emilyispegeln

Jag vet faktiskt inte hur jag ska börja det här, eller var jag kommer sluta det. Så är fallet med det mesta.
Vad jag vill ha sagt är hur mycket sagor kan läka djupa sår inom människor men jag har inte längre några ord för det. Jag vill berätta om hur sällsamma historier och egendomliga berättelser  någonstans på djupet ger resonans. Hur de liv man läser om blir till ens eget och hur man slutligen fruktar att stänga boken, av rädsla att förlora dem.

Dock finns det inget jag avskyr mer än människor som tolkar in budskap i allt de hör och läser. I varje mening ska det finnas dolda avsikter och bakom varje strof en djupare känsla. Varför analysera något som ändå bara en enda människa, författaren, till fullo kan förstå? Varför våldta någons text, det lilla fragment man kan nå av författarens själ, när man kanske aldrig får veta mer? En berättelse kan betyda så mycket olika för varje människa, så låt den då göra det. Låt författaren behålla hemligheten med sin historia och låt andra få glädjas över det lilla de förstår.  

 

Men utan alla analyser, utan att försöka slita sönder en berättelse, finns det alltid det som berör en på djupet, om man låter det göra det. Lyssnar man på sagornas hjältar så finns det väl ändå något där, någonstans som är värt att lyssna på? Om författaren lagt ner något av sig själv i sin berättelse, så finns det alltid något att bevara, såvida hans själ inte är svartare än döden. Visst finns det böcker man önskar att man aldrig hade öppnat redan efter den första sidan. De som är själlösa och tommare än stoft. Visst finns det böcker som är fyllda med mörker, som slukar en istället för tvärtom. Men det finns också de som är fyllda med ljus. De som får dig att skratta på tunnelbanan, de som får dig att vandra genom sjumilaskogar utan att röra dig från din plats och de som får dig att långsamt andas igen. Det är dessa berättelser som leder till stordåd.

Eller kanske är det bara i min egen fantasi.

"Bastian Balthasar Bux stora lidelse var böckerna.
Den som aldrig suttit lutad över en bok hela eftermiddagar, med glödande öron och rufsigt hår, och läst och läst och helt glömt bort världen omkring sig och inte ens märkt att han blev hungrig eller frös...
Den som aldrig legat och läst i ljuset från en ficklampa som han dolt under täcket, läst i hemlighet därför att mamma eller pappa eller någon annan vuxen som har hand om en i all välmening släckt ljuset med det tugnt vägande argumentet att nu måste du sova, lille vän, för tänk på att du ska upp tidigt imorgon...
Den som aldrig öppet eller i hemlighet har gråtit strida tårar, därför att en sådan underbar historia har tagit slut och man måste ta avsked av de bokgestalter som man upplevt så många äventyr tillsammans med, som man älskat och beundrat, oroat sig för och hoppats att det skulle gå bra för, gestalter som man fäst sig vid så till den grad att livet verkar tomt och meningslöst utan dem...
Den som inte själv upplevt allt detta och känner det genom egen erfarenhet, den lär väl sannolikt bara inte kunna fatta hur Bastian kunde göra det han gjorde nu."

                                                                                                                         - Den Oändliga Historien