emilyispegeln

Jag blev ombedd att motivera varför jag tycker om jujutsu men inte MMA. Tycks ju vara en hyfsat enkel fråga, inte rörde det politik (som jag har noll koll på), världsbilder eller huruvida det är bättre att äta ett salladsblad än en kanin.
Trots det var det stört omöjligt, kanske för att jag så att säga blev tagen på bar gärning. Jag har aldrig tänkt på varför jag gillar just jujutsu. Och att nu behöva motivera varför det är bättre än MMA för en person som tränar det sistnämnda blev som norrmännen säger lite vanskligt.
"Det är mer tekniskt" mumlar jag mest bara för att säga något. Inte heller kan man säga att det är finare att se på än MMA, när man väger ungefär hälften av vad denne anonyme MMA-utövare gör.
"Haaaa..ffffff...mer...eeeeeeeeeehhhhh...TEKNISKT??!?! Som om man inte behöver teknik för MMA?!!?"
"Aaah, nej. Det var inte så jag menade. Äsch, det var dumt formulerat. Jag menar. Jag vet inte. Alls."
(Hjälp?)

Lyckligtvis blev vi avbrutna där och jag fick smita iväg i all stillhet med mina korkade svar.
Men allvarligt. Det enda svar jag kan ge är detta; när jag tränar jujutsu är jag så glad att jag inte kan låta bli att le konstant (såpass ofta att majoriteten av de jag tränar med frågat ifall jag driver med dem), men om jag någon gång är med på ett MMA-pass känns allting bara tungt och jobbigt och jag blir hela tiden argare för varje sekund som går. Inte är det en godtagbar motivation, men det är enda sättet jag kan förklara det på. Jujutsu gör mig löjligt glad (eller kanske bara löjlig) och MMA gör det inte.

Gårdagskvällen var tillägnad fotande i dojon och även fast jag som vanligt blev rastlös efter cirka femton minuter så var det väldans roligt. Måste lära mig att sluta fjanta runt när jag blir otålig bara.
K: FOKUS!
E: ...
M: Emilie?
E: Hmm?
M: Sa han fikus?
Det hjälpte inte precis mitt larviga humör.

(Fast jag är ganska glad att ha det ändå.)

(Foto: Ninjad från SKIFT)