emilyispegeln

Efter att förgäves ha väntat på att knopparna skulle brista hemma i Sverige så blev jag välkomnad till ett kaos av tulpaner, vinrankor, körsbärsblom och hundratals svarta korpsilhuetter i Stirling. Tror jag kommenterade hur vackert allting var ungefär en gång var femte minut. Lisannes tålamod är på gränsen till oändligt, tro mig.
Men allt är så vidunderligt vackert i det där landet där man bara ler som en tok varje gång någon pratar med en. (Det är så fint, skotsk engelska. Fast på ett sätt man inte kan förklara förrän man tvingas förstå det.)


Nära tågstationen Bridge of Allan stod denne häger som en vis gammal man och spanade ut över sitt rike. I duggregnet och i bländande solsken, där stod han och såg så van ut vid allting. Som om ingenting längre kan förvåna.


Lisanne har ett helt underbart gäng vänner som alla hade fått för sig att stödja en viss tjejs vadslagning med sin svåger. Denna vadslagning gick ut på att hon skulle bada en gång i månaden under hela året. Gick ju bra i början då hon var på Cypern, men jag kan berätta att i slutet på april är de skotska locharna (om man nu kan säga så?) kallare än döden. Fruktansvärt, hjärtskärande vackra, men ack så kalla.

Därav våra överlyckliga ansiktsuttryck. Get ready for Beach 2012 eller Här kommer de krigsdrabbade barnen från östra Palestina.



Jag och Karin lämnade sedan Lisanne åt sitt öde (eller rättare sagt spanskan) och hittade alldeles själva in till Edinburgh. Blev rätt förtjust i staden nästan omedelbart. Första gången jag varit på ett Starbucks som är mysigt och första gången jag inte tyckt att det är jobbigt att lyssna på en person som pratar om stadens historia under tre timmars regnblåst.
Karin hittade dessutom ett par giraffer och var så nöjd så.

Vi hittade Lord Voldemorts grav (ja, faktiskt) och till och med Professor McGonagalls. Tydligen var det här J.K. Rowling skrev sina berömda böcker och sånt tycker man ju att jag kanske borde haft koll på.
Hittade dessutom en sida av mig jag inte visste existerade, nämligen en som tycker det är trevligt att gå och fika och upptäcka att varm choklad med kanel och honung är bland det godaste som finns. Inte helt fel, måste jag säga.

Kom hem med en ny kompis, nämligen ugglan Oliver som bara liksom tittade på mig ur en liten butik i de där fantastiska gränderna i Edinburgh. Egentligen avskyr jag när folk lägger upp bilder på vad de fått och köpt, men han är så förtjusande att det är svårt att låta bli. Att Lisanne dessutom vet precis vad jag gillar för musik och att Karin agerade springpojke för Julias skiva är inte helt fel. Inte helt fel alls.
Ska jag säga som det är, så är det helt fantastiskt.

(Foto: Jag och Karin)