emilyispegeln

För fem snabbspolade dagar har jag fått bo i en före detta tjänarvåning i Skottland med Lisanne.
Det krävdes bara de fem dagarna för att jag skulle helt förälska mig i Stirling och i Skottland, i bergen, i regnet, i hur fågelsången överröstar även den tyngsta lastbil och i världens mest obegripbara dialekt.
Nu tänkte jag inte skriva om Skottland. Även om jag fick det att verka så. Det tar vi nästa gång. Jag måste andas in det en stund först. Annars är jag rädd att det försvinner (för hittills har allt jag skrivit om gjort det- nästan).

Vad jag vill berätta om är en känsla. Inte glädje, sorg eller f-ö-r-ä-l-s-k-e-l-s-e. Utan frustration.
Bortsett från att jag får tårar i ögonen, blir extremt törstig och som följd på det även extremt kissnödig så finns det få känslor som har så mycket kraft i sig som frustration. Jag kan ju berätta om otaliga gånger då jag försökt lösa en kemiuppgift och det slutat med att jag drämt boken i sängen (jag vågade inte drämma den i golvet, var rädd att det skulle bli märken - på golvet, inte på boken.)
Men det som jag nu tänkte på var en händelse i Stirling, på en bar/krog/nattklubb där studenterna tydligen hänger på kvällarna. Lisanne, jag och en av hennes vänner satte oss där för att lyssna på någon sorts akustisk kväll. Att musikerna var placerade en halv kilometer från där man satt, samt att de inte vara några lysande talanger kan ha spelat roll i att vi inte stannade längre än att Claire hann få i sig en Ginger Beer (rekommenderas starkt till alla som gillar ingefära, dvs inte till mig själv.) Problemet var inte främst den dåliga musiken, utan bordet bredvid oss. De var inte högljudda eller så, inte störande och betedde sig i stort sett som vilka studenter som helst.
Problemet var att tjejen närmast oss hade beställt in vad som såg ut att vara en fantastiskt god maträtt, väl genomtänkt, något svårlagad och säkert dyr som bara den. Kyckling med paprika, chilifrukter, bröd och ett antal såser till. Kyckligen stekt på en platta som fortfarande var varm när den ställdes framför henne. Och hon hade knappt rört den. Under tiden vi satt där (det var tillräckligt länge) hade hon tagit en tugga av sitt bröd och sedan lämnat allt det andra orört.
När jag såg det där, kan jag säga att något vreds om inom mig. Det är en sak att inte ha mat för dagen. Det är en sak att vara så sjuk att man inte kan få ned mer än ett par skedar grönsakssoppa. Men att beställa in en stor portion mat och sedan inte ens ge den en blick, inte ens erbjuda sina vänner runt bordet att äta upp resten, det är genomvidrigt. Jag kan ju inte säga att hon inte skulle kunnat vara anorektiker eller något, men hon var inte smalare än en vanlig tjej i den åldern och inte verkade hon ha någon större ångest att lämna all denna mat. Snarare verkade det vara en principsak.
Eller kanske en trend bland hennes vänner, med tanke på att en annan fick en hamburgare med pommes frites, åt alla potatisbitarna, åt kanterna på hamburgaren och lämnade sedan praktiskt taget allt kött och bröd kvar. Även han verkade mest göra det av princip. Inte verkade han mätt. Bara av princip.
Dags för efterrätt. Tjejen beställer in en glass och en chokladkaka, det som skulle kunna vara min favoritefterrätt. Hon tar en minimal tesked av glasskulan och lämnar resten att smälta.
Jag vet inte om det beror på att jag levt med rumäner hela mitt liv, där mat är viktigt. Mat är något man äter när det står framför en och kanske finns det inte alltid där. Eller kanske beror det på att jag som liten vägde hälften av normalvikten hos en ettåring, eftersom jag inte kunde få i mig mat, vägrade äta eftersom det gjorde mig sjuk. Jag skulle aldrig, aldrig kunna såra min mamma så mycket att jag inte åt den mat hon ställer fram när jag vet hur mycket hon grät över den där okända sjukdomen, som visade sig vara något så enkelt som c-e-l-i-a-k-i. Eller kanske för att tusentals barn dör av svält tack vare västvärldens överflöd. Men jag klarar inte att se när folk slösar mat på det viset. Jag klarar inte av att se en hel tallrik lämnas orörd, eller kopiösa mängder ägg slängas för att någon tröttnat på dem. Liksom jag blir illamående av pajätartävlingar, frosserimiddagar och CocaColas motto "We want Coke to be the preferred beverage of everyone in the world". Inte att alla ska ha tillgång till rent vatten.

Min enda tröst var att Lisanne var lika frustrerad som mig.