv.) Problemet var inte främst den dåliga musiken, utan bordet bredvid oss. De var inte högljudda eller så, inte störande och betedde sig i stort sett som vilka studenter som helst.
Problemet var att tjejen närmast oss hade beställt in vad som såg ut att vara en fantastiskt god maträtt, väl genomtänkt, något svårlagad och säkert dyr som bara den. Kyckling med paprika, chilifrukter, bröd och ett antal såser till. Kyckligen stekt på en platta som fortfarande var varm när den ställdes framför henne. Och hon hade knappt rört den. Under tiden vi satt där (det var tillräckligt länge) hade hon tagit en tugga av sitt bröd och sedan lämnat allt det andra orört.
När jag såg det där, kan jag säga att något vreds om inom mig. Det är en sak att inte ha mat för dagen. Det är en sak att vara så sjuk att man inte kan få ned mer än ett par skedar grönsakssoppa. Men att beställa in en stor portion mat och sedan inte ens ge den en blick, inte ens erbjuda sina vänner runt bordet att äta upp resten, det är genomvidrigt. Jag kan ju inte säga att hon inte skulle kunnat vara anorektiker eller något, men hon var inte smalare än en vanlig tjej i den åldern och inte verkade hon ha någon större ångest att lämna all denna mat. Snarare verkade det vara en principsak.
Eller kanske en trend bland hennes vänner, med tanke på att en annan fick en hamburgare med pommes frites, åt alla potatisbitarna, åt kanterna på hamburgaren och lämnade sedan praktiskt taget allt kött och bröd kvar. Även han verkade mest göra det av princip. Inte verkade han mätt. Bara av princip.
Dags för efterrätt. Tjejen beställer in en glass och en chokladkaka, det som skulle kunna vara min favoritefterrätt. Hon tar en minimal tesked av glasskulan och lämnar resten att smälta.
Jag vet inte om det beror på att jag levt med rumäner hela mitt liv, där mat är viktigt. Mat är något man äter när det står framför en och kanske finns det inte alltid där. Eller kanske beror det på att jag som liten vägde hälften av normalvikten hos en ettåring, eftersom jag inte kunde få i mig mat, vägrade äta eftersom det gjorde mig sjuk. Jag skulle aldrig, aldrig kunna såra min mamma så mycket att jag inte åt den mat hon ställer fram när jag vet hur mycket hon grät över den där okända sjukdomen, som visade sig vara något så enkelt som c-e-l-i-a-k-i. Eller kanske för att tusentals barn dör av svält tack vare västvärldens överflöd. Men jag klarar inte att se när folk slösar mat på det viset. Jag klarar inte av att se en hel tallrik lämnas orörd, eller kopiösa mängder ägg slängas för att någon tröttnat på dem. Liksom jag blir illamående av pajätartävlingar, frosserimiddagar och CocaColas motto "We want Coke to be the preferred beverage of everyone in the world". Inte att alla ska ha tillgång till rent vatten.
Min enda tröst var att Lisanne var lika frustrerad som mig.
Nemorosa - "She hid the scales behind her right ear, but I always knew that she was a flutterby"
Det är sommar, det är humlor som i stillhet dör på min trappa och myror som bär timmerstockar i triumf, det är lupiner som samlar morgontårar och det är regn i solskenet. Det är förvirrade fjärilar på min axel, det är katten som tror att han är en koltrast och det är vandrare utanför fönstret vid soluppgången - tio i fyra.
(Sometimes I can't help laughing when I listen to people on the metro)
Fragaria vesca i skogen, ett namn till Berättelsen efter två år, vattenspridardans.
(Och tro mig, nådig herre, snart är smultronen mogna, det såg jag i skogen i natt)
På onsdag är det dags för den utlovade resan till Alperna. Till en väderkvarn. Att bo i. En väderkvarn bara för mig.
Tror när jag stod där och tittade ut mellan tysta vingar på Utö Kvarn, rakt in i en jazzspelande solnedgång med en såpbubbleblåsare väntandes nedanför så kände jag perfektion. Livet var som det skulle vara just där.
Men vi ska alltså ta vår misshandlade Ford (upp på våran gård, där står en gammal Ford) och köra genom ett regnigt Tyskland (I remember when Death told me about Liesel Meminger) tills vi antingen stupar i Stuttgart eller når en ensam väderkvarn i en bortglömd by (the name's Murau, just Murau). Awesome vore en underdrift.
And 'til next time boys and girls. Öppna ett tomt block. Sätt er där ni kan känna vinden, allra helst utan tak över huvudet. Antingen det regnar eller inte. Fixera allt och inget med blicken. Lyssna på GLÄDJE.
Shades of Green - "To die would be an awfully big adventure"
Har överlevt kemin, 28:e maj i år igen och det betyder att det är sommar. I år igen.
Pappa och Stefan drog ut på hjältedåd i Norrland över Kristi Himmelsfärd, vilket betyder att mamma och jag lämnades allena i Det Stora Grå Huset. (aka Harry Potter-huset fast tvärtom - ser stort ut och när man kommer in så krymper det.)
Nåväl. Detta innebar tiotusen glassar som glittrande droppade ned över händerna, sådär lagom retligt. Grillningar med några av mina finaste barndomsvänner och kanotpaddling. Jag och Lisanne (Captain Green & Captain Blue) begav oss ut i en sen förra året orörd kanot och fick se rovfåglar guida oss genom vassdeltat, fantiserade om ilskna gäddor som biter av en fötterna, lyssnade till göken och själv skrattade jag mer än jag gjort under hela våren när Lisanne (mycket mån om att inte smutsa ned sina fötter) trillade baklänges ned i leran när det var dags att stiga i land. Det var nog en av de bästa dagarna i mitt liv. (Igen.)
Dansat runt i solskenet och känt att jag faktiskt har fått tillbaka glädjen. Och som Anna Close sa, vi är skapade för hjältemod och äventyr, here we go.
Att jag måste gå i skolan till midsommar ser jag bara som ett smärre bakslag. Jämfört med kemin kommer floristiken kännas som hippiekurs #1. Jag menar, gå runt bland träden i Törnskogen och sniffa på en prästkrage (Asteraceae, barn, kom ihåg det nu) känns inte som någon större ansträngning. Jag vet att många bävar för den kursen, antingen för att den är löjlig eller för att det är över 200 namn på latin att lära sig. För min del, det är bara avslappning. Latin faller sig rätt naturligt för mig (tack mamma) och att inte längre behöva förstå varför saker och ting händer, att få koppla bort hjärnan lite. Åh, lycka.
Eller. Attans. Körkortsteori var det också. (Kör inte på tanter och barn så lever vi alla längre och skonar miljön.)
Förresten tycker jag kaktusen ser ut som en liten vilsen tant på en sommaräng. Blommor i håret och allt.
Foto: Nannie Persson
Letters to the Metro - "One has to pay some price for being able to piss standing up"
Ungefär som att det snöar i maj, lite så har det känts senaste månaden. Som att jag inte riktigt förstår vart jag är på väg och vad som nyss har hänt. Det blandat med sjukdom, både från mig och ett stort antal i min närhet samt organisk kemi som är en svartsjuk vetenskap (kräver 100% uppmärksamhet från din sida) har gjort att jag sade upp mig från verkligheten ett tag och därför blev det inget skrivet här på ett bra tag.
Så nu grattis alla barn! Här kommer ett monsterinlägg á la det-här-har-jag-gjort-och-sett.
Det blev ett länge utlovat chokladbiskvie-bak med fint Rudbecksfolk. Och biskvierna blev nästan tiotusen. Nästan.
Det blev slagsmål med smält choklad.
Och det blev pauser med smaklös soppa och karamellte.
Nannie lyckades dra med mig och Annelie till Aquaria när det var gratis inträde under kulturnatten. Alltid när jag går igenom regnskogen precis i början så förvandlas jag till Emilie fyra år och det är med skräckblandad förtjusning jag ser barracudor som slöa skuggor i vattnet under dånet av åska. Kunde se det skifta mellan dag och natt minst tre gånger innan mina föräldrar lyckades släpa mig vidare därifrån. Inget akvarium eller annat vattenmuseum har någonsin kunnat ge mig den känslan som jag får av de fem minuterna.
Fyllde 20 år till slut, hur mycket jag än försökte undvika det. Men en lillkusin och faster fick jag på besök från Borås (kan låtsas att det var för min skull fast det egentligen var farfar de skulle hälsa på). Mysigt att ha dem på tårtkalas var det ändå och det blev en promenad under aprilsolen med både bror och kusin. Kände mig så nostalgisk när jag lärde dem myrstackens under, nämligen att blåsippor och vitsippor byter färg efter att ha spenderat en stund bland dessa myllrande små varelser. Fick pojkarna att rusa runt efter blommor i varenda snår de hittade.
Så blev det till slut påsk. Med improviserat påskpynt som i år fick hålla sig till kaktuslådan.
Hela våren har varit lite improviserad för min del. Men nu, nu är det bara en vecka kvar med kemin och sen tackar jag och tar emot mitt liv igen. Det har väntat länge och tålmodigt.
Grylling & "My cousin is an alien abducted and I call him Bernhard"
Det var Lucia, kaklet tjöt under barfota fötter och lukten av klor fick ett flertal ögon ofrivilligt att tåras. Det var Sollentuna simhall och överallt ljöd hejarop och startklockor. Det var vattenstänk som fräste, hastiga andetag som drogs och kaksmulor som spilldes. Det var Emilies första tävling. Simtävling. Tolv år gammal.
Vår grupp hade fått höra under ett antal veckor om att vi borde, nästan måste delta i det årliga Luciasimmet, som var tävlingar och barn simmandes genom bassängen iklädda Lucianattlinnen. Jag hade ingen vidare tävlingsinstinkt, men tänkte att det kanske skulle vara kul att prova. Eftersom hela min grupp skulle dit.
Ack, min ungomdliga naivitet. Jag var den enda från min grupp där, och det första min tränare säger är "Men, du ska ju inte vara här!" Uppenbarligen var ju något väldigt fel. Ville sjunka genom golvet, stod där i min rödprickiga baddräkt och hoppades på att någon skulle komma och lyfta bort mig från simhallsgolvet. Alternativt att jag skulle få akut maginfluensa. Eller att ett par bortsprungna gangsters skulle få för sig att göra en drive-by-shooting. I Sollentuna simhall.
Förlorade. Gick hem och bestämde mig för att aldrig mer någonsin tävla. Slutade på simning när jag insåg att det förväntades av oss att vi faktiskt skulle bli duktiga och tävla. Har fortfarande inte lyckats fatta varför min tränare var så upprörd över att någon från min grupp dök upp på en tävling hon försökt övertyga oss om att vi måste vara med i. Inte heller varför ett tjugotal barn gick med på att simma i en krampaktig ställning med tända ljus.
Tävla i någon form av idrott har jag alltså inte gjort sen dess. Fram till förra helgen, då jag efter mycket om och men faktiskt dök upp anmäld till Nordic Cup i jujutsu. Det tog alltså nästan åtta år att bli av med den där "Oh-hjälp-jag-kommer-bli-övergiven-på-mattan-känslan" men där var jag i alla fall. Och förlorade. (Igen.) Och hade roligare än på mycket länge. Förutom att folk i SKIFT är tusen gånger pålitligare än min f.d. simtränare så trivs jag tusen gånger bättre med att slå på folk än att försöka kämpa mig fram genom en bassäng fylld av småungars snor och kiss. (Numera badar jag bara i havet.) Var ensam i min viktklass som nybörjare och fick tävla med två tjejer i eliten istället. Ändå kände jag mig bara glad. Tänker göra om det här många gånger till, antingen jag vinner eller inte. Kände mig inte särskilt värdelös och lyckades ju åtminstone ta första poängen. Over and out.
(Ja du Napoleon, man kan inte vinna jämt!)
"De är glömda drömmar från människornas värld allesammans...Hela Fantásien vilar på en fast grund av glömda drömmar"
"Bastian följde tyst efter honom när han gick ut på slätten och varsamt och försiktigt bäddade ner sina nya fynd i den mjuka snön längst ut i en av raderna. En av de där bilderna föreställde en man som hade en fågelbur med två duvor istället för bröst."
Magritte målade bilden och Michael Ende har med en mening om just den tavlan i Den Oändliga Historien. Det är en till synes irrelevant mening i boken. Bara den första i en lång rad om bilder, bilder som är glömda drömmar från människornas värld. Hade jag inte precis tittat igenom målningar av Magritte, så skulle jag inte ens lagt märke till innebörden av orden.
Men nu kan jag inte sluta undra. Skrev han det för att han sett målningen som blev klar nästan 40 år tidigare eller bara råkade det bli så?
Jag för min del tänker att han lade in meningen som ett litet tack till Magritte, men inte så att det blev tydligt för någon annan än de som visste vad han menade. Eller så var det bara en slump. Kanske var allt bara en slump.
Men jag gillar att fantisera.
Karnevalen i Köln - Färger, musik och hundratusentals snödroppar
Dragspelsmusik, rinnande smink, solsken som tittar fram bakom katedralen och tusen färger på en enda människa. Så vet man att man är på karneval.
Tog en tur ned till Köln med Milla över helgen, lämnade kemin bakom mig och insåg i samma stund som vi landade hur mycket jag saknat Tyskland. Tro det eller ej, men det är ett otroligt vackert land om man blundar för dess industrier. Vår resa gick ju uruselt med två inställda flyg i rad och SAS fick en fin teckning av vad jag och Milla tyckte om dem. Förväntar mig inte att den satt uppe särskilt länge.
Vi hade väl tekniskt sett semester eftersom vi inte pluggade, men det var inte en sekund vi hade att andas.
Sabine, som jag träffade i Shanghai och nu alltså åkte och hälsade på, hade med sin familj samlat ihop en gigantisk hög maskeraddräkter över åren. Så det var bara att välja ut de kostymer vi blev mest fästa i och sen springa ut till parader och maskeradbaler.
Söndagens parad pågick i fyra timmar och ändå kände man sig aldrig trött. Folk stod längs gatorna och ropade "Kamelle" och "Kölle Alaaf" för att få godis slängt på sig, som snabbt fyllde en tygkasse. Det bästa var ändå att verkligen alla var utklädda. Allt från en pojk som inte kan ha varit ett år ens, clownklädd i sin barnvagn, till en gammal farmor som närmade sig 90, spatserande runt i 1800-talsklänning och vitt parasoll.
Fick dessutom en orkidé av en man utklädd till fjäril. Kan det bli mycket bättre?
Och snödropparna växer över glömda minnen i Stommeln.
"'The day I die, all that was mine will be yours, Julián', he would say. 'Except my dreams.'"
(text: Erlend Loe)
Kolibrihjärta
Lungorna känns som om de är för små, inte kan ta in tillräckligt med luft. Som om de krymper mer och mer för varje dag, gör det ansträngande att prata. Springa upp för trappor ger mig hjärtklappning i flera minuter efteråt och ändå blir det bara en mesig liten hostning jag får ur mig. Sjuk är jag. Men inte så som jag brukar vara, sådär alarmerande tiger-river-sönder-lungorna-sjuk. Nej, det här känns mer som om jag långsamt håller på att tyna bort.
Tentan ska det till ett mirakel för att ha klarat. Det kändes så bra hemma när jag satt och övade på de gamla tentorna (tills elektriken råkade ha sönder värmen, internet och spisen) och så var den riktiga tentan ljusår från likadan. Inte okej alls.
Dagen då hela Sollentuna blev insnöat var däremot en av de bästa på länge. Ingen i familjen kunde komma någon vart, så vi stannade hemma från skolor och jobb och bakade bullar istället. Det kändes som jullov på 90-talet och jag satt bara och myste under en hög med rosa filtar.
Apropå rosa tänkte jag skriva ett långt och välgenomtänkt inlägg om varför jag hatar Alla Hjärtans Dag, men insåg att det skulle vara rätt meningslöst nästan en vecka försent. Sen är jag nog inte ensam om den åsikten ändå, så det spelar nog ingen roll. Vi tar det någon annan gång.
Soffan i mitt rum har flyttat till Uppsala och det är en solfläck kvar på golvet. Plats för ett piano att fylla. Nästa projekt. När jag slutat hosta och oroa mig för titreringskurvor.
Chaordic - Beauty for her is a train headed for Silence
En mycket fin människa visade det här för mig och gjorde min dag. Eller dagar, veckor.
Jag känner samma förtjusning för att sitta och få små blinkande prickar till musik som jag känner när jag får hålla på med ljudtekniken i kyrkan. Hur det kan kräva massor av pill för att få ihop alla kablar, alla saker som inte sitter där de borde och lyssna på alla musiker som ändrar sig i sista stund. Och sen, när man sitter där bakom mixerbordet så känns det nästan magiskt. Att det först bara är tysta gitarrer, mikrofoner och förstärkare. Så drar man upp ljudet på dem, en och en. En gitarr, en bas, trummorna, en till gitarr och jag känner ett sådant lyckorus i mig så det är inte klokt. Vill skratta, jubla, spreta med tårna, dansa genom hela lokalen. Bara för att jag kan höja volymen till tinnitusnivå.
Men det är samma med just detta. Att skapa en melodi och sen långsamt lägga på fler bastoner, fler undermelodier och till sist skapa ett enda glädjerus av ljud, det är lycka på riktigt. Med alla mått mätt. Sen långsamt ta bort dem en och en, tills det bara är en pulserande triol kvar.
Kastrullpirater och skrubbsår
Har haft en ovanligt misslyckad vecka som jag inte orkar beskriva i detalj. Det skulle ta x antal A4 och sånt har jag inte tid med.
Men jag har försökt ta emot en paketleverans, vilket slutade med att jag stod och jonglerade med paketet för att inte tappa det. Framför Mr. Leveransman.
Jag har missat min buss, vilket ledde till att jag behövde springa till tåget. Vilket innebar att jag halkade på den lömska isen och fick riktiga skrapsår för första gången sen jag slutade äta Piggelin.
Missade sen bussen igen på väg hem från ju-jutsun för andra dagen i rad och gick skrikande ut i tomma intet hem. Och skar mig i tummen med en osthyvel. Som Sture sa, det är ju lite som att skära sig med en sked.
MEN. När jag satt där på perrongen och blödde katastrofalt mycket från handflatan, full med grus och lera, gav en främmande kille mig en näsduk att torka av det med. Och när jag med frustrationstårar i ögonen haltade hem (skadat höften hade jag också lyckats med) så körde en av "gubbarna" från träningen upp bredvid mig och skjutsade mig hela vägen hem.
Att det kan finnas så snälla människor när allt känns skit.
Och jag är så glad att folk orkar stå ut med mig på räkneövningarna när jag inte klarar att hålla mig från att skrika och bete mig som ett annat fån. Jag har helt enkelt inte normala reaktioner på mina känslor. Jag gråter när jag är riktigt arg och skrattar när jag är riktigt ledsen. Fast jag skrattar ju när jag är glad också. Och rodnar som en kärlekskrank småpojk. Kanske gör vanligt folk så också. De låtsas bara inte om det.
Åh jag ska bli kastrullpirat och ge skor åt de skolösa, vingar åt de fångna och ögon åt de blinda. Sån vill jag bli.
Equilibrium - "Det ska vara ungefär exakt 0,2 gram. (Plus en liten tornado som är negativ.)"
Okej då. Det är inget fel på kemin, så länge man får hålla till i labsalarna. Utan att behöva härleda obskyra formler man bara använder i extremfall och utan att behöva sitta i timmar för att hitta rätt sida i Book of Data. Men att blanda lösningar är ju som att baka kakor. Man följer ett recept och - tadaaah! Så har du skapat glass med färg av smält smurf, eller ett fantastiskt turkospulver som glittrar i sin glasbehållare. Jag får vara lite barnslig och fladdra med armarna (så länge jag inte träffar någons experiment) och helt enkelt vara mig själv, om jag bara slipper teorin bakom. Fast till och med den är uthärdlig ifall man kan få se vad den leder till också.
Men jag skulle aldrig kunna bli kemist. Vilket bevisades idag, när vi löste upp magnesium i en syra.
Jag: Vad ska jag göra med den här? (viftar med den lösning som finns kvar i bägaren)
Henrik (vår labassistent): Ja... Du kan ju dricka den kanske? Jag har hört att magnesium är nyttigt.
Jag: (står kvar och fånstirrar ned i bägaren med syra) Men... eh?
Annelie: Säg inte sånt där till henne. Hon gör det.
Henrik: En kemist som äter allt man ger den. Inte så lämpligt kanske. Ska du ha lite cyanid?
Nej. Inte så lämpligt kanske. Men jag ska ju bli biolog, så då är det ingen fara.
Och så kallade jag Henrik för fröken häromdagen. Tror det är därför han försöker förgifta mig nu. Men det var verkligen inte planerat att säga det. Som vanligt.
(bild: Magritte och Pling)
