But if I have not love...
Den här minen säger egentligen allt om hur vi känner för Indien. Eller kanske inte riktigt. Mannen på bilden i fråga är inte ännu i jag-talar-flytande-tamil-åldern (det är inte vi heller för den delen...) och är son till Elishba i familjen vi bor hos. Hans namn är Silas och han älskar allt i hela världen. Åtminstone är det så det känns när man är med honom. Bubblor, läsk, ballonger, Ramya (hans "flickvän" - en av flickorna från barnhemmet) och att rita på andras pappersark. Det är precis så jag känner för Madurai. Jag älskar allt här och jag är rädd för att behöva åka hem en dag.
Det är ganska svårt, nej praktiskt taget omöjligt att sammanfatta allt vi varit med om här under dessa första dagar och dessutom fungerar inte majoriteten av bilderna vi tagit, så det får vänta till ett senare tillfälle. Me eftersom jag blivit ombedd att berätta lite om hur det är och kanske i första hand att vi fortfarande lever allihopa så kommer här en snabb glimt av ett land som doftar kanel, jasmin och mogen mango.
Barnhemmet bjöd oss på en julshow som heter duga, med sång och julkortstillverkning.
Indiens folk är det vackraste jag vet. De som tycker att man saknar skönhet för att skinnet har en annan färg, att ögonen är mörkare och håret svart som kol kunde inte vara mer fel. Färgerna de bär gnistrar som juveler och ingen annanstans kan man vända sig som i varje gathörn och se någon som passar in perfekt i det välordnade kaoset. Kläderna de bär är saris och punjabis, båda de vackraste en kvinna kan bära, om hon vet hur. Vi vet det inte, men familjen Jesudoss tog oss ändå på tur för att införskaffa oss varsin sari till nyårsafton. Det fanns så många färger och mönster att vi till slut bara stod och fånstirrade på tygstyckena och kapitulerade för Indiens skönhet.
Nu är ju inte syftet med vår resa att träffa vänner, äta underbart kryddad mat och skaffa vackra kläder, utan att låta detta folk få höra om Jesu kärlek. För att fira jul med de barn som aldrig firat den, ge dem julklappar de aldrig fått, men främst visa dem kärlek. Och de ger så mycket tillbaka. Aldrig någonsin har jag känt det så enkelt att älska någon. Ger man dem ett leende får man tusentals åter. De är så öppna och ärliga att man ofta har svårt att hålla tårarna tillbaka eller dras med in i en spontan dans i en öppen port.
Vi träffar barnen på kvällarna, dansar med dem, sjunger med dem, målar roliga figurer tills solen går ned. Ibland fortsätter vi även då. Mötena hölls på hustak, utanför barnhemmets matsal/sovsal och under byarnas halmtak. När vi utmattade tar oss hem genom ett nedsläckt och öde landskap längtar jag så mycket att det gör fysiskt ont efter att få stanna bland dem, bosätta mig i en av de små hyddorna och bara lämna resten av världen bakom mig. För när man ser dessa människor, då inser man att detta är den verkliga världen och inte den av plast vi själva skapat.
Barnhemmet bjöd oss på en julshow som heter duga, med sång och julkortstillverkning.
Indiens folk är det vackraste jag vet. De som tycker att man saknar skönhet för att skinnet har en annan färg, att ögonen är mörkare och håret svart som kol kunde inte vara mer fel. Färgerna de bär gnistrar som juveler och ingen annanstans kan man vända sig som i varje gathörn och se någon som passar in perfekt i det välordnade kaoset. Kläderna de bär är saris och punjabis, båda de vackraste en kvinna kan bära, om hon vet hur. Vi vet det inte, men familjen Jesudoss tog oss ändå på tur för att införskaffa oss varsin sari till nyårsafton. Det fanns så många färger och mönster att vi till slut bara stod och fånstirrade på tygstyckena och kapitulerade för Indiens skönhet.
Nu är ju inte syftet med vår resa att träffa vänner, äta underbart kryddad mat och skaffa vackra kläder, utan att låta detta folk få höra om Jesu kärlek. För att fira jul med de barn som aldrig firat den, ge dem julklappar de aldrig fått, men främst visa dem kärlek. Och de ger så mycket tillbaka. Aldrig någonsin har jag känt det så enkelt att älska någon. Ger man dem ett leende får man tusentals åter. De är så öppna och ärliga att man ofta har svårt att hålla tårarna tillbaka eller dras med in i en spontan dans i en öppen port.
Vi träffar barnen på kvällarna, dansar med dem, sjunger med dem, målar roliga figurer tills solen går ned. Ibland fortsätter vi även då. Mötena hölls på hustak, utanför barnhemmets matsal/sovsal och under byarnas halmtak. När vi utmattade tar oss hem genom ett nedsläckt och öde landskap längtar jag så mycket att det gör fysiskt ont efter att få stanna bland dem, bosätta mig i en av de små hyddorna och bara lämna resten av världen bakom mig. För när man ser dessa människor, då inser man att detta är den verkliga världen och inte den av plast vi själva skapat.
En bild på Shona och Silas får avsluta det här, det börjar bli sent och myggorna samlas i allt större svärmar omkring mig. Dags att lämna min plats under takfläktarna och lysrören och se ifall sommarvärmen är nådig nog att låta mig falla i sömn inatt. Annars gör det mig inget att få ligga vaken och ändå drömma mig bort i detta glädjens land.
Kommentarer
Trackback
