emilyispegeln

"If I leave now I may lose my soul forever and never be able to find it again."
Indien var inte landet det blev sagt om och inte var det jag som sa det, men ändå är det precis så jag kände över att lämna det där spjutspetsformade landet i öst.
Otaliga gånger har jag försökt förklara det, komma på ord att beskriva känslan av att stå på det brännheta tegeltaket i Madurai och se fladdermöss stora som en treåring ljudlöst sväva genom natten. Beskriva hur det är att se någons fingrar dansa, deras läppar sjunga utan att de egentligen gör något annat än beter sig som vanligt.
Hur det är att varje gatuhörn doftar jasmin och sockerrör, att varje leende berör en ända in i själen.
Jag kan inte beskriva det, annat med att det inte kändes som om jag levde förrän jag återvände till Indien.
Utan att kunna göra något åt det har jag sedan jag senast var där förlorat mycket av det jag trott på. Allt har kändes som en lång rad av meningslösa händelser som på ett eller annat sätt skulle leda fram till ett stort, meningslöst slut. Men i samma sekund som vi kastade oss in i deras hejdlösa, kaosartade trafik och jag såg vilken tro detta folk har till Gud, då försvann den där tomheten jag burit på och så kändes all oro så löjlig.
För dessa barn har inget och ändå har de allt. Deras föräldrar är mördare och alkoholister, de har inget annat i hela världen mer än varandra och trots det hälsar de oss med en omfamning och ett "Stotram, aka!" (Praise God, Sister!)
Aldrig förr har jag varit så säker på att jag borde stanna på en plats som jag var i Indien. Många platser kan jag lämna och veta att det inte gör något ifall jag någonsin kommer tillbaka. Det skulle inte betyda något för mig att återvända, mer än av sentimentala skäl. Men hit ska jag tillbaka, om det så blir det sista jag gör.