emilyispegeln

Yeah, that’s right. We’re back in Townsville, Australia again. And we’re in YWAM again. For those of you that didn’t read this last time I was away, I’ll just quickly explain what I’m are doing here.
YWAM (Youth With A Mission – or Youth Without Any Money as some people call it) is a Christian mission organisation that you’ll find all over the world. Last time I was here, I did their basic level training school, a DTS. I absolutely loved it and hoped I’d be able to come back one day. Which I now have, since a week back.
Together with Isaac, I’m doing a 3-month school in leadership. Week one has just gone by and it’s pretty intense already. At the moment, we’re learning something that I really badly need, which is how you make decisions. Not a decision as in “should I have a burger or a salad for dinner?” but more as in “what is the best way to see my plan work out?”. I’ve always thought of plans as in “I want to do this, this and this, and then we’ll see what it leads to” but we’re learning to think more as in “what do you want to achieve?” and when you know what you want to achieve and why you want to achieve it, then you can start thinking about how you want to achieve it. I’ve always done it backwards.

Last time I was here, the campus was further out of town, more in the suburbs. Now it’s moved in to the centre of Townsville, to an old TAFE (a type of school) building. It makes quite a big difference. There’s more people around, the beach is closer and there are more rooms than I can count on campus. It’s just... bigger.
Another difference is that I’m not actually living on campus, as I was last time. Instead, me and Isaac are living on the medical ship that belongs to YWAM. This is not the same ship that I went with to Papua New Guinea two years ago, but a newly acquired one. It’s a former cruise ship, and just like the new campus, ginormous compared to the old one. Isaac and I have our own cabin and everything.

Life could be worse. I’m back to one of my favourite places in the world, I’m learning skills that I know I’ll use for the rest of my life, I’m living on a ship in one of the most exciting places to be for a marine biologist, I get to go out for a ginger beer every now and then (a soft drink, not actual beer), I’m back with people I love. It rocks.

We’re halfway through our work here and I’ll be on my way home in two weeks. I know people always say that they can’t believe how fast the time has gone by, but it’s true. I’ll be home before I know it.
Working in Chumbe was one of the most rewarding and exciting experiences a marine biologist could have. The area has been protected for a long time, since it used to be a military area with no access allowed. Now the only fishing going on in the area was ours, and we were amazed by what we found in our traps and by snorkeling the reef. And yes, that fish we're holding is a unicorn fish. The name for obvious reasons.

We were told that there was a chance to catch moray eels in our traps. At first, this just sounded exciting and fun, I’ve never seen a moray before and didn’t think we would actually get any. In total, we got three. I joked about getting sharks in our traps next time. We got two.
It was slightly surreal to pull up our trap and find two dazed nurse sharks and a 1.2 metre giant moray eel (the species is called giant moray, I don’t consider 1.2 as particularly giant) trashing about in the trap. Feelings went from “Wohooo! We’ve got something exciting in our traps! Oh wow – a moray! And sharks!” to “Oh crap, we have a moray in our trap. And two sharks. What now?”
I don’t know how much you guys know about nurse sharks and morays, but I can tell you that the sharks were our least concern in that case. Nurse sharks are completely harmless and the only problem with these two were that they were too fat and scared to easily get out of the opening, while at the same time avoiding the moray. Now the moray is something completely different. Imagine a snake dipped in lubricant, properly pissed off because it’s been stuck in your stupid trap all night, and then taken out of the water where it belongs. Not very pleasant. So to try to get that out of a small opening while it's trying to bite your head off and it's impossible to grab even with gloves because it’s too slippery. Quite an adventure.
Pictures of the nurse sharks aren’t very good. I tried to hold them, but they weren’t very happy and just squirmed around. The morays in the second picture aren’t the giant moray (the tail can be seen of that one in the shark picture), but two other ones that we caught later on. Apparently fishermen that get morays in their traps take them to shore and leave the moray to die on land, because there’s no way that they’re gonna try to get that thing out alive. Which is understandable, and makes us slightly proud that we managed.

The sunshine deceived us into thinking that the rainy season was over, which it clearly isn’t. At 3 a.m I woke up thinking that it was unusually quiet outside. No birds, no cats, no wind, nothing. Half an hour later when I woke up again from rain landing on my face, I fully understood the expression “the calm before the storm”. The wind slammed against my windows, forcing torrents of rain through the mosquito net and onto the floor. I got up and found most of my books and clothes soaked, with more rain continuing to gush in through the window, onto my bed, into my suitcase and creating a smaller lake on the floor. Alert as you are at 3.30 a.m., I didn’t think about closing the shutters to my windows (not that it would’ve made much of a difference anyway) but decided that the best thing was to try to get the water of the floor. So a bucket and towel in hand, I worked for about an hour against the storm. Exciting morning.
When we later got up to go out, the thunderstorm and wind had died down just enough for us to dare to take the one hour trip to Chumbe and rush back again.
Our boat guy felt like the following day (when it still rained quite heavily) would be an excellent opportunity for me to learn how to handle the boat. Since I was in my wetsuit, I didn’t mind. Difficult to steer for shore when you can’t see anything but rain and fog, though. But once again, we managed (with a fair bit of navigation skills from the boat guy, obviously). And when we came back home one afternoon, we found that the trees harboring the spiders had almost fallen onto the house. The landlord quickly decided to chop them all down and the trees took all the spiders with them. Spider Lane is now no more.

So – a fourth of the work is now over and done!
Our first site was Prison Island, or Changuu Island as the locals know it by. It’s an island right outside of Stone Town, where peacocks call their lonely cries and mating tortoises can be heard like modern day dinosaurs. Most of our traps were empty, which was expected, but still slightly disappointing. While Elisa occupied herself exploring transect lines, I spent the time snorkeling and taking pictures of all sorts of interesting animals.

Among all the weird things I saw, this was one of the most fascinating. These are apparently a couple of porcelain crabs living inside an anemone, sharing their home with a tiny clownfish. The clownfish here are nothing like Nemo, trust me. They’re quite fierce, despite their size. Contrary to what you might think, that they hide inside their protective anemone, they swim up to you and sort of grind their teeth at you. You can actually hear their mouths slam shut, with a loud CLOP! One of them decided to attack the camera, so I left them alone after a while. But yeah, Nemo’s scared dad – not so much.

At one point, I got a little bit too excited over seeing a bright yellow butterfly fish, and accidently swam into – yes, swam – one of these sea urchins. Since some of their spines are about the size of my arm, I was quite thankful for the wetsuit. Still hurt, but didn’t leave any mark. Won’t do that again.

This was one of my absolute favourites at Prison Island, a tiny boxfish that managed to get caught in one of our traps. It’s so incredibly cute and really box-shaped (hence the name). 

When we only had a couple of days left, I decided that it was time to live up to my reputation and get my dose of tropical infections. Wohoo! Now I have an ear infection, which is pretty easy to get here when you’re always in the water and it’s hot and humid on land (rainy season). So, now I’m ordered to stay out of the water for the next week. Fortunately, we only had the last few days on Prison Island left and now we have to wait for the next neap tide until we can go to the next site anyway. Spent my time on the boat learning all the fish (samaki) in Kiswahili instead, much to the amusement of our boat guy.

It really does make me happy that we’ve finally started to work on the project for real, and left most of the permit stuff behind us. I know those parts are important too, but preparations and paperwork has never really been my thing.

The other day we spent shopping for necessary things, such as buckets, ropes and weights and got caught in another torrent of rain. The narrow streets literally turned into rivers and what would’ve been a not too long walk, turned into a three hour trip! Every now and then, the rain would just come cascading down from the sky and we would all run in to the nearest shop and pretend to admire their beautiful clothes. Everyone else was doing the exact same thing though. Excellent opportunity to learn some Swahili. “Leo mvua” which means “Today it’s raining”. (The typical Swede, always talking about weather). I enjoyed wading through the knee-deep water, even though I didn’t really wanted to think about what was in the water and instead tried to be thankful that I didn’t have any open wounds on my legs this time (which I had in PNG).
Unfortunately and understandably, I didn’t bring my camera to the markets, so there are no pictures of school children running through the water and men slowly making their way to the mosque through the rivers that just kept coming.

Oh, and check another trap maker out. While we were building the madema, Elisa (my supervisor) noticed that the trees above out heads were covered in spider webs and spiders the size of… well I don’t really know what to compare them to. Smaller than my hand, but bigger than I would like them to be! Just as I was wondering what would happen if one of them fell down, we spotted one hanging on to our traps. I managed to take a picture of it before our human trap maker threw it out on the street.
“They can be dangerous, these spiders. This one? Oh… I don’t know.”
It’s gonna be fun living on Spider Lane for another seven weeks. 

 

Yes, I’m still alive. I’ve been really busy this summer (more than I would have liked to be) and I have prioritized being with people rather than writing on my blog (or anything really). Some of you might know, others not, that I’m not in Sweden at the moment, but that I’ve fled to Zanzibar. I’m not here on vacation or on missions, but to study the fish in tropical seagrass beds and collect material for my master thesis. I’m not gonna go into detail (if you’re interested you can just ask me), but I’m looking at reducing bycatch in dema fisheries (a certain type of wooden trap) and comparing marine protected areas with heavily fished areas. So, I’m gonna spend the following two months on the island of Zanzibar, snorkeling and trap-building.

Zanzibar has a reputation for being a paradise island, and I understand why. Even if I’ve never had a desire to go here until now, the island has a tropical magic on its own. The fact that your taxi driver stops by a local fruit stand to get you a mango just because he feels like it, or that a tropical thunderstorm forces everyone under the nearest roof, even if it belongs to someone you don't know, adds to the feeling of being far away from Sweden.
At 5.30 a.m. the minarets wake devoted Muslims and call for the morning prayer, to the background noise of revving trucks unloading their fish at the market next doors. During the night we’re frequently woken up by sudden rain showers, drum-rolling off the tin roofs. I don’t mind the sounds at all, but either way, they add to my lack of sleep. So does the heat and humidity. Like Fanny commented when we stepped off the plane “It’s like walking into a fish tank”.

Most fish tanks are no way near as beautiful as what I’ve seen snorkeling here though. Triggerfish as colourful as a 5-year olds painting, lionfish on guard with its venomous wings spread out around itself and mooray eels writhing like snakes through the seagrass beds. It really is a bit of paradise, but from what I’ve heard, the entrance fee to paradise is already paid, while here your wallet will notice the cost.

This week I'll be spending buiding traps and preparing permits for my field work. It's gonna be pretty awesome and I'll try to write here whenever possible. Have an additional hundred something fish species to learn by heart as well...

Har känt mig som Jim i Skattkammarplaneten och kommer hela tiden på mig själv med att citera en av mina favorit-Disneyfilmer.

Men vi har inte rest längs med kusten och plundrat byar, snarare tvärtom. YWAMs medical ship – Pacific Link – begav sig in i Western Province, vilket i princip är världens största träskområde. Vi färdades upp längs med Fly River (tyvärr inte nämnd efter att man flyger upp längs med den, utan för alla flugor som konstant är närvarande). Det finns alltför många byar längs med floden för att besöka dem alla, men för er som är geografiskt intresserade kan ni kolla upp Teapopo, Tapila, Kawiapo, Wasua och Domouri på kartan.
Byarna var alla väldigt olika, men ändå fanns det stora likheter mellan dem. Alla husen är höjda över marken för att klara av de månader då floden svämmar över i regnperioden och i princip varenda en innebär att man måste traska genom knädjup lera för att komma in till byn. I varenda by finns magra jakthundar och barn med skrapsår på vaderna. Och i varenda by håller de en i handen jämt och ständigt. Det är en intressant grej med PNG, de är väldigt måna om att hålla en i handen, även män strosar ner längs gatorna hållandes varandra i händerna – eller pekfingrarna. Som ett tecken på vänskap.
Poängen med att resa till alla dessa byar var inte bara att se deras häftiga natur och kultur, även om det är rätt coolt att få hålla i en cassowary-unge, krokodiler och att få springa barfota genom djungeln för att köpa kokosnötter på marknaden. Nej, poängen är att dessa byar har ingen eller väldigt begränsad sjukvård och vårt skepp var fullt av doktorer, sjuksköterskor, tandläkare och optiker. Det fanns verkligen en anledning till glädjerop när vi steg iland.
Jag är ju inte medicinskt lagd åt något håll, så jag flyttades runt mellan tre olika team. Började med att vara crew support; svabbade däck, lagade mat åt besättningen, plockade hårstrån ur duschen… Fick till och med hoppa in i vår zodiac (motorbåt med uppblåsbar gummikant?) och styra en dag. Hjälpte till att få patienter och andra mellan skeppet och byarna. Satt uppe om nätterna och ugglade vid rodret på anchor watch för att se till att vi inte drev för långt. Hade det fantastiskt roligt, skulle vilja lära mig mer så att jag faktiskt kan göra det på riktigt en dag.

Senare blev jag inslängd i optiker-teamet, vilket kändes rätt häftigt eftersom jag själv inte kan se mer än den översta raden (och knappt det) på det där syntestet man gör. Ganska många äldre bybor kom in med cataracts, vilket betyder att de var i princip helt blinda. Kändes hemskt att inte kunna göra något just då, men de kommer få opereras när skeppet återvänder dit nästa månad. Andra jublade när de för första gången kunde se träden på andra sidan fälten, eller sina barnbarns anletsdrag. Jag hade roligt som bara än, pekade på bokstäverna och bad dem visa med fingrarna vad det stod. Många missuppfattningar där på grund av språkbarriärer, hur kul som helst.

Sista veckan spenderade jag i community assessment, vilket innebar att vi pratade med ledarna från byn och gjorde en uppskattning om vad byn behövde hjälp med, hur långt de kommit sen förra gången skeppet var där och vilka som höll i trådarna för tillfället.
Det bästa minnet var ändå när vi tog oss upp till Wasua, som låg uppe i en biflod. Vi var tvungna att gå upp klockan fem för att få tidvattnet rätt och det var ändå på gränsen att vi klarade. Medan vi tog oss in sjönk vattnet mer och mer och förvandlade allt till en enda stor lerpöl. Vid ett tillfälle var jag och ett par till tvungna att hoppa ur och dra kanoten genom lervattnet, zick-zacka mellan fallna trädstammar och undvika att slås ur båten. Hade det fruktansvärt roligt, det kändes verkligen som ett riktigt äventyr. På väg tillbaka fick vi traska genom lera med gömda, decimeterlånga sago-taggar. Äventyret fortsätter.
Det här är ändå bara början, nu är vi inne på den allra sista delen av vår outreach, om två timmar blir vi upphämtade i en PMV-truck för att resa till en by som vi inte än har hittat på kartan. Ooa heter den tydligen- det närmsta jag hittat är Hula. Vi kommer befinna oss i Central Province i tre och en halv vecka, i byar utan elektricitet och rent vatten (hejhej vattenpump/filter), utan sängar (hej myggnät och luftmadrass igen), utan annat än triljoner stjärnor ovanför, mareld i havet och obegripliga språk (som jag ändå alltid envisas med att försöka lära mig).
13 september är jag tillbaka i Australien och först då kan jag försöka uppdatera något, för tillfället får ni hålla till godo med att leta upp YWAM Townsville på facebook, twitter och instagram.
Jag vill skriva ”här börjar äventyret”, men det stämmer inte. Det har pågått hela tiden och bara förändrar karaktär. Nio tjejer från olika delar av världen, tre byar, en guide vid namn Phillip och hela Central Province. PNG- land of the unexpected – here we go.

 

 

Det känns rätt surrealistiskt att gå från att släpa en gummimotorbåt genom leran tidigt i gryningen till att titta på Cool Runnings framför en löjligt stor TV-skärm samma kväll.
Antagligen har ni förlorat intresset för den här bloggen evigheter sen, men jag tänkte att jag skulle göra mitt bästa för en uppdatering här i Papua Nya Guinea. Vi har visserligen haft tillgång till internet, men det är inte tiptop hastighet här på skeppet.
Ska ändå försöka sammanfatta en smula vad vi har gjort här i PNG, även om det just nu känns omöjligt att förkorta det. Vi har varit här i två månader, men det känns som om vi just klev av flyget till ett land med en miljon nyanser av grönt.
De första två veckorna splittrades vår klass och min del av teamet hamnade i en kyrka i distriktet 6 Mile i Port Moresby. Vi sov på golvet i kyrkan, som fungerade som en skola under vardagarna. Ungefär här insåg jag vilken fördel jag har som varit ute och rest en hel del innan, samt spenderat mina somrar i tält. Tyckte det var rätt trivsamt att krypa in i min ljusblå myggnätsbubbla och koka gröt på gasspis varje morgon. Staden vaknade till liv, marknaden på andra sidan gatan sjöd av liv och hundskall. Gatorna är rödfläckiga av beetlenut-spott och damm, flak på lastbilarna fulla av leende ansikten och luften full av musik.

Dagarna var plötsligt långsamma och tiden gick á la Island Time – alltså ö-tid, inte Island-tid – vilket kunde innebära att man väntade ett par extra timmar när man skulle mötas. Gjorde mig rastlös till tusen, men jag lärde mig tålamod big time. Varje eftermiddag när vi kom tillbaka till kyrkan efter att ha gjort diverse skolprogram ute i staden så väntade marknadens alla gatubarn på oss. Det är svårt att få ett bättre välkomnande än dussintals leende barn som ropar ens namn och drar en med in i barfota rugbymatcher, klapplekar och flätor i ens hår.
Allra bästa minnet var att gå till marknaden på andra sidan gatan och städa upp hela området. Gatubarnen hjälpte till, utan att vi ens bad dem, redan innan de visste att vi skulle komma dit. Med trasiga plasthandskar och leenden över hela ansiktet bar de skräp, nötskal och saker man helst inte ville veta vad de var i skottkärror och sopsäckar. Har aldrig känt mig så säker som när de drog mig genom marknadsstånden och tjattrade i pidgin, bad mig undvika ”farligheter” och high-fivade mig efter varje avklarad sopsäck. När den varmaste tiden på dagen redan passerat var vi lika mörkhyade som dem, täckta av aska och damm. Had a blast – som alla säger.
Vi lämnade 6 Mile bakom oss flera veckor sen och kom ombord på Pacific Link, YWAMs Medical Ship. Tänker berätta mer om det sen, men kan bara säga att det är ett fantastiskt äventyr att ta sig upp till byar mitt ute i ett träsk, ha knädjup lera överallt omkring sig och hundratals bybor som dansar en välkommen om morgnarna. Vi är inne i Western Province av PNG just nu och det är i princip ett stort träsk, hela provinsen. Men jag älskar skeppet och trivs alldeles för bra.

Dags att se hur Cool Runnings slutar – en ny uppdatering kommer en annan dag innan vi lämnar skeppet. Over and out.

Foto: Kristi och Kirsten

Internet här på basen är gratis och fungerar generellt inte så bra. Anledning? IT-mannen är på basens medical ship i Papua Nya Guinea och under tiden har ingen nyckel in till rummet där servern finns. Därav – dålig på att uppdatera vad som händer här. Dessutom händer det saker hela tiden, så det är svårt att försöka sammanfatta allting i några få meningar. Blir bättre på det!

Ska försöka berätta lite om våra helger. Veckodagarna är fyllda med lektioner, läxor och jobb i köket (och teamtime). Men lördag är allting annorlunda. Lördag betyder Youth Street, gröna t-shirts och kaos i hela huvudet.

Youth Street är en plats där ungdomar i Townsville får komma och bara vara. Det är en plats där de får utveckla sina talanger och fly från allt skit hemma, för många ungdomar lever i familjer som ställer för höga krav på dem eller behandlar dem dåligt. Eller för helt ”normala” kids som bara vill hänga någonstans. Varje lördag klockan två börjar det dyka upp tonåringar som senare delar upp sig i olika intressegrupper; skateboard, art, musik, chic team, sport eller dans. Finns fler och nu blev det lite lagom svengelskt, men då får det vara så. Det är olika saker som händer varje vecka och jag är inte med på den första halvan utan är ledig (= göra läxor). Men jag har sett musik-teamet öva inför att spela ikväll, skatekidsen åka in till rampen inne i stan medan art-teamet målar på canvas och tröjor. Hur som helst, det är högljutt och massa tonåringar och de har roligt.
Ungefär vid femtiden på eftermiddagen kommer alla tillbaka från sina aktiviteter utspridda på diverse ställen och samlas i den stora ”auditorium”-salen för att äta middag (oftast tacos, chili con carne eller något annat som är rätt simpelt att laga i stora proportioner). Det är då jag börjar arbeta, på den delen av Youth Street som kallas Live. Då är det mer spontant, folk kan spela twister, fotboll, åka skateboard eller beställa excellenta chokladmilkshakes från caféet. Det är nämligen där jag hänger. Varje lördagkväll, till halv elva på kvällen, står jag och ett par andra inne i caféet och tar upp beställningar från kidsen (som by the way kallas crew), gör nachos, frappes och brownies med mängder av glass. Det är varmt, svettigt, hetsigt, förvirrande (har problem med huvudräkning när det kommer till dollar, vet inte varför) och oftast rätt ensamt. Men ändå älskar jag det. Många i min klass är väldigt trötta efter en lång vecka med lektioner och ser inte jättemycket fram emot lördagarna, men det gör jag. Jag vet att jag kommer bli trött, jag vet att jag kommer göra fel minst tio gånger och att jag inte hinner prata med så många av ungdomarna som jag skulle vilja. MEN. Att bara kunna le mot dem varje kväll, att se varje tonåring som en egen individ och inte bli frustrerad när de är högljudda och otåliga; det inser jag ger lika mycket som att sitta med dem och spela gitarr. Folk kommer upp till en i caféet när man är ensam och pratar – vissa får bara höra att de har en snygg t-shirt. Men någonstans vet jag att till och med det lilla jag gör ger dem något vikigt. Sen älskar jag att jobba i caféet, tycker det är superkul att göra drinkar och värma upp pizza. Dessutom får jag behålla allt som failar/leftovers. Det brukar resultera i en caramelstrawberrychocolate-milkshake. Kunde varit värre.
Varje vecka är det en ny dynamic factor (alltså typ klädkod) och denna veckas tema är 80-talet. Förra veckan var det crazy hairstyles = jag fick supertuperat hår och en underlig fläta i det. Vi får se vad som händer ikväll. Jag har åtta minuter på mig att vara redo för 80-tal och milkshakes. Woop woop!

Peace.

Bilder: Youth Street