emilyispegeln

Lungorna känns som om de är för små, inte kan ta in tillräckligt med luft. Som om de krymper mer och mer för varje dag, gör det ansträngande att prata. Springa upp för trappor ger mig hjärtklappning i flera minuter efteråt och ändå blir det bara en mesig liten hostning jag får ur mig. Sjuk är jag. Men inte så som jag brukar vara, sådär alarmerande tiger-river-sönder-lungorna-sjuk. Nej, det här känns mer som om jag långsamt håller på att tyna bort.
Tentan ska det till ett mirakel för att ha klarat. Det kändes så bra hemma när jag satt och övade på de gamla tentorna (tills elektriken råkade ha sönder värmen, internet och spisen) och så var den riktiga tentan ljusår från likadan. Inte okej alls.
Dagen då hela Sollentuna blev insnöat var däremot en av de bästa på länge. Ingen i familjen kunde komma någon vart, så vi stannade hemma från skolor och jobb och bakade bullar istället. Det kändes som jullov på 90-talet och jag satt bara och myste under en hög med rosa filtar.
Apropå rosa tänkte jag skriva ett långt och välgenomtänkt inlägg om varför jag hatar Alla Hjärtans Dag, men insåg att det skulle vara rätt meningslöst nästan en vecka försent. Sen är jag nog inte ensam om den åsikten ändå, så det spelar nog ingen roll. Vi tar det någon annan gång.

Soffan i mitt rum har flyttat till Uppsala och det är en solfläck kvar på golvet. Plats för ett piano att fylla. Nästa projekt. När jag slutat hosta och oroa mig för titreringskurvor.