emilyispegeln

Har överlevt kemin, 28:e maj i år igen och det betyder att det är sommar. I år igen.
Pappa och Stefan drog ut på hjältedåd i Norrland över Kristi Himmelsfärd, vilket betyder att mamma och jag lämnades allena i Det Stora Grå Huset. (aka Harry Potter-huset fast tvärtom - ser stort ut och när man kommer in så krymper det.)
Nåväl. Detta innebar tiotusen glassar som glittrande droppade ned över händerna, sådär lagom retligt. Grillningar med några av mina finaste barndomsvänner och kanotpaddling. Jag och Lisanne (Captain Green & Captain Blue) begav oss ut i en sen förra året orörd kanot och fick se rovfåglar guida oss genom vassdeltat, fantiserade om ilskna gäddor som biter av en fötterna, lyssnade till göken och själv skrattade jag mer än jag gjort under hela våren när Lisanne (mycket mån om att inte smutsa ned sina fötter) trillade baklänges ned i leran när det var dags att stiga i land. Det var nog en av de bästa dagarna i mitt liv. (Igen.)
Dansat runt i solskenet och känt att jag faktiskt har fått tillbaka glädjen. Och som Anna Close sa, vi är skapade för hjältemod och äventyr, here we go.
Att jag måste gå i skolan till midsommar ser jag bara som ett smärre bakslag. Jämfört med kemin kommer floristiken kännas som hippiekurs #1. Jag menar, gå runt bland träden i Törnskogen och sniffa på en prästkrage (Asteraceae, barn, kom ihåg det nu) känns inte som någon större ansträngning. Jag vet att många bävar för den kursen, antingen för att den är löjlig eller för att det är över 200 namn på latin att lära sig. För min del, det är bara avslappning. Latin faller sig rätt naturligt för mig (tack mamma) och att inte längre behöva förstå varför saker och ting händer, att få koppla bort hjärnan lite. Åh, lycka.
Eller. Attans. Körkortsteori var det också. (Kör inte på tanter och barn så lever vi alla längre och skonar miljön.)

Förresten tycker jag kaktusen ser ut som en liten vilsen tant på en sommaräng. Blommor i håret och allt.

Foto: Nannie Persson