emilyispegeln

Det är mitt i natten och jag sitter och dricker en kopp rykande hett kanelte. Som om inte det var tecken nog på att jag inte är riktigt frisk, så är det faktiskt så att jag gör det för att jag inte är frisk. För första gången på en evighet, utan att någon klasskompis eller receptionist har ens hintat en hostning, så blev jag pangförkyld över en kväll. Plötsligt tyckte bara min hals att den skulle strejka och kräva strepsils 24-7.
Fast det är inte så farligt egentligen, känner jag mig själv rätt så kommer det gå över under helgen.

Men det är lite spännande att få intensiva ryggsmärtor för att man nyst för mycket.

Hade en teori om att väremböljan tvingar ut all fukt ur luften och att det är därför det regnar konstant. Lite som om molnen inte längre kan hålla inne allt vatten utan bara droppar ut det lite här och var över Shanghai. Det är regnperiod, med andra ord. Inte ruggigt Shanghai-vinter-regn utan en uppfriskande dusch lite då och då. Folk har slutat gå ut med paraplyer när det regnar och har dem istället när det är sol. Kanske är det svårt att förstå om man inte upplevt det (eller om man bara råkar tycka regn är fantastiskt), men när det är 35 grader och man kan sitta i timtal i skuggan utan att känna sig svalare, då är en regnskur mer än välkommen.

Och fruktsäsongen har kommit igång ordentligt. Trots att jag hemma i Sverige brukade poängtera hur mycket jag skydde allt som var nyttigt, så tycker jag ändå väldigt mycket om all frukt man kan få tag i här borta. Typ biva, den orange frukten på bilden. Jag har ingen aning om vad den heter på svenska eller engelska. Och biva är japanska. Det hjälper mig inte så mycket att luska fram vad det faktiskt är för något. Men man blir på bra humör av den i vilket fall som helst.

Och hjälp. Bara två veckor kvar till slutproven. Bara tre-och-lite-till veckor kvar tills jag åker hem.

Anledningen till att jag för tillfället inte har någon aning om vilken veckodag vi just genomlevt är att de tre senaste dagarna har det varit Dragon Boat Festival. Vilket i Kina betyder ledigt tre dagar, vilket i sin tur betyder att man måste gå i skolan på helgen som om det vore en vanlig måndag och tisdag. Och eftersom de är de två jobbigaste skoldagarna så kände alla sig helt slut söndag kväll och ville helst bara kollapsa i en liten hög. Vilket inte var tillåtet, eftersom det skulle bli firande av Caths födelsedag.

Dragon Boat Festival innehåller bland annat (som det kanske kan gissas av namnet om man inte är helt dum i huvudet) ett race med roddare i drakbåtar. Jag hade planerat att gå och tittat på det, men ingen verkade veta vart det skulle hållas någonstans, när det skulle hållas och om det ens var i Shanghai över huvudtaget. Så något småsur var jag ändå när jag mötte folk från volontärgruppen som påpekade att de varit nere vid floden och sett loppet. Får väl se till att komma tillbaka till Kina bara för att se det något annat år.

Själva festivalen har en sorglig historia bakom den, som många av Kinas traditioner. Den berättar om en poet som blev utkastad ur samhället för det antogs att han konspirerade mot regeringen. Han blev ilsken och deprimerad, skrev massa dikter om regeringen och tog slutligen livet av sig genom att dränka sig i en flod på 200-talet. Alla stadsbor visste att han var en bra människa och ville göra något för honom, men hans kropp hittades aldrig. Av rädsla för att fiskarna skulle äta upp hans kropp gjorde invånarna knyten av kött och ris och virade in dem i löv, som de sedan kastade i floden. Fiskarna åt istället risknytena, och man hoppades på att poeten lämnats i fred. Dessa risknyten var de så kallade zongzi, vilket man fortfarande äter till minne av poeten Qu Yuan varje år när festivalen närmar sig.
När jag första gången åt dem, kallade jag dem helt enkelt för Löv. Löv med ris, ifall man skulle vara lite extra specifierad. Var väldigt jobbigt att köpa dem innan jag kom på att de faktiskt hade ett riktigt namn också. Och jag äter dem året runt, jag. Men jag köpte faktiskt en nu under högtiden, bara för att man borde. Inte anade jag att den jag fick tag i, och som det var sådan hysteri runt, skulle vara fryst. Kände mig något snopen när jag greppade tag om påsen och insåg att den var iskall. Så mycket för kinesisk snabbmat. Det var bara att knalla hem och stoppa den i en kastrull, trots att jag misslyckats med den enkla uppgiften förr. Men den här gången blev det riktigt bra, faktiskt. Och trots att de ser riktigt vidriga ut (använd fantasin) och är så klibbiga att jag är förvånad att jag inte sett tonåringar använda dem som hårgelé än, så smakar de fantastiskt gott. De flesta västerlänningar skyr dem som pesten, vilket passar mig alldeles utmärkt. Fler över till mig.

Det känns som om jag gör en massa saker, men aldrig skriver om dem.
Folk börjar inse att det faktiskt är sommar, att terminen och slutproven närmar sig och att allt detta innebär att vi troligtvis aldrig kommer se resten av folket här igen. Så lite då och då har det nu blivit farvälkalas, utflykter till Qipu Lu och panikpluggande.
Cath samlade ihop alla tjejer (nåja, en del i alla fall) från kyrkan och drog iväg med oss till Tianzifang, ett rätt fint område som inte passar in det minsta i resten av Shanghai. Det blev västerländsk mat och glass i stora lass. Nu är ju jag personligen rätt trött på västerländsk mat och kommer sakna Kinamaten jättemycket, tvärtemot vad alla andra här verkar känna. Men det var väldigt gott ändå. Och glass är aldrig fel.
Lägg förresten märke till den rutiga elefantplånboken. Det råkar vara Elmer, en karaktär ur en väldigt charmig barnbok jag gillade som liten. Tragiskt nog är jag den enda som hört talas om den, inte ens ägarinnan till den visste vad det var för något. Elmer - den rutiga elefanten. Japp. Det är grejer det.

Det blev avslutningskalas med chokladbollar, fåniga bilder och "rita-knorr-på-grisen-leken."
Om varje lektion hade kunnat vara såhär, hade jag blivit lärare på direkten. Alla var så otroligt snälla och på bushumör på samma gång. Inget kastande av pennor eller klagande över för mycket plugg.
Kommer sakna dem, men samtidigt, oh så skönt att få mina tisdagseftermiddagar lediga.

Tja, förutom att jag börjat bli rätt trött på hur folk anser att världen ska vara så har helgen varit rätt fin.
Stjärnskådning och chipsätning på filtar i Bubblan (ja, som den Sandy bor i i Svambob), glass med jordgubbar och springa och handla frukt på marknader. Sånt är fint.
Annars orkar jag bara inte med hur en del personer kan bete sig. Ingen specifierad, bara folk i största allmänhet. Som om alla glömt hur vacker världen kan vara och tror att man måste skapa sin egen.

Har blivit alldeles förälskad i en ny bok som jag velat läsa sen ett år tillbaka, men inte riktigt vågat påbörja förrän nu. Är väldigt glad att jag gjorde det. Tror inte ens jag skriver ned namnet. Vissa boknamn ska inte bara läggas upp på internet hux flux. Fantastisk är den dock. Alldeles otroligt fantastisk.

Ett av de vackraste ljud jag vet är ljudet av regn. Antingen det är när man ligger under en tältduk och hör smattrandet alldeles för tidigt i morgontimmarna och vet att allting kommer vara genomblött resten av dagen eller ifall man sitter i ett plåtskjul och andas imma på fönsterrutorna. Regn blandat med åska, regn när man står under en nedtyngda tallgrenar eller regn mitt under en solig sommardag.
Ljudet av regn är något jag kan lyssna på i timtal utan att tröttna på. Det är ett ljud som är fulländat redan i sig.
Men något alldeles fantastiskt är ändå detta.
http://www.rainymood.com
Så har man ett perfekt ljud redan från början. Lägg till en melodi som anses passande. Förslag är Visa från Utanmyra. Woah. Där har du det. Perfektion.

Det här lilla krypet har väckt mig ungefär vid femtiden ett par gånger nu. Sätter sig vid cyklarna och skriker som om den var den ensammaste varelsen i hela världen. Och ger man den uppmärksamhet springer den skräckslagen iväg.
Missuppfatta inte det hela nu, jag är väldigt förtjust i katter i själva verket. Men inte när de jamar så det hörs till femte våningen och dessutom fortsätter så i ett par tre timmar till. Kände att inte kan man kasta en kastrull på en kattunge. Nära var det dock, väldigt nära.
Chockerade alla när de frågade mig hur mycket jag sover per natt egentligen. Inte så mycket, nej. Men det är så på somrarna, har alltid varit så och kommer antagligen alltid vara så. Gör mig ingenting. Jag kan sova på hörförståelsen.

Insåg att det är 42 dagar tills jag kommer hem och att den här dagen alltså måste vara extra bra.
Det var den, på sätt och vis.



Hittade någon som tog en tupplur i bambusnåret. Och i förrgår såg jag ett ufo. Det räcker för att göra ens dag, faktiskt.

Det finns två ställen jag velat åka till hela mitt liv. Och inget av dem har jag kommit iväg till än.

Borneo


och Island.
Fick sådan väldig vandringslust när jag satt och tittade på Heima med Sigur Rós. Hela filmen utspelar sig på Island och det är så onaturligt vackert.
En dag beger jag mig till de här platserna. Och jag planerar att stanna länge.