10,000 reasons (for my heart to sing)
Det är svårt att hitta tid för att skriva här, det finns alltid något att göra, någon att prata med. Dagarna känns som om de bara försvinner och suddas ihop till en enda röra. Allt är fantastiskt underbart och det känns som om jag är så löjligt lycklig. Som om man inte får vara så här glad egentligen, men det är jag liksom ändå.
Tänkte nämna min ”ministry placement” lite mer. Eller berätta om den. Kan inte säga att det är den bästa tiden på dagen, för hittills tycker jag att det är den bästa tiden på dagen nästan jämt. Men det är helt klart en tid när man får göra något praktiskt (vilket jag uppskattar) och det är massa som händer och härliga människor.
Ministry placement innebär som tidigare nämnt att man hjälper till någonstans på basen och alla har olika uppgifter. Jag valde dinner prep, vilket betyder att jag roar mig med att skära lamm, potatis och hacka sallad. Laga middag helt enkelt.
Varför det är så awesome i köket är för att det är en helt annan stämning än i alla andra stora kök jag sett. Vi lagar middag, lunch och morning tea för cirka 100 pers varje dag och det är ändå aldrig någon som blir stressad eller irriterad.
Kocken in charge heter Manner, men jag vet inte om jag fått stavningen rätt. Han är från Fiji och har en fru som är beroende av sin kaffemaskin (fast den senare visade sig vara full av kackerlackor). Han har fattat det här med att jag gillar att baka, så han brukar slänga åt mig ett recept på banankaka eller scones och ba ”Du kan det här, men annars kan jag hjälpa dig om du glömmer hur man gör”.
Sen finns Riley och Jason. Riley är ung kille som alltid har en tändsticka i ena mungipan och pratar sån där riktigt bred amerikansk engelska. Lite då och då hojtar han ”team time!” och om man ligger före i schemat får man en paus med gratis läsk och choklad. Tack vare Riley är man aldrig hungrig om man jobbar i köket, han ger en allt möjligt som han hittar i kylskåpet. ”Nämen, choklad! Gillar du det? Här, varsågod! En läsk också kanske? Lite tomat?” Jason är från Papua Nya Guinea och har ställt in sig på att lära sig svenska så att han kan impa på sin kompis Lovisa som också jobbar här. Lite då och då springer han förbi och ropar ”Bra jåbbat, bra jåbbat, takki takki!” I utbyte lär han mig pidgin (tok pisin) som är det officiella språket i PNG. ”Mi likum shirt belong you” är en typisk bra mening att kunna. Jag gillar din skjorta.
Sen finns även Debbie, som är en äldre dam från Kanada, sån där som skulle bli en bra mormor. Hon ger en alldeles för mycket mat och är alldeles för intresserad i vad man har för sig. Men på ett trevligt sätt. Och Jackie, som inte säger nånting för det mesta. Men hon är cool när hon gör det.
Sen är jag ju inte ensam från min DTS i köket, utan är i ett team med Olivia och Amber. De är båda awesome och låter mig dansa till Jasons musik genom hela köket utan att bli upprörda över att jag ser löjligt glad ut. Det brukar nämligen sluta med att vi alla står och sjunger alldeles för högt med tillhörande alldeles för okoordinerad dans. Jag gillar’t. Särskilt eftersom alla andra blir glada av vad vi gör. Vi ger dem ju mat.
Ska sätta mig i solen och läsa lite, kanske be Krystal (vår elitgymnast) att lära mig stå på händer. Igår slog jag nytt rekord – sen föll jag ner i leran.
Och by the way. Vi blev meddragna på ett äventyr igår till stranden av en annan Krystal som gör sånt spontant. Skulle paddlat kajak, men det blåste för mycket. Så vi byggde ett hus istället. Det hade en hammock, balkong, solpaneler, garage och en gunga. Just sayin'.
Ship DTS - This will be an awfully big adventure
Det är svårt att veta var jag ska börja berätta, men om jag inte börjar nu så kommer det bara bli svårare och svårare. Hjälpte inte att jag satt och skrev i en timme igår och sen raderade allt av misstag. Nytt försök idag.
Några fakta bara:
1. Australien är varmt. Överallt generellt. Men i Townsville specifikt. Visserligen regnar det just idag, men till och med britterna saknar regnet här; de som borde vara trötta på det. Det är soligt jämt annars, 25 grader varmt och starkare sol än det borde vara. Brände mig ordentligt på axlarna för första gången i mitt liv. (Jag är utomhus jämt hemma också - det är inte så att det är första gången jag är ute i solen.)
2. Allt är awesome. Allt.
Nej, stapla upp fakta går inte riktigt. Vi har börjat första veckan av vår "lecture phase" av skolan. Kan försöka skriva ner mitt schema istället så fattar ni lite vad jag håller på med. Första veckan kommer inte vara riktigt som alla andra ändå. Vi utforskar staden, jag fascineras av alla fantastiska fåglar och naturen. (Den enda killen i gruppen som är från Australien - vi har bara två totalt - har fått intrycket av att vi varken har fåglar, regn eller invånare i Sverige.)
6.30 - Frukost. Jag är en av de få som är lycklig över detta faktum. Relativt morgonpigg som jag är har jag ingenting emot att ta mig upp tidigt. Frukost äts på verandan (the deck) här, liksom alla andra måltider. Det är helt enkelt aldrig för kallt att sitta utomhus. Flingor med mjölk (fattar inte den grejen, allt är bara slibbigt och svårt att äta.) Rostat (glutenfritt) bröd med jordnötssmör. Jag är nöjd.
7.15 - Quiet time. Det här kan låta muppigt för folk, men det är ett awesome sätt att börja dagen. Man stänger av sig från resten av omvärlden en stund och går och sätter sig för att prata med Gud och läsa i Bibeln. Jag har börjat med att gå upp på en kulle i närheten som kallas Castle Hill och snarare är ett litet berg. I måndags bad jag ”Gud, visa mig något jag aldrig sett förut”, hittade en ny stig jag av någon anledning aldrig upptäckt och sprang rakt på tre kängurur som hoppade ut ur buskarna. Har aldrig sett kängurur förr, så det var ett ganska exakt bönesvar. Hela Castle Hill är alldeles fantastiskt vackert. Mer om det en annan gång.
8.00 – Diverse aktiviteter. Här beror det på veckodag vad som händer, idag var det lovsång och tid att skriva hem till Sverige (eller var man nu kommer ifrån). Andra dagar ses vi i smågrupper och pratar, andra dagar är det en kreativ stund där man får skapa. Måndagar är sovmorgon (=utforskarmorgon).
9.30 – Föreläsning. Det här är lite som att vara i skolan. Vi lär oss om allt möjligt, men just nu första veckan har det mest varit introduktion till deras arbete här och information om hur vi ska göra saker och ting. Konstiga portkoder, försöka fatta schemat och inte gå vilse i Townsville. Inkluderar även en paus med FIKA. Även om det här kallas morning tea. Det är fika. Egentligen. (Lovar.)
12.30 – Lunch. Alltså. Tror inte jag behöver förklara lunch. Det är mat, den är god och den äts utomhus. Efter det här börjar vad som kallas ministry placement, vilket är att man hjälper till med olika saker på basen. Alla har varsin uppgift och de är på olika tider. Har man ingen uppgift är man för tillfället ledig.
15.30 – Ministry placement. Delvis för att jag skulle hålla koll på att jag får mat jag tål (och Shona som också är en sån där glutentönt) så hamnade jag i Dinner prep- gruppen. Vi lagar middag helt enkelt. Bakar kakor när någon fyller år och hackar sallad till tusen. Bästa är att alla i köket är så underbart glada och spelar massa musik jämt. Dessutom får man äta hur mycket choklad man vill. Andras uppgifter inkluderar; städa hela byggnaden, diska, fixa frukost eller hjälpa till med ett projekt de har här som kallas Building Blitz, vilket i princip är massa volontärer som kommit hit för att renovera området.
17.30 – Middag. Känns extra bra att äta något man lagat själv. Middagar kan bli rätt stora, ikväll kommer vi grilla åt 200 pers. Men det är alltid superhärlig stämning.
19.15 – Diverse aktiviteter. Även här varierar det mellan dagarna. Igår kväll var det spel kväll tillsammans med Building Blitz-volontärerna, andra dagar är det pluggkväll eller grill med folk från inne i Townsville. Andra dagar är det möte med våra smågrupper eller öva inför resan till Papua Nya Guinea.
21.00 – Ledig. Det här brukar innebära sena kvällar när vi sitter uppe i caféet och pratar om allt möjligt eller promenader uppför Castle Hill. Ledig innebär helt enkelt att vara ledig. Fram tills att man faller i säng vid elva-tiden någon gång. Många är väldigt trötta och jetlagade och när man bor 8 pers i ett rum är det inte jättesnällt att sitta och prata halva natten om hur man klubbar ihjäl en känguru. Så vi gör det utomhus istället.
Kommer gå in på fler saker andra dagar, just nu blir det bara det här, så får ni en överblick över vad vi håller på med. Dessutom blir det alldeles för långt att ta upp allt nu. Palmträden vajar lite inbjudande utomhus. So long!
Alone in my own kingdom - Nu sticker jag
Hur som helst. De flesta verkar ha förstått att jag ska resa iväg och vara borta ett tag (6 månader är ingenting). Men inte alla vet riktigt vad jag ska göra - mig själv inkluderat. Ska försöka tala om lite snabbt vad det är jag vet själv redan nu. Resten märker jag när jag kommer dit. Som det brukar vara.
Jag ska gå en DTS - Discipleship Training School (Lärjungaskola på svenska). Det är en kristen skola, man kan kalla det bibelskola om man vill, men det är lite annorlunda. Organisationen som ordnar det heter YWAM och finns i hela världen. Skolan består av två delar, den ena mer teoretisk och den andra mer praktisk, men i själva verket är det rätt blandat. Först kommer vi vara i staden Townsville i Australien i 2 månader och lära oss om Gud, livet och hjälpa till med ett projekt kallat Youth Street för att förhindra att ungdomar blir kriminella och hamnar i massa skit. De får istället komma och åka skateboard, måla och vara kreativa och bara vara. Efter dessa 2 månader kommer vi resa till Papua Nya Guinea och hjälpa till ombord på ett Medical Ship (skepp med sjukhus ombord?). Skeppet åker runt till byar som saknar sjukvård och är svåra att nå på andra sätt än via små floder in i djungeln. Mängder av barn och unga kvinnor dör i malaria i de här områdena och har ingen möjlighet att få hjälp. Det finns ingen som kan hjälpa dem med tandvård eller synskador och många dör i onödan av sjukdomar som är enkla att bota. Därför reser vi dit och hjälper till med vad vi kan. Jag som inte kan mer än att linda stukade fötter kommer få hjälpa till där jag kan och mer vet jag inte än.
Vi kommer stanna på PNG i 3 månader och resa runt i landets outforskade djungler. Sedan reser jag tillbaka till Australien och stannar där en månad till. Under oktober kommer en väldigt fin människa vid namn Milla resa runt med mig genom Queensland och utforska bushen (och ett visst barriärrev som råkar ligga där).
Är hemma i Sverige igen 26:e oktober. Då när alla skolbarn har höstlov och det redan hunnit bli frost på morgnarna. Kommer missa hela den svenska sommaren. Ni som tror att jag glad att slippa den har fel. Det är som Snusmumrikens vårvisa. "En del förväntan och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att vara ensam."
På torsdag sticker jag. Hej svejs!
Saker man hittar på datorn
"Verkar vara tillbaka i en av de där veckorna då verkligen allt gaddar ihop sig emot en och man förvandlas till världshistoriens klantigaste person.
I tisdags eftermiddag hade mamma bråttom iväg till öppet hus på hennes jobb och hon körde hastigt iväg med vår bil och bad mig skjutsa min bror till hans gradering. "Nu ska jag allt vara en riktigt snäll syster" tänkte jag och accepterade uppdraget. Sprang runt och småpysslade, såg till att allt var i ordning hemma, gick ut i god tid och insåg inte förrän vi gick ut på uppfarten att mamma faktiskt tagit bilen och att det var farfars skruttiga Opel som stod kvar, täckt av frost och nyfallen snö. Skrattade fortfarande och sa att det var ju bra att vi hade gott om tid åtminstone. Stefan hummade och påpekade att det kanske skulle gå lättare att skrapa rutorna ifall vi satte igång motorn. Vilket jag gjorde. Nästan. Eller rättare sagt, fläkten gick på men inte motorn. Samt en liten varningslampa i mitt huvud som nog blinkade mest bara för att visa att den riktiga varningslampan var trasig. För ett par minuter senare gick inte bilen att starta längre. Eftersom jag inte är sådär överdrivet teknisk trodde jag att jag vridit om nyckeln fel och försökte tio gånger till. Hade jag inte gjort det kanske bilen hade gått att starta. Nu var den pang bom stendöd. Tio minuter kvar tills graderingen börjar.
Ringer pappa som är på väg hem med den andra bilen, som ringer mammas kusin som bor nära oss som säger att hans fru kan skjutsa oss. Snö kallt kallt kallt kallt fem minuter kvar. Frost.
Så dyker pappa plötsligt upp, med misstänkt punktering på ena däcket, men tar och kör oss ändå. När vi svänger bort från vår gata ser vi mammas kusins fru komma åkande, trots att jag frenetiskt försöker ringa henne och säga att vi inte behöver skjuts längre. Japp, det var det. Vad ska vi hitta på nu Banarne?
Stefan blev tjugo minuter sen och vår bil hade verkligen punktering. Tur att vi har världens snällaste tränare då, som lät bror gradera trots allt.
Saken är ju den att det inte tog slut där. Igår skulle jag pallra mig till det där envetna matte-läxhjälpsjobbet hos ett par fjortisar som nog helst ser att jag inte återvänder. Det regnade, mitt paraply låg kvar i byrålådan och jag hade inte hunnit äta middag. Tåget var försenat, vilket innebar att jag sen hade tio minuter på mig att ta mig en kilometer i uppförsbacke. Eftersom det ändå är möjligt, gick jag i en sån där hurtig-tant-takt, tills jag plötsligt insåg att jag inte hade någon aning om var jag befann mig. Det skulle kunna varit precis var som helst i Stockholm. Fortsatte gå någon minut till och vände sen och rusade tillbaka till den punkt där jag uppenbarligen tagit fel gata. Fem minuter kvar att springa en kilometer. Blev bara en minut sen, dörren öppnas och jag står där plaskvåt, knallröd i ansiktet och fjortis-tjejen tittar oförstående på mig.
Fjortis: "Eeeeeeeh hej?"
Jag: *flås* "He-he-heeeej..." *flås*
F: "...MEN! ÄR DET ONSDAG IDAG?"
J: "Ja-ha-ha..."
F: "Men Gud oj förlåt jag har ju inte ens byxor på mig (det hade jag märkt) och jag har ingen mer matte att plugga, jag trodde det var inställt idag och den andra tjejen är inte här och jag ska ha hit en kompis och plugga SO, så ja, du kan ju komma in och vila dig en stund, men du behöver inte hjälpa mig idag."
Jag sa nej tack och gick därifrån.
Glömde skriva en killes diplom när gruppen vi tränar skulle gradera. Man känner sig lagom misslyckad som människa när han står och gråter vid det laget man pallrar sig tillbaka med bälte och diplom.
Nu skulle man ju kunna tro att det faktiskt räckte med misslyckanden där, men idag tänkte jag muntra upp min förkylda bror (gissa varför han blev sjuk) genom att göra knäckäpplen. Äpplena såg ut att ha ett bäst-före-datum som gick ut ca år 2008, så vår plan B blev att hälla knäcksmeten i en form och göra små kolor av dem. Stefan föreslog att klä plåten med bakplåtspapper och jag sa att det visserligen var en bra idé, men att pappret skulle fastna i knäcken.
"Då tar vi plastfolie då" sa min bror.
I det här ögonblicket är det meningen att en termins kemistudier ska komma till användning, men icke.
"Vilken bra idé!" säger jag glatt, häller på knäcksmeten på plasten. FFFFSSSCCCHHHHAAAAAAAAA and the plast is no more. Den är numera en del av knäcken och allt är oätbart. Så brände jag mig dessutom.
Allt detta ackompanjerat till ett par kvaddade revben som inte gör tillräckligt ont för att ta dem på allvar, men alltför ont för att kunna sparras på ett vettigt sätt. (Har jag någonsin sparrats på ett vettigt sätt?)
Bäst av allt är ändå att jag är på så bra humör att jag spontant brister ut i sång mitt på gatan. Trots allt."
While you were sleeping
06.45 Gjorde om hela proceduren och kom fram till exakt samma puls. Kände mig lite nöjd över det faktumet och vaknade sen till på riktigt och undrade vad i hela friden jag höll på med.
Dragonflies - My head is an animal
"In the spring we made a boat
Out of feathers out of bones
We set fire to our homes
Walking barefoot in the snow"
Ribs
Att skaffa visum för svenskar är ju oftast relativt okomplicerat. Vi är sådär lagom neutrala till allt och har inga fiender. (Eller vänner?) Inga livsfarliga sjukdomar, inga diktatorer. Tänkte att allt skulle gå snabbt och smidigt. Svimmade nästan när jag såg priset på visumet - fick ont i magen och hoppades sen på att Gud skulle fixa pengarna på något sätt. And he kind of did. (Gud brukar fixa det mesta när det gäller sånt här.)
Hur som helst, jag fyller glatt i allt. Online. Den följande konversationen existerade endast i mitt huvud.
Visum: Have you lived abroad during the last five years?
Jag: Yes! *Dumdidumdidum*
V: WHERE?
Jag: China. *lalalala*
V: *POP* MESSAGE! Emilie is required to do a chest x-ray and a medical examination. The closest certified doctor is in OSLO. If you choose to do your examination in Stockholm, this will make the process take MUCH LONGER time. We DO NOT recommend this.
Grät en smula inombords (och utombords - hejdå resten av mina pengar) och bestämde mig sen för att aldrig i livet åka till Oslo. Skyndade mig sen att göra den där hemska lungröntgen och var sen på väg till doktorn för att kolla resten av min hälsa.
För att klargöra: Australien är JÄTTERÄDDA för tuberkulos. Jätte. Jätte. Rädda. Därför måste jag kolla mina lungor. För Kina är ju våfflornas... nej jag menar tuberkulosens land. Hade det funnits en liten ruta där jag hade kunnat kryssa i att jag är vaccinerad mot tuberkulos och varit det sen jag föddes kanske jag hade sluppit allt det här. Eller kanske inte.
Hur som helst. Hos doktorn. Det enda han gör är att låta en sjuksköterska ta min puls, blodtryck och lyssnar sen på mina lungor. Sen bestämmer han, en mycket högt utbildad man, att utan förvarning haila mig i magen för att kolla att min mage funkar som den ska. Som en del som läser det här vet, är jag extremt (verkligen extremt) kittlig i magen. Det krävdes all min viljestyrka för att inte sparka honom i ansiktet. Istället fick jag fram ett ljud som mest lät som en blandning av en nödig häst och en fnittrande Lilla My. Blicken han gav mig sa att han tänkte kryssa i rutan "Intelligence" som "abnormal".
"Jag är... väääääldigt... kekekekek...kiiiiiiittlig..." väste jag fram.
"Hm" säger han och petar mig i magen igen. "Slappna av!"
Han var väldigt väldigt nära en haito över näsan. Avskyr dessa undersökningar.
Det värsta är att jag hade kunnat göra hela undersökningen lika bra själv. Vi har gjort allt det här på en labb under fysiologin. Och jag studerar inte ens till läkare.
Det bästa är att jag fick behålla röntgenbilden på mina lungor. Den är lite häftig, om man nu diggar revben.
"Books are mirrors: you only see in them what you already have inside you"
Vad jag vill ha sagt är hur mycket sagor kan läka djupa sår inom människor men jag har inte längre några ord för det. Jag vill berätta om hur sällsamma historier och egendomliga berättelser någonstans på djupet ger resonans. Hur de liv man läser om blir till ens eget och hur man slutligen fruktar att stänga boken, av rädsla att förlora dem.
Dock finns det inget jag avskyr mer än människor som tolkar in budskap i allt de hör och läser. I varje mening ska det finnas dolda avsikter och bakom varje strof en djupare känsla. Varför analysera något som ändå bara en enda människa, författaren, till fullo kan förstå? Varför våldta någons text, det lilla fragment man kan nå av författarens själ, när man kanske aldrig får veta mer? En berättelse kan betyda så mycket olika för varje människa, så låt den då göra det. Låt författaren behålla hemligheten med sin historia och låt andra få glädjas över det lilla de förstår.
Eller kanske är det bara i min egen fantasi.
"Bastian Balthasar Bux stora lidelse var böckerna.
Den som aldrig suttit lutad över en bok hela eftermiddagar, med glödande öron och rufsigt hår, och läst och läst och helt glömt bort världen omkring sig och inte ens märkt att han blev hungrig eller frös...
Den som aldrig legat och läst i ljuset från en ficklampa som han dolt under täcket, läst i hemlighet därför att mamma eller pappa eller någon annan vuxen som har hand om en i all välmening släckt ljuset med det tugnt vägande argumentet att nu måste du sova, lille vän, för tänk på att du ska upp tidigt imorgon...
Den som aldrig öppet eller i hemlighet har gråtit strida tårar, därför att en sådan underbar historia har tagit slut och man måste ta avsked av de bokgestalter som man upplevt så många äventyr tillsammans med, som man älskat och beundrat, oroat sig för och hoppats att det skulle gå bra för, gestalter som man fäst sig vid så till den grad att livet verkar tomt och meningslöst utan dem...
Den som inte själv upplevt allt detta och känner det genom egen erfarenhet, den lär väl sannolikt bara inte kunna fatta hur Bastian kunde göra det han gjorde nu."
- Den Oändliga Historien
Atlas Hands - "Everybody is looking for somebodys arms to fall into"
and I hide in
Elina&Jonatan - En annan typ av äventyr
Bröllop har alltid betytt orgelmusik och en oändlig radda meningslösa ord för mig. Det har alltid varit jämställt med lång väntan för ingenting. Mitt sätt att se på bröllop var helt enkelt baserat på ett jag blev medtvingad till som liten där jag inte kände personerna som gifte sig och aldrig riktigt förstod vilken koppling de hade varken till mig eller mina föräldrar. Det var urbota tråkigt.
Ändå, när jag fick inbjudan till det här bröllopet, till en liten kyrka ute på landet utanför Nyköping blev jag så glad att jag dansade minst tio varv runt huset. Bruden här är nämligen en ytterst speciell ung kvinna, nämligen en viss Elina. Elina träffade jag första gången som nybliven tonåring, med ett hår som stod åt alla håll och kanter och ett otroligt smittsamt leende. Något år senare blev vi del av den exklusiva klubben (exklusiv för att den endast hade 4-7 medlemmar beroende på hur man räknade) Limpisarna. Det är en lång historia bakom detta namn, men vi kan förklara det kort med att det lika gärna skulle kunnat heta Brödraskapet. (Bröd - Limpa, vet. Kompisarna i Limpan - Limpisar. Ja, ni fattar. Inte.)
Hur som helst var det här inte alls ett tråkigt bröllop och jag kunde bara jubla över det här beslutet. För det är sällan man träffar två personer som är så perfekta för varandra som Elina och Jonatan är. (Att de båda bar sandaler under hela bröllopet räcker som förklaring.) De är några av de mest spontana, musikaliska och roligaste människorna jag vet. Även fast jag inte träffat Jonatan så många gånger så räckte det för att veta att det här kommer bli bra.
Brudparet fick hårda karameller. Bokstavligen talat. (Jag tror de siktade på huvudet, därav Elinas skräckslagna min.)
Den här bilden kan jag dock inte förklara på något rationellt sett, annat än att Elina fick något tips från coachen om att se ut som en sibirisk mor med allt för många munnar att mätta. Och att Jonatan... ja. Att Jonatan helt enkelt... nej, jag vet faktiskt inte vad han håller på med här. Som sagt, det blir bra det här.
Snipp Snapp Slut Så Har Sagan Börjat.
Alba - Always the summers are slipping away
Nu när lovet är över och man inte har någon tid annat än den man gör sig så tänkte jag i alla fall ge er en snabb glimt av sommaren. För att vara sådär tråkigt praktiskt blir det nog lättare om jag tar ett inlägg om varje plats, för annars blir det bara superlångt och superrörigt.
Hemma har jag bara sprungit runt som en furie i mina försök att få i ordning allting tills innan resor kors och tvärs över Nordeuropas lilla del av jordskorpan.
Något av det mest fascinerande som hände under sommaren var inte att jag äntligen lyckades lära mig stå på händer, om så endast för fem sekunder, utan uppdykandet av denna lilla vita katt som fick namnet Alba. Själva upptäckandet av en katt i vår trädgård är visserligen inte ovanligt, de trivs ytterst bra i vår djungel till gräsmatta och en viss Herr Koltrast (som alltså är en katt) är en frekvent gäst vid fågelbordet om vintrarna. Nej, det fascinerande med detta besök var att det fick oss alla att känna oss priviligerade som blivit benådade en audiens hos denna Kvarterets Drottning. Alba dök upp mitt under dagens hallonplockning (som resulterade i ett flertal liter) och charmade sedan hela familjen till att stanna hos oss under ett par veckor. Sedan var hon plötsligt försvunnen, lika hastigt som hon dykt upp. Givetvis var hon aldrig vår och vi inbillade nog oss aldrig det. Men det är ändå lite speciellt, att hon är den enda katt som kännts som en naturlig del av Djungelns fauna.
Sommaren var dock inte bara solkatter och speglar, utan även isländska asktäckta slätter, norrmän utanför Die Tält med stort T, saltvatten i håret och oändligt många gröna presentsnören som skulle klippas. När man klipper och klistrar en smula blir dessa minnen till en kanske fullkomlig sommar.
Suppose we have only dreamed - "There are worse prisons than words"
Någon sa en gång att man måste veta vad man tror på. Han frågade; om du skulle spärras in i ett rum med vita väggar och få höra att allt du någonsin tagit för givet var lögn, skulle du fortfarande tro?
Det enda jag kunde tänka på var att jag skulle måla de där vita väggarna i alla regnbågens färger och om jag inte hade några färger att måla med skulle jag använda dem jag ser när jag blundar. Jag skulle kanske bli galen, kanske förlora allt grepp om verkligheten, men jag skulle inte glömma.
"Anta att vi har drömt eller hittat på allt det där - träd och gräs och sol och måne och stjärnor, ja självaste Aslan. Anta att det är rena fantasier. I så fall vill jag bara säga att fantasiens värld tycks mig mycket mycket bättre än verklighetens. Anta att det här svarta helvetet, som ni kallar ert kungarike, verkligen är den enda världen. Inte mycket till värld, det får jag då säga. En sak tycker jag är konstig: ni påstår att vi är barnungar som leker en lek. Men fyra barnungar som leker en lek kan i alla fall skapa en låtsas-värld som utplånar er riktiga värld så inte ett spår blir kvar. Och därför håller jag på låtsas-världen. Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia."
- Silvertronen, C.S. Lewis
And then there was none - "But I'm the one that's drowning now"
Man kan faktiskt ha det sämre, bra mycket sämre.
Sista kursen med hela klassen avslutades med en veckas "kollo" på Tovetorps forskningsstation. Som om vi bodde i en liten bubbla fylld med näckrosor, mygg och dagslånga fikapauser. Att vårt projekt dessutom gick ut på att undersöka bottenfaunan i sjöarna runt omkring (och därför indirekt innebar utflykter i roddbåt på solblanka vatten) bara gjorde allt sådär fantastiskt som det är när man glömmer omvärlden.
Någon frågade hur man ens kunde tänka sig att jobba resten av sitt liv på ett kontor när man såg det här och jag undrar lite samma sak. Om man kunde välja mellan att utforska världen och skriva sida upp och sida ned med siffror, då skulle jag alla gånger välja det förstnämnda. (Ber ödmjukast om ursäkt till er som älskar ert kontorsjobb.)
Skicket på båtarna runt Tovetorp kan nog sägas vara måttligt, vilket index man än använder. Den som låg i sjön Likstammen (charmerande namn, inte sant?) hade en al växande ut från träplattan i aktern. Biologibåt is biologibåt. Andra fanns inte där de skulle, vilket resulterade i en utskällning av en gammal kärr... dam för att vi "stal" hennes båt och ett "nämen, ta den där båten, ägaren är död" från en annan pensionär. Död Mans Båt fungerade förvånansvärt bra om man bortser från den lilla detaljen att jag fick ro med årorna i kors. Safety Dance och Miss Li ekade ut över vattnet och även vi. Sommarsol och doft av lervälling.
Av alla saker att döpa en spektrofotometer till så valde någon människa Dr. HACH 2000. Med en knapp som det står METH på och tillhörande påsar med vitt pulver märkt med HACH. Ibland är folk så dumma att det är roligt.
"Får du ingen mat hemma eller?" kommenterade en av mattanterna på stationen till mig. Man tackar och bockar, nej, då lagar jag den minsann själv. Men det var verkligen underligt, hur det kändes som om vi åt konstant när vi var där. Plötsligt var det lunch och sen var det fika med tillhörande häng på gräsmattan. Alternativt att jag jobbade på mitt "lära mig stå på händerna innan sommaren är slut"-projekt och Sture och Frida jobbade på sitt Dirty Dancing-lyft. (Deras blev faktiskt riktigt bra till sist, till skillnad från mitt.)
Så fiskade vi en kväll för att se vad för monster som bodde ovanför bottnen. Vad som fanns i den visste vi ju redan. (Omnomnom Tubifex tubifex). Kommer sakna det här så otroligt mycket när jag väl inser att det faktiskt nästan är över, att den här klassen inte kommer existera från och med nu. Att det numera bara kommer bli spridda skurar av fantastiska människor och inte alla på en gång, i en klump.
Men det blir nog fler tranor som landar på åkrarna, fler vildsvin att träffa på i underliga utflykter halv ett på natten och allt som blir till ett pärlband.
(Foto: Therese, Nannie, Linnea och jag)
Stirling, starling, darling - "One foot in sea and one on shore"
Efter att förgäves ha väntat på att knopparna skulle brista hemma i Sverige så blev jag välkomnad till ett kaos av tulpaner, vinrankor, körsbärsblom och hundratals svarta korpsilhuetter i Stirling. Tror jag kommenterade hur vackert allting var ungefär en gång var femte minut. Lisannes tålamod är på gränsen till oändligt, tro mig.
Men allt är så vidunderligt vackert i det där landet där man bara ler som en tok varje gång någon pratar med en. (Det är så fint, skotsk engelska. Fast på ett sätt man inte kan förklara förrän man tvingas förstå det.)
Nära tågstationen Bridge of Allan stod denne häger som en vis gammal man och spanade ut över sitt rike. I duggregnet och i bländande solsken, där stod han och såg så van ut vid allting. Som om ingenting längre kan förvåna.
Lisanne har ett helt underbart gäng vänner som alla hade fått för sig att stödja en viss tjejs vadslagning med sin svåger. Denna vadslagning gick ut på att hon skulle bada en gång i månaden under hela året. Gick ju bra i början då hon var på Cypern, men jag kan berätta att i slutet på april är de skotska locharna (om man nu kan säga så?) kallare än döden. Fruktansvärt, hjärtskärande vackra, men ack så kalla.
Därav våra överlyckliga ansiktsuttryck. Get ready for Beach 2012 eller Här kommer de krigsdrabbade barnen från östra Palestina.
Jag och Karin lämnade sedan Lisanne åt sitt öde (eller rättare sagt spanskan) och hittade alldeles själva in till Edinburgh. Blev rätt förtjust i staden nästan omedelbart. Första gången jag varit på ett Starbucks som är mysigt och första gången jag inte tyckt att det är jobbigt att lyssna på en person som pratar om stadens historia under tre timmars regnblåst.
Karin hittade dessutom ett par giraffer och var så nöjd så.
Vi hittade Lord Voldemorts grav (ja, faktiskt) och till och med Professor McGonagalls. Tydligen var det här J.K. Rowling skrev sina berömda böcker och sånt tycker man ju att jag kanske borde haft koll på.
Hittade dessutom en sida av mig jag inte visste existerade, nämligen en som tycker det är trevligt att gå och fika och upptäcka att varm choklad med kanel och honung är bland det godaste som finns. Inte helt fel, måste jag säga.
Kom hem med en ny kompis, nämligen ugglan Oliver som bara liksom tittade på mig ur en liten butik i de där fantastiska gränderna i Edinburgh. Egentligen avskyr jag när folk lägger upp bilder på vad de fått och köpt, men han är så förtjusande att det är svårt att låta bli. Att Lisanne dessutom vet precis vad jag gillar för musik och att Karin agerade springpojke för Julias skiva är inte helt fel. Inte helt fel alls.
Ska jag säga som det är, så är det helt fantastiskt.
(Foto: Jag och Karin)
Jag är inte rädd för tandtroll
Dagens lärdom: Jag gillar fortfarande inte att folk sticker mig i armen, trots att jag inte längre går i lågstadiet och blev lurad till att sprutor "inte var farliga".
Doktor (efter att ha tittat på mitt blod som långsamt rinner in i ett litet plaströr med grönt lock): Alltså. Du har väldigt tunna blodkärl.
Jag: Eeeh, jaha?
Doktor: Jo.
Jag (något yr och trött i huvudet efter att inte ha fått äta innan blodprovet): Det visste jag inte.
D: Det är nämligen så att nålen liksom suger sig fast i kärlväggen så att det bildas som ett vakuum. Sen säger det SCHLUURRP. Liksom.
Tack för den, schlurp liksom. Jag vill inte att mina blodkärlsväggar fastnar i någon äcklig nål som helst inte ska vara i min arm alls och nu verkar ha iglat sig kvar där för all framtid. Fru doktor verkade inte märkvärt berörd av min, låt oss säga brist på entusiasm.
Bilder från Skottland med korpar, körsbärsblom, idiotbad och en liten uggla från Edinburgh kommer snart. Dvs, när jag skrivit min "hemtenta".
För er som undrade är jag inte dödligt sjuk eller något, det var bara en rutinkoll. Yes. Intresseklubben antecknar.
"Everyone has so much to say, they talk talk talk their lives away"
inälvsmaten
det dagliga tuggandet
om vädret samhället och andra sjukdomar
har satt sig i våra gener
och hindrat sanningen från att komma fram
som att man äntligen efter ett halvt sekel
hittat det försvunna flygplanet
det stod stilla i himlen
rostigt av regn snö hagel
kring vingarna växte spindelväv
resväskor och kläder låg utspridda som moln
Antagligen är jag bara naiv.
Naiv för att jag är trött på ungdomars cynism och själviskhet. Trött på mig själv som vet att det inte blir några förändringar för att alla blivit för bekväma av sig.
Alla måste ha en åsikt om precis allting, minsta lilla beslut och minsta andetag en jordlöpare tar. Trots att de inte har någon bakgrundskunskap om det hela. Har man det inte så ställer man om anletsdragen, höjer rösten och lurar sig själv tills åsikten bara dyker upp där framför en.
Som nässprej invandrare tonart inledningsmeningar färgämnen matvanor hormonbalansen dubbdäck lägenhetskontrakt återställande operativsystem asfalt endorfiner nyanser kemikalieprodukt träslag skrift och vad ska man göra av sitt liv?
Det finns så mycket att diskutera och ändå hör jag aldrig något nytt. Det är samma samtalsämnen, samma debatt, bara nya människor och nya sammanhang. Folk vill diskutera för sakens skull. Som om det viktiga är att få bevisa för varandra att man har en välfungerande hjärna. Att nervsynapserna kan koppla tillräckligt snabbt, att myelinisering av axon faktiskt fungerar.
Men det verkar alltid stanna där. Efter dessa långa, ilskna diskussioner verkar folk ändå alltid komma fram till samma saker, om och om igen. Men aldrig göra något åt saken. De vill gärna höras, men inte ta något eget initiativ. Det är detta jag inte förstår. Sluta prata. Snälla. Håll käften och gör något istället.
Och göra vadå? Inte vet jag. Använd alla de där hjärncellerna du så stolt tjatade om.
Ge någon en bukett nyutslagna vitsippor, laga pannkakor till frukost, köp inte skit du inte behöver, skriv någon ett brev med tidningsbokstäver, bli gatumusikant, ge fallfrukt till en uteliggare, sitt med någon vars blick aldrig vågar höjas, måla i sanden eller le mot någon på tunnelbanan.
Det krävs inte särskilt mycket för att göra någon glad, men ändå verkar man dra sig för det. Sluta bläng på varandra och le istället. Vad vet jag. Lyssna på Detektivbyrån och läs allt igen.
Sa ju att jag är naiv.
(Bild: Alex Andreev Dikt: Bruno K. Öijer)
REM-sleep or why the trees overhead made a great sound of letting down their dry rain
vaknade till solen och kaffedoft och det där trevliga kluckandet som får en att tänka på grammofonskivor och hostan kändes inte lika hemsk och talgoxarna hade kalas på terrassen och fysiologin känns spännande och häftet knarrade så hemtrevligt under fingrarna när man läste i det och te med vanilj och mjölk är gott ifall man häller i massa socker och Harry Potter på isländska går att läsa fast det går långsamt och jag minns alla jullovsmorgonar med bokborgarna i soffan och snön rasar ned från taket med dova dunsar och den sista semlan åts upp imorse grädden smälte för att den var så varm och solen solen solen och jag sjöng how he loves med basröst och dansade på den smältande isen knäppkängor och tröjan som är alldeles för stor och jag fick en lingonlimpa i skolan och var alldeles för tidig läste lyckan är en sällsam fågel i förmiddagsskenet och snart får jag söka till Island snart får jag åka iväg igen och få ledigt och i dojon föll solljuset in snett i den vinkel det alltid gör i varje dröm och ura mawashi geri och hostan som inte spelar någon roll och korparna virvlar högt över skogen genom solen solen solen som blommar utanför
Ryggkottar - Tu eres mi pescaderia y el fuego de mi corazón
"Om det sympatiska nervsystemet tar över så får man det man kallar medicinsk stress! Sen blir man tjock och så dör man!"
Blir så glad av att ha vår argentinska föreläsare tillbaka igen. Svingar pekpinnen som ett svärd och svassar runt på sina höga klackar (för så mycket till längd har han liksom inte själv). Det bästa är att han har så utruligt mycket energi och så fantastiskt skum svenska.
Bara för att nämna något så visade han oss ryggkottar i genomskärning för ett par dagar sen. Det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt inte var kottefolket han menade, utan ryggkotor. Gick runt hela dagen och tänkte på dessa ryggkottar och det ledde till bilden ovan, inte riktigt färdig än, men det tar vi en annan dag.
Fysiologi blev kanske lite mer anatomi än vad jag ursprungligen tänkt mig, men å andra sidan har anatomi blivit bra mycket intressantare än vad jag någonsin trott. Älskar att kunna traggla mig igenom en timlång förklaring på något och sen få veta att där, om man slår ut den lilla fjantgrejen, då kraschar hela kroppen.
Sedan är det ju svårt att inte le när någon frågar vad det är för skillnad mellan axon och något liknande och señor Cantera svarar "Det är inte alls någon skillnad! Det är två olika saker!"
Sydamerikaner gör mig glad.
(Fast det enda jag kan säga på spanska är "Du är min fiskaffär och mitt hjärtas eld." Begynnelsemeningen till vad som antagligen är världens mest underskattade kärleksdikt.)
Annars har jag nu lyckats skada båda mina armbågar på exakt samma ställe. Det roar mig också, på något udda vis. Känslan av att inte kunna rätta till halsduken utan att det känns som om armarna ska trilla av är ganska intressant. Att vara symmetriskt skadad kanske är något att rekommendera (för alla som gillar att leka T-rex).
Kanske borde ta och kasta snöboll med min syssling på min lediga eftermiddag. Han är ungefär på samma humör som mig. Lite sådär superglad utan att riktigt kunna förklara det.
"He stared up at the stars: and it seemed to him then that they were dancers"
"If I leave now I may lose my soul forever and never be able to find it again."
Indien var inte landet det blev sagt om och inte var det jag som sa det, men ändå är det precis så jag kände över att lämna det där spjutspetsformade landet i öst.
Otaliga gånger har jag försökt förklara det, komma på ord att beskriva känslan av att stå på det brännheta tegeltaket i Madurai och se fladdermöss stora som en treåring ljudlöst sväva genom natten. Beskriva hur det är att se någons fingrar dansa, deras läppar sjunga utan att de egentligen gör något annat än beter sig som vanligt.
Hur det är att varje gatuhörn doftar jasmin och sockerrör, att varje leende berör en ända in i själen.
Jag kan inte beskriva det, annat med att det inte kändes som om jag levde förrän jag återvände till Indien.
Utan att kunna göra något åt det har jag sedan jag senast var där förlorat mycket av det jag trott på. Allt har kändes som en lång rad av meningslösa händelser som på ett eller annat sätt skulle leda fram till ett stort, meningslöst slut. Men i samma sekund som vi kastade oss in i deras hejdlösa, kaosartade trafik och jag såg vilken tro detta folk har till Gud, då försvann den där tomheten jag burit på och så kändes all oro så löjlig.
För dessa barn har inget och ändå har de allt. Deras föräldrar är mördare och alkoholister, de har inget annat i hela världen mer än varandra och trots det hälsar de oss med en omfamning och ett "Stotram, aka!" (Praise God, Sister!)
Aldrig förr har jag varit så säker på att jag borde stanna på en plats som jag var i Indien. Många platser kan jag lämna och veta att det inte gör något ifall jag någonsin kommer tillbaka. Det skulle inte betyda något för mig att återvända, mer än av sentimentala skäl. Men hit ska jag tillbaka, om det så blir det sista jag gör.
But if I have not love...
Barnhemmet bjöd oss på en julshow som heter duga, med sång och julkortstillverkning.
Indiens folk är det vackraste jag vet. De som tycker att man saknar skönhet för att skinnet har en annan färg, att ögonen är mörkare och håret svart som kol kunde inte vara mer fel. Färgerna de bär gnistrar som juveler och ingen annanstans kan man vända sig som i varje gathörn och se någon som passar in perfekt i det välordnade kaoset. Kläderna de bär är saris och punjabis, båda de vackraste en kvinna kan bära, om hon vet hur. Vi vet det inte, men familjen Jesudoss tog oss ändå på tur för att införskaffa oss varsin sari till nyårsafton. Det fanns så många färger och mönster att vi till slut bara stod och fånstirrade på tygstyckena och kapitulerade för Indiens skönhet.
Nu är ju inte syftet med vår resa att träffa vänner, äta underbart kryddad mat och skaffa vackra kläder, utan att låta detta folk få höra om Jesu kärlek. För att fira jul med de barn som aldrig firat den, ge dem julklappar de aldrig fått, men främst visa dem kärlek. Och de ger så mycket tillbaka. Aldrig någonsin har jag känt det så enkelt att älska någon. Ger man dem ett leende får man tusentals åter. De är så öppna och ärliga att man ofta har svårt att hålla tårarna tillbaka eller dras med in i en spontan dans i en öppen port.
Vi träffar barnen på kvällarna, dansar med dem, sjunger med dem, målar roliga figurer tills solen går ned. Ibland fortsätter vi även då. Mötena hölls på hustak, utanför barnhemmets matsal/sovsal och under byarnas halmtak. När vi utmattade tar oss hem genom ett nedsläckt och öde landskap längtar jag så mycket att det gör fysiskt ont efter att få stanna bland dem, bosätta mig i en av de små hyddorna och bara lämna resten av världen bakom mig. För när man ser dessa människor, då inser man att detta är den verkliga världen och inte den av plast vi själva skapat.
