emilyispegeln

Det finns saker som jag alltid älskat (glass, Borneo och doften av granbarr.) De är såna saker som jag bara kan förstå varför jag älskar ifall jag går så långt tillbaka i tiden jag kan minnas. Som att doften av granbarr förknippas med jul och allt som förknippas med jul är positiva minnen. Sådant går att förstå.
Visst finns det på samma sätt saker jag avskytt ända sen jag var liten. Såna enkla saker som att ha hål i strumporna till exempel, eller tajta kragar. Rädslor likadant. Jag har alltid avskytt frisörer (har vant mig av med skräcken som tidigare medföljde att gå och klippa mig, men gör det fortfarande inte med glädje.)

Vad jag inte insåg förrän ganska nyligen är hur mycket av de sakerna jag älskar/hatar/är rädd för beror på Bröderna Lejonhjärta. Det var en av de första filmer jag såg på svenska och jag älskade den nog från första början. Såg den om och om igen, skrämdes lika mycket av Katla varje gång (även fast alla kan se att hon bara var i papier maché) och grät när de berättade om Nangilima. Nej, egentligen grät jag inte, jag grät aldrig i filmer när jag var liten. Men det gjorde ont, alltihop, för att det var så otroligt vackert.
Men några saker från den där filmen (och senare även boken) påverkade mig mer än vad någon annan film gjort.
Jag är för det första livrädd för bränder. Det är ganska udda, eftersom jag älskar eld i allmänhet. Kan sitta i timtal och se in i lågor, leker alltid med stearinljusen och skulle föredra fotogenlyktor framför elektriska tusen gånger om. Men trots det handlar alla mina värsta mardrömmar om skogsbränder, bränder där någon jag bryr mig om är instängd i ett brinnande höghus eller scener där gardiner om och om igen fattar eld. Det är ingen skräck jag har i vaket tillstånd, bara sekunden innan sömn och i drömmarna.
För det andra har jag alltid haft Jonathan som favoritnamn. Varenda gång jag skulle skriva en novell där jag ville medverka själv, men inte skriva att det var mig den handlade om så skrev jag om någon som hette Jonathan. Den äldsta brodern Lejonhjärta var lite av en superhjälte för mig. Jag har aldrig fascinerats av Batman, Spiderman och Stålmannen, men Jonatan Lejonhjärta var den modigaste (fiktiva) person jag kände till.
Pappa berättade för mig att Bröderna Lejonhjärta delvis spelades in på Island och sen dess har jag haft en obeskrivlig längtan att få åka till den lilla vulkanön. Det var rykande berg, gräs som känns strävt under huden och ensamhet där själen får flyga. Sådant är vackert på ett sätt som Körsbärsdalen aldrig kan vara vacker på.

Förutom allt detta gav mig Astrid Lindgren något annat. Historier där inte allt jämt är lyckligt. Det finns så många sagor som alla slutar likadant, börjar likadant. Förutsägbara och långtråkiga, när man har läst fler än ett stort antal. (Jag om någon kan nog sägas ha läst ett stort antal.) Men Bröderna Lejonhjärta är fulländad, så mycket vackrare än de andra, för att det har en gnutta melankoli i sig. En låt som enbart går i dur klingar falskt och blir inte vacker förrän ett moll-ackord läggs till. Då uppnås den där perfektionen som alla strävar efter.
Snusmumriken sa en gång att han skulle skriva en visa som innehöll "en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att vara ensam."
Precis så är det.