emilyispegeln

Det är svårt att hitta tid för att skriva här, det finns alltid något att göra, någon att prata med. Dagarna känns som om de bara försvinner och suddas ihop till en enda röra. Allt är fantastiskt underbart och det känns som om jag är så löjligt lycklig. Som om man inte får vara så här glad egentligen, men det är jag liksom ändå.

Tänkte nämna min ”ministry placement” lite mer. Eller berätta om den. Kan inte säga att det är den bästa tiden på dagen, för hittills tycker jag att det är den bästa tiden på dagen nästan jämt. Men det är helt klart en tid när man får göra något praktiskt (vilket jag uppskattar) och det är massa som händer och härliga människor.
Ministry placement innebär som tidigare nämnt att man hjälper till någonstans på basen och alla har olika uppgifter. Jag valde dinner prep, vilket betyder att jag roar mig med att skära lamm, potatis och hacka sallad. Laga middag helt enkelt.
Varför det är så awesome i köket är för att det är en helt annan stämning än i alla andra stora kök jag sett. Vi lagar middag, lunch och morning tea för cirka 100 pers varje dag och det är ändå aldrig någon som blir stressad eller irriterad.

Kocken in charge heter Manner, men jag vet inte om jag fått stavningen rätt. Han är från Fiji och har en fru som är beroende av sin kaffemaskin (fast den senare visade sig vara full av kackerlackor). Han har fattat det här med att jag gillar att baka, så han brukar slänga åt mig ett recept på banankaka eller scones och ba ”Du kan det här, men annars kan jag hjälpa dig om du glömmer hur man gör”.
Sen finns Riley och Jason. Riley är ung kille som alltid har en tändsticka i ena mungipan och pratar sån där riktigt bred amerikansk engelska. Lite då och då hojtar han ”team time!” och om man ligger före i schemat får man en paus med gratis läsk och choklad. Tack vare Riley är man aldrig hungrig om man jobbar i köket, han ger en allt möjligt som han hittar i kylskåpet. ”Nämen, choklad! Gillar du det? Här, varsågod! En läsk också kanske? Lite tomat?” Jason är från Papua Nya Guinea och har ställt in sig på att lära sig svenska så att han kan impa på sin kompis Lovisa som också jobbar här. Lite då och då springer han förbi och ropar ”Bra jåbbat, bra jåbbat, takki takki!” I utbyte lär han mig pidgin (tok pisin) som är det officiella språket i PNG. ”Mi likum shirt belong you” är en typisk bra mening att kunna. Jag gillar din skjorta.
Sen finns även Debbie, som är en äldre dam från Kanada, sån där som skulle bli en bra mormor. Hon ger en alldeles för mycket mat och är alldeles för intresserad i vad man har för sig. Men på ett trevligt sätt. Och Jackie, som inte säger nånting för det mesta. Men hon är cool när hon gör det.

Sen är jag ju inte ensam från min DTS i köket, utan är i ett team med Olivia och Amber. De är båda awesome och låter mig dansa till Jasons musik genom hela köket utan att bli upprörda över att jag ser löjligt glad ut. Det brukar nämligen sluta med att vi alla står och sjunger alldeles för högt med tillhörande alldeles för okoordinerad dans. Jag gillar’t. Särskilt eftersom alla andra blir glada av vad vi gör. Vi ger dem ju mat.
Ska sätta mig i solen och läsa lite, kanske be Krystal (vår elitgymnast) att lära mig stå på händer. Igår slog jag nytt rekord – sen föll jag ner i leran.

Och by the way. Vi blev meddragna på ett äventyr igår till stranden av en annan Krystal som gör sånt spontant. Skulle paddlat kajak, men det blåste för mycket. Så vi byggde ett hus istället. Det hade en hammock, balkong, solpaneler, garage och en gunga. Just sayin'.