emilyispegeln

När jag var liten läste jag om att "Älska din nästa som dig själv". Står i Bibeln och det vet nog de flesta ändå. Alla fattar väl poängen med det, antingen man är kristen eller inte. Älska andra lika mycket som dig själv.
Emilie 7 år hade ändå jättesvårt för det där. Jag sa att jag inte kunde göra det, för jag älskade ju inte mig själv. Det verkade ju betyda att jag inte älskade andra ordentligt. Fast jag älskade ju min mamma till exempel? Jättemycket till och med.
Just mamma hörde mig säga det där om att jag inte älskade mig själv och höll nog på att få hjärtsnörp på fläcken. Hon sa att jag väl visst älskade mig själv och jag svarade mycket bestämt nej.
Så här var det. Jag hatade inte mig själv, tyckte nog till och med att jag var en rätt trevlig människa för det mesta. Men jag förstod inte att man kunde älska sig själv. Det verkade så knäppt. För mig kunde och kan kärlek bara riktas utåt. Fortfarande tycker jag att en människa som älskar sig själv låter som någon som vrider ut och in på sin kropp. Som en döv man som lyssnar till musik, eller någon som försöker läsa en bok utan att först öppna den.
Missförstå mig inte. Vad jag menar är inte att jag alltid trott att man ska tycka illa om sig själv men älska andra. Att man ska gå runt och tro att man är för tjock, för smal, för finnig, för dum, men att berätta för alla andra att de inte är det. Det är inget fel med att uppskatta sig själv. Tvärtom.
Vad jag menar är, att om jag inte älskade andra så skulle jag ha svårt att tycka om den person jag såg i spegeln.