emilyispegeln

Nu är det visserligen meningen att man ska tänka på julen, när snön äntligen dalat ned i våra förväntansfulla ansikten. (Jag håller fast vid åsikten att nog alla älskar snö innerst inne.) Men ett par av de där trästavarna i dojon som samlar damm bakom elementet fick mig att minnas juli månad.
I juli reste jag nämligen bakåt i tiden ett par hundra år. Till den omtalade kvarnen uppe i Alperna, till älvorna som dansade i månljuset och till tusentals eldflugor varje sommarkväll. Det var enkelt sagt en av de vackraste platser jag någonsin varit på och om det är en enda resa jag vill göra innan jag dör så är det dit jag reser.

För att återgå till den udda kopplingen trästav - sommarminnen... Jag och min bror fick en plötslig släng av träningsabstinens och uppfann (säkerligen inte som de första människorna) sporten Kvastfäktning. Ett par uråldriga kvastar (ni vet, de som faktiskt fortfarande doftar torkat gräs och sågspån) blev formidabla vapen och gårdens trästock gjorde det hela snäppet roligare. Vi höll på tills solen gick ned och eldflugorna glittrade som stjärnor över bäcken.

Kvarnens härskarinna (en äldre dam i sina bästa år) hade precis som mig bott ett tag i Kina och varje våning var därför fylld med allsköns udda prylar. Varje morgon var som att gå på skattjakt, gasspisen hade sina nycker och dagen efter kvastfäktningen uppfanns slutade vattnet fungera. Kranen hostade ett par gånger och sen var brunnen tom. Varpå min käre far startar projekt Bäckavatten. Idén gick ut på att han själv stod i bäcken (det var ju trots allt en kvarn vi bodde i), fyllde hinkar med vatten och langade dem till mig, som sprang till brunnen för att tömma dem. Jag lovar er, att efter en halvtimmes konstant löpande med vattenhinkar fyllda till randen så fanns det inte mycket träningsabstinens kvar i mig.

Vädret hade sitt eget sätt att lösa vattenproblemet på och bjöd oss på en åskskur nästan i klass med de i Shanghai. Visserligen slets inte himlen sönder av blixtar, men det haglade och regnade så till den grad att grannbyn i princip spolades bort. Vi satt inomhus och njöt av österrikisk choklad, min bror gjorde ett provisoriskt paraflax av de enorma skräpporna vid vägkanten och sen var saken ur världen för våran del.

Till gransångarens entoniga sång och de blå bergens oändliga vidder fann vi en äkta Mattisborg. Tror jag aldrig känt mig så mycket som Ronja Rövardotter som i just det ögonblicket när vi stod vid de ruinerna.
(Och jag kan försäkra er om att det rände runt Borkarövare i skogarna!)

Nej, det är nog kommer alltid vara så att jag känner mig närmast friheten när jag är bortom städerna. Vid havets dån, bergens stillhet och i de småländska tallskogarna (där man ska gå barfota i gryningsljuset). Där kan jag skriva och där kan jag leva tills jag blir 97 och benen inte längre bär mig upp till kvarnen.