emilyispegeln

När jag var liten, brukade jag se på föremål mellan fingertopparna och säga att de egentligen kunde vara så små. Egentligen var de inte större än att de rymdes i min handflata. Och i mitt huvud fanns en värld där allt som rymdes mellan mina fingertoppar kunde bo i dockskåpet i mitt rum. Jag ville ha en miniatyrkopia av varje Golden Retriever, varje skröplig gammal man och varje rodnande flicka. De skulle få allt de önskade sig, jag skulle ge dem förminskade aspar och en vind som kunde rassla mellan löven, en gräddtårta av högsta kvalitet, men i alldeles lagom storlek.
Flera timmar kunde spenderas sittandes på en pall i köket, bara stirrandes mellan diskhon och dörren. Om man inte var mer än en tvärhand hög, hur skulle man kunna ta sig över gapet mellan skåpluckorna? Kunde man använda sig av gummisnoddar? Och hur tog de sig ner till golvet, vad hände ifall de inte hade något snöre att fira ned sig i och i vad skulle de fästa snöret?
Detta var under många år en av alla de världar och berättelser jag byggde upp, regniga dagar och solskensdagar. Jag längtade efter att världen någon gång skulle komma till liv, att det en dag skulle stå en indianpojke och titta fram bakom min krukväxt eller att mitt dockskåp plötsligt skulle fyllas av liv och rörelse.

På sätt och vis kan man väl säga att Studio Ghibli drog liv i den drömmen igen. Nannie tog med sig Arietty hit och så såg vi den, jag med stigande förtjusning. Små människor som färdas genom gräsmattans djungel och tar en droppe te per person. Blev helt kär i småfolket och undrar lite hur det kommer sig att så många människor får samma idé om dem.