emilyispegeln

Har haft en ovanligt misslyckad vecka som jag inte orkar beskriva i detalj. Det skulle ta x antal A4 och sånt har jag inte tid med.
Men jag har försökt ta emot en paketleverans, vilket slutade med att jag stod och jonglerade med paketet för att inte tappa det. Framför Mr. Leveransman.
Jag har missat min buss, vilket ledde till att jag behövde springa till tåget. Vilket innebar att jag halkade på den lömska isen och fick riktiga skrapsår för första gången sen jag slutade äta Piggelin.
Missade sen bussen igen på väg hem från ju-jutsun för andra dagen i rad och gick skrikande ut i tomma intet hem. Och skar mig i tummen med en osthyvel. Som Sture sa, det är ju lite som att skära sig med en sked.
MEN. När jag satt där på perrongen och blödde katastrofalt mycket från handflatan, full med grus och lera, gav en främmande kille mig en näsduk att torka av det med. Och när jag med frustrationstårar i ögonen haltade hem (skadat höften hade jag också lyckats med) så körde en av "gubbarna" från träningen upp bredvid mig och skjutsade mig hela vägen hem.
Att det kan finnas så snälla människor när allt känns skit.


Och jag är så glad att folk orkar stå ut med mig på räkneövningarna när jag inte klarar att hålla mig från att skrika och bete mig som ett annat fån. Jag har helt enkelt inte normala reaktioner på mina känslor. Jag gråter när jag är riktigt arg och skrattar när jag är riktigt ledsen. Fast jag skrattar ju när jag är glad också. Och rodnar som en kärlekskrank småpojk. Kanske gör vanligt folk så också. De låtsas bara inte om det.

Åh jag ska bli kastrullpirat och ge skor åt de skolösa, vingar åt de fångna och ögon åt de blinda. Sån vill jag bli.