emilyispegeln

"Verkar vara tillbaka i en av de där veckorna då verkligen allt gaddar ihop sig emot en och man förvandlas till världshistoriens klantigaste person.
I tisdags eftermiddag hade mamma bråttom iväg till öppet hus på hennes jobb och hon körde hastigt iväg med vår bil och bad mig skjutsa min bror till hans gradering. "Nu ska jag allt vara en riktigt snäll syster" tänkte jag och accepterade uppdraget. Sprang runt och småpysslade, såg till att allt var i ordning hemma, gick ut i god tid och insåg inte förrän vi gick ut på uppfarten att mamma faktiskt tagit bilen och att det var farfars skruttiga Opel som stod kvar, täckt av frost och nyfallen snö. Skrattade fortfarande och sa att det var ju bra att vi hade gott om tid åtminstone. Stefan hummade och påpekade att det kanske skulle gå lättare att skrapa rutorna ifall vi satte igång motorn. Vilket jag gjorde. Nästan. Eller rättare sagt, fläkten gick på men inte motorn. Samt en liten varningslampa i mitt huvud som nog blinkade mest bara för att visa att den riktiga varningslampan var trasig. För ett par minuter senare gick inte bilen att starta längre. Eftersom jag inte är sådär överdrivet teknisk trodde jag att jag vridit om nyckeln fel och försökte tio gånger till. Hade jag inte gjort det kanske bilen hade gått att starta. Nu var den pang bom stendöd. Tio minuter kvar tills graderingen börjar.
Ringer pappa som är på väg hem med den andra bilen, som ringer mammas kusin som bor nära oss som säger att hans fru kan skjutsa oss. Snö kallt kallt kallt kallt fem minuter kvar. Frost.
Så dyker pappa plötsligt upp, med misstänkt punktering på ena däcket, men tar och kör oss ändå. När vi svänger bort från vår gata ser vi mammas kusins fru komma åkande, trots att jag frenetiskt försöker ringa henne och säga att vi inte behöver skjuts längre. Japp, det var det. Vad ska vi hitta på nu Banarne?
Stefan blev tjugo minuter sen och vår bil hade verkligen punktering. Tur att vi har världens snällaste tränare då, som lät bror gradera trots allt.

Saken är ju den att det inte tog slut där. Igår skulle jag pallra mig till det där envetna matte-läxhjälpsjobbet hos ett par fjortisar som nog helst ser att jag inte återvänder. Det regnade, mitt paraply låg kvar i byrålådan och jag hade inte hunnit äta middag. Tåget var försenat, vilket innebar att jag sen hade tio minuter på mig att ta mig en kilometer i uppförsbacke. Eftersom det ändå är möjligt, gick jag i en sån där hurtig-tant-takt, tills jag plötsligt insåg att jag inte hade någon aning om var jag befann mig. Det skulle kunna varit precis var som helst i Stockholm. Fortsatte gå någon minut till och vände sen och rusade tillbaka till den punkt där jag uppenbarligen tagit fel gata. Fem minuter kvar att springa en kilometer. Blev bara en minut sen, dörren öppnas och jag står där plaskvåt, knallröd i ansiktet och fjortis-tjejen tittar oförstående på mig.
Fjortis: "Eeeeeeeh hej?"
Jag: *flås* "He-he-heeeej..." *flås*
F: "...MEN! ÄR DET ONSDAG IDAG?"
J: "Ja-ha-ha..."
F: "Men Gud oj förlåt jag har ju inte ens byxor på mig (det hade jag märkt) och jag har ingen mer matte att plugga, jag trodde det var inställt idag och den andra tjejen är inte här och jag ska ha hit en kompis och plugga SO, så ja, du kan ju komma in och vila dig en stund, men du behöver inte hjälpa mig idag."
Jag sa nej tack och gick därifrån.
Glömde skriva en killes diplom när gruppen vi tränar skulle gradera. Man känner sig lagom misslyckad som människa när han står och gråter vid det laget man pallrar sig tillbaka med bälte och diplom.

Nu skulle man ju kunna tro att det faktiskt räckte med misslyckanden där, men idag tänkte jag muntra upp min förkylda bror (gissa varför han blev sjuk) genom att göra knäckäpplen. Äpplena såg ut att ha ett bäst-före-datum som gick ut ca år 2008, så vår plan B blev att hälla knäcksmeten i en form och göra små kolor av dem. Stefan föreslog att klä plåten med bakplåtspapper och jag sa att det visserligen var en bra idé, men att pappret skulle fastna i knäcken.
"Då tar vi plastfolie då" sa min bror.
I det här ögonblicket är det meningen att en termins kemistudier ska komma till användning, men icke.
"Vilken bra idé!" säger jag glatt, häller på knäcksmeten på plasten. FFFFSSSCCCHHHHAAAAAAAAA and the plast is no more. Den är numera en del av knäcken och allt är oätbart. Så brände jag mig dessutom.

Allt detta ackompanjerat till ett par kvaddade revben som inte gör tillräckligt ont för att ta dem på allvar, men alltför ont för att kunna sparras på ett vettigt sätt. (Har jag någonsin sparrats på ett vettigt sätt?)
Bäst av allt är ändå att jag är på så bra humör att jag spontant brister ut i sång mitt på gatan. Trots allt."