emilyispegeln

Kim från min klass lyckades lura med mig till en tai chi-klass som höll till på en parkeringsplats för cyklar efter mörkret fallit. Eftersom jag länge saknat någon sport att hålla på med, i synnerhet något som liknar jujutsu, så hade jag inget emot att följa med.
Det behövdes fem minuter för att inse att jag inte tränat på nästan ett år och inte minns någonting. Mina knän skakar, min rygg känner inte riktigt att den har lust att hålla sig upprätt längre och det går runt i huvudet på mig. Trots att jag knappt rört mig ur fläcken. Inte anade jag att tai chi kunde vara så fysiskt krävande att man går därifrån önskandes både att man aldrig mer behöver använda benen igen och att man skulle kunna springa tiotusen mil. Alla kände det som om vi svävade en bit över marken. Trots att jag antagligen gick med fötterna släpandes efter mig och med huvudet hängande halvvägs ned till knäna.
Men det jag roade mig till tusen. Dessutom var även Har-Du-Roligt? där. Har-Du-Roligt? var en thailändsk tjej som vi mötte på resan till Zhangjiajie och hon lärde sig ovan nämnda fras av Ingela som hon konstant upprepar. Och sen resan har jag mött henne praktiskt taget överallt och minst en gång per dag. Rätt fascinerande faktiskt.
Imorgon är det dags igen. Mina stackars ben kommer avlida.

I torsdags åkte Pling tillbaka hem till Sollentuna.
När man har bott i samma rum i nästan ett år blir det ett visst tomrum lämnat kvar. Som hyllor utan böcker, en kvarglömd tekopp och en burk med ananaskarameller. Efter jag hjälpt henne släpa ut väskorna till dörrvakternas nöje och en hastig hejdåkram så kändes det väldigt konstigt att traska tillbaka till ett ekande tyst rum med vita väggar.
Jag återhämtade mig dock rätt kvickt och satte på Beatles på högsta volym och dansade runt med skurborsten genom rummet. Stackars vår koreanska granne säger jag bara.
Det var tänkt att kyrkanfolket skulle sitta på gräsmattan utanför biblioteket och spela gitarr halva natten, men på grund av detta eviga regn så blev det inomhus istället. Hade inget emot färsk ananas och spelande/falsksjungande under tak.

Papperssvalorna hittades på en dörr i vår korridor när jag skulle tvätta. Gjorde min dag.

Bestämde mig för att utnyttja mitt dagspass i tunnelbanan till fullo nu när jag var ensam och kunde åka till alla konstiga platser. Det blev till Kanda, Asakusa, Ueno och Ochanomizu. Varenda plats hade sina egna små egenheter och charm. Dessutom roar det mig väldigt mycket att åka tunnelbana och hitta på historier om alla jag ser stiga av och på.



Just denna bild är visserligen tagen i Kyoto, men den skulle lika gärna kunna vara från Tokyo. Det jag ville poängtera är att Japan nog är det mest korprika land jag träffat på. Man hör dem skorra i varje gatuhörn och sitta uppflugna i telefonmaster och trädtoppar. Själv har jag många anledningar att ha korpar som en av mina favoritfåglar, men till största del nog för att de är så intelligenta. Synd bara att de har fått ett så negativt rykte.



I Ueno Park var det pyntat för Childrens Day (5 maj). Solen sken, människor var glada, åt glass och gick på zoo.




Andra visade upp sin skicklighet och konster. Det var musik, trolleritrick, akrobatik och en fröjd för ögonen.



Andra stod och hade rishattar på huvudet och ja... det var nog för att förtjäna sitt levebröd.



Asakusa var ett område som plötsligt liknade Kyoto, med tempel och marknader, stora klockor och lyktor. Hittade på ett mer folktomt område denna kille vars apa gjorde konststycken i klass med Cirkus Scott. Tycker dock inte att apor är något man ska ha i storstäder och särskilt inte i koppel.



Hittade även till slut fiskkakorna jag såg överallt i Korea men aldrig provade. Kan berätta att det smakar ungefär som croissanter. Valde en med choklad i och ja, det var gott. Tror det hade varit bättre att välja med kastanjer i dock. Men det är svårt att ändra på nu. Gott var det i alla fall.
Jag var kvar ett tag till i Tokyo och vandrade runt och såg mycket spännande. Jag är så lycklig att jag kunde få åka dit, det var alldeles fantastiskt roligt att äntligen kunna se ett land jag velat åka till i mer än fem år. Så har jag ju lovat massor av människor att jag ska åka dit igen, så det dröjer nog inte förrän jag återser världens mest extrema stad och ett av de finaste länderna jag sett.

Efter Pling bestämt sig för att återvända till Shanghai tog jag en nattbus (med det mycket förtroendeingivande namnet Ladys Dream) och befann mig nästa morgon i Kyoto. Till skillnad från Tokyo, som måste vara den mest extrema staden i världen, var här tyst, fridfullt och med en känsla av glömda tider över det hela. Tempel fanns i varenda gaturhörn och trots att jag inte är särskilt förtjust i tempel i sig, var det ändå en väldigt vacker plats. Eftersom jag anlänt ungefär i soluppgången var det mesta tomt och öde. Och eftersom jag fått höra att Kyoto är en väldigt liten stad där praktiskt taget allt finns på gångavstånd så bestämde jag mig för att gå till Fushimi Inari. Vilket jag gjorde. Och fann att det stämde, staden är minimal. Efter en halvtimme var jag framme vid de tusentals orange portarna som Fushimi Inari är känt för. Det var väldigt skönt med natur för omväxlingens skull, jag som är ett riktigt skogstroll trivs inte alltför länge i storstäder. Så att plötsligt vara omringad med skog och frisk luft, följandes en orange väg genom en liten by var något jag gärna gör om.




Statyer, klockor och miniatyrportar fanns utspridda med jämna mellanrum.




Som sagt, natur fanns det gott om. Blev alldeles till mig och satt och stirrade på rhododendronbuskarna ett bra tag. Men inte fick man vara i fred alltför länge, när förmiddagen började närma sig sitt slut drällde turisterna in i horder. Bland dem även en äldre man, med stor sannolikhet från Japan, eftersom han pratade japanska. Har en känsla av att han antigen var något alkoholpåverkad eller helt enkelt bara hade något svårt att kommunicera med folk på ett vettigt sätt. Han vandrade runt bland träden och såg rätt nöjd ut tills han fick syn på mig som satt och dinglade med benen från en stenmur. Plötsligt visste han inte vad han skulle göra av sig. En västerlänning? Ojojoj, här har vi en chans att öva på engelskan! Varpå han med ett brett flin lullar fram och får ur sig ett: HELLOOO!
Som om jag aldrig fått höra det varenda dag i Shanghai. Men jovisst, hej på dig också.
Han: You from... AMERICA?
Jag: Eh. Nej. (Det är alltid första gissningen, både i Kina och i Japan. Alltid blir de lika besvikna när de har fel. Gissning nummer två är Frankrike. Besvikelsen när även det är fel går inte att beskriva i ord.)
Han: No America? Eh. Where you from?
Jag: Sweden.
Han: Eh?... Siwe... Sewdu...?
Jag: S-W-E-D-E-N.
Han: Oh. (Japp, där kom den. Besvikelsen med stort B.)
Förväntar mig nu att han ska nicka en gång och vandra vidare, men istället börjar han göra någon slags manisk vandring fram och tillbaka i gruset och jag börjar undra ifall han inte kommer skapa en sån där grop i marken som de gör i Kalle Anka vid för långa funderingar. Ett konstant mumlande hörs, blandad japanska, engelska och något jag inte vet hur man ska placera. Ibland tittar han upp och utbrister "Sweden!" eller frågar mig ifall vi använder dollar. Börjar fundera på att ta mina saker och springa därifrån innan han märker något. Då lyser han plötsligt upp, springer fram igen och ler ett tandlöst leende.
Han: Sweden!
Jag: Eh. Yes. Sweden.
Han: Napel...Nalup...Noper... (börjar undra om han försöker hålla ett tal om Napoleon)... NOBEL!
Jag: (fattar äntligen) Ah! Nobel, yes. Sweden.
Han: (gör en lycklig liten dans) Nobel! Sweden! DAJNAMAJT! BOOM! DAJNAMAJT!
Så ubrister han "sugoi!", gör tummen upp och springer sen iväg genom de tusen portarna.
Bestämmer mig för att det nog är hög tid till att bege mig till mitt hostel inna jag träffar på fler dynamitglada herrar.



Kan nog säga att väggarna på detta hostel slog vilket annat hus som helst jag sett i fråga om hur pass mycket arbete det krävts med att pimpa dem. Varenda millimeter var täckt av foton på tidigare gäster, artister, resemål, teckningar och skisser och affischer och tyger. Hela fem våningar med detta. Kändes hemtrevligt direkt. Förutom den lilla detaljen att de slängde ut mig eftersom jag var där alldeles för tidigt och skulle inte fått komma in på eftermiddagen. Så det var bara att ge sig ut igen i hettan och skogarna.




Begav mig iväg på en kort promenad och hamnade i Kiyomizu Dera. Ett tempel som har en väldigt vacker utsikt och är väldigt trevlig att gå runt i strumplästen i (för man fick inte ha skor på trägolvet eller hur det var). Ett bra ställe att ta slut på min matsäck som var en riktig japansk lunchlåda från Mitsuko (frun i huset) och innhöll risbollar och de fruktade bananerna.



Folk njöt av solskenet iklädda yukata (sommarkimonos) och roade sig med att betrakta natur och gamla stubbar.



De var inte ensamma om att njuta av majvädret.
Själv vandrade jag två varv runt det jämförelsevis väldigt lilla tempelområdet och fann sen plötsligt en gömd stig som ledde in i bergen. En liten stenbro över en bäck, ett galler som inte var stängt, och så vips befann jag mig omgiven av sjumilaskogsträd och med det enda sällskapet av kväkande grodor. Har aldrig hört grodor låta på det viset förr och när jag begav mig nedför sluttningen för att få syn på dem (med en känsla av att jag mer och mer började likna min fars sida av släkten eller möjligtvis Gerald Durrell) slutade det med att jag nästan stod på huvudet i bäcken utan att se en skymt av dem. Det var en väldigt underlig känsla, att vara omgiven av djur utan att se dem, men höra deras läten som om de vore precis inpå en. Hade velat spendera lite längre tid därinne, men jag var helt slut efter allt vandrande och min ryggsäck började kännas alldeles för tung.
Dags att bege sig tillbaka till Gion (där geishorna håller till) och dumpa all packning.



För att kompensera för gårdagen regnade det hela nästa dag. Smart som jag är hade jag inget paraply med mig. Så det blev till att knalla runt i regnet, dygnsur men på rätt glatt humör ändå. Tills jag insåg att min bok blivit vattenskadad. Inte mycket att göra åt. Satt inne på en tunnelbanestation och försökte torka, med måttligt resultat.
Trotsade slutligen vädret och begav mig norrut, till Shimogamo Shrine. Det hade varit en mycket vackrare plats om jag varit torr, eller åtminstone haft en paraflax. Nu kände jag mig mest som en vandrade som vid synen av en torr plats brister ut i jubelrop och sätter mig under lyktorna och spisar matsäck nummer två. Inte lika traditionell denna gång. Om man nu inte kallar chips tradionellt.
Det var en väldigt fin park och skog runt om, men jag hade som sagt något svårt att utforska den till fullo i regnet.



När molnen klarnat något drog jag vidare till Nishiki Market, där traditionell mat såldes ur korgar och askar. Det var grönsaker, fisk, torkad frukt, sushi, ångkokta spett, tofu, kakor och godis. Det som gjorde mig gladast var att praktiskt taget alla stånd hade smakprov, så jag stod och mumsade på torkade jordgubbar och blev bjuden på jordnötskakor. Att jag råkade få i mig ingefära var väl inte så fantastiskt och jag hoppas jag inte förolämpade grönsaksgubben med mina grimaser. Men är det något jag inte står ut med så är det ingefära.
Det var bland det sista jag såg av Kyoto och lämnade staden med blandade känslor. Lättad att komma "hem" och få torka, lite sorgsen över att inte kunnat utforska mer av staden.

Så bar det av vidare mot Akihabara, Animéns och Mangans revir. Har aldrig sett något liknande, ett helt kvarter bara fyllt av affärer med manga och TV-spel. Jag blev något lycklig och sprang runt och petade på allting, tills jag insåg att spelen bara går att spela i Japan och att mangan är på japanska och att jag kan läsa högst ett par tre ord i dem. Men det var fortfarande rätt imponerande att springa runt i Animate, närmare 10 våningar fyllda med animéprylar.



Detta var givetvis också ett tillhåll för alla Tokyos nördar, eller som de säger, otaku. Man slösade bort sina sista slantar på det senaste numret av One Piece, köpte figurer i form av sina favoritkaraktärer och kom ut ur affärerna lastade med TV-spel. Inga pengar i fickan, men glada ändå.



Och annat folk.



I var och varannat gathörn hittade man dessa flickor, klädda som karaktärer ur någon animé och med inget roligare uppdrag än att göra reklam för sitt café. Förutom alla dessa spelbutiker finns nämligen längre in på bakgatorna speciella platser att äta, t.ex. ett Gundamcafé och mycket annat. Trots det åt vi aldrig på något, men jag tror inte det var någon större förlust.

Egentligen var vi på väg någon helt annanstans. Men vi hamnade i Roppongi. Jag vågar påstå att det var under ett visst inflytande av att Alx påpekade att det var en mycket farlig plats och att vi inte skulle bege oss dit. Inga närmare detaljer behövdes. Fara? Jamenvisst. Så när vi hörde Tågkvinnan ropa: Roppongi, Roppongi-des... behövdes en halv blick och sen rusade vi av och undrade lite vad som fanns här. Svar: Praktiskt taget ingenting. Borta i fjärran syntes Tokyo Tower och någonstans sprang en förvirrad tysk runt. Men annars, nej. Ingenting.

 

Tills vi hittade restaurangen vid det mycket fantasifulla namnet Pepper Lunch som Pling fått rekommenderad och vår lycka var gjord. Trots att vi börjat dagen med en massiv frukost som var nog att överleva på resten av dagen (för att inte tala om middagen som väntade när vi kom hem) så stannade vi ändå för lunch här. Det var det värt.
En liten glad man från mellanöstern sprang runt och stekte oss kött, ägg och grönsaker och det blev ett fint resultat.



Sen reste vi vidare till Ginza, som var vårt ursprungliga resemål. Bara för att finna det vara en gata fylld av lyxaffärer och rika turister. Det enda som gjorde mig något lycklig var parasollen som satts upp mitt i gatan. Det var föga förvånande att folk satt där så länge som möjligt, värmen var rätt intensiv.



Tydligen var det här en känd plats, men den var inte av så stort intresse för mig. Hela området påminde mest om Nanjing Road i Shanghai för mig. Det vill säga, för dyra affärer och för mycket turister.

Det gick åt inte en eller två, utan tre hela dagar till att vandra runt i området mellan Shibuya och Harajuku. Visserligen varvade vi det med att besöka andra platser och sista gången var det bara jag själv som gick dit i väntan på att planet skulle gå.
Av alla platser jag var på i Japan vär det här ändå på något sätt favoriten. Kanske bara för alla udda människor som strosade runt på Takeshita Dori under söndagseftermiddagarna eller kanske för alla rökelseluktande och j-rocksdunkande affärer som låg sida vid sida. Jag vet inte än och det kanske inte är möjligt att avgöra.
Precis bredvid detta ungdomsområde ligger även det vackra och fridfulla Meiji Shrine och det var dit jag och Pling först lyckades förvilla oss.
Dock var jag något ouppmärksam och min första förmiddag i Tokyo gick det som det gick. Mellan dessa områden leder nämligen en bro av den sorts som är substitut för övergångsställen och det är uppe på en sådan vi finner oss denna söndag. Då det är värme av ett slag som inte skådats på länge i Tokyo och ingen av oss har något att dricka tittar vi oss desperat runt för någon slags dryckesautomat. Varpå vi se ingången till en park och ett par vagnar med dryck och mat utanför. Nedstigningen för trappan påbörjas och avslutas. Nästan. Plötsligt får jag ett sånt där infall jag inte riktigt kan förklara och anser att jag är nere på fast mark, trots att det är ett par trappsteg kvar och blickar samtidigt ut mot parkingången. Det behöver väl knappast sägas att Pling graciöst seglar ned från bron medan jag handlöst flyger huvud före och skrapar upp handflator och knän på asfalten. Pling tittar på mig med en blick som säger att hon uppskattar akrobatkonster, men inte vid 30 graders värme. Jag stapplar upp och betraktar mina händer och är djupt fascinerad över att ha fått lågstadie-skrubbsår. Männen vid matstånden är förfärade över händelsen och ignorerar Plings upprepade fråga om äppeljuice och jag skriker att jag är okej.
Pling: APPLEJUICE!
Dryckesmannen: But.. but.. is she okay?
Jag: I'M OK!
Pling: I WANT THAT ONE!
Dryckesmannen: Are you ok?
Jag: I'M FINE!
Dryckesmannen: But...
Pling: *vänder sig om och tittar förvånat på mig* Oj. Har du gjort illa dig?
Jag: I'M FINE! APPLEJUICE!
Och så började vår första dag i Harajuku.



Det var som tidigare nämnt sommarväder och kvinnor iklädda yukata/kimono fanns det gott om.







Andra hade valt att uttrycka sig på annat vis. Tro mig, det är långt mycket mer intressant än att spendera en dag stirrandes på ungarna vid Plattan. Här är det färger, stylat hår och stilar av alla de slag. Efter en stund blev intrycken nästan för många och överväldigande och det blev så att vi bara stod vid en stolpe och försökte suga i oss allt vi såg. Roade mig kungligt.



Vi tog oss en välförtjänt glasspaus och upptäckte den fantastiska crepés som är särskilt populär just i detta område. Så underbart gott. Ska lära mig laga såna när jag kommer hem, behövs bara en pannkaka och sen häller man i vad man vill ha. Tvivlar dock starkt på att det var många som valde den sorten med sallad och skinka i. Nej, glass och karamellsås ska det vara!




Gjorde en liten avstickare bort från myllret på Takeshita Dori sista dagen och fann ett hippieläger med tillhörande hippies. Det var Bob Marley, gulgröntrött, batik och folk som spelade på handtrummor. Festivalstämning indeed.




Träffade även på dessa människor på bron som var full av cosplayare/allmänt pimpat folk på söndagarna. Om förhoppningen var att hamna i en utländsk tidning blir de nog så smått besvikna. Dock fick Pling spader när jag visade upp bilden på han i rosa som hyser en viss likhet Mr. 3 i One Piece. (Transvestiten med svandansen ni vet? Nä? Inte?...) Nå, tydligen så hade Bella tagit en bild på honom när hon befann sig i Japan för några år sedan. Han har hållt stilen sen dess kan jag påpeka och kanske har han hunnit bli en riktig kändis. Inte vet jag hur pass kul det är att vara känd för att klä sig i rosa öron och kjol, men om man tycker det, så är det ju bara att gratulera.
Hade inte en enda tråkig minut.

Insåg att jag får dela upp äventyret i platser eftersom det är omöjligt att ta det i dagar eller allt i ett enda inlägg.
Som tidigare nämnt låg huset med tillhörande rymdraket till toalett, automatisk dörr och skärmar som fälldes ned för fönstret vid mörkrets inbrott. Huset som jag de sista dagarna började tala om som: Nu ska jag nog gå hem.
Det kändes verkligen som hemma, fast mer Japan. Det skulle ju varit konstigt annars.
Familjen var helt underbar.
Pappan, som spenderade sitt lov läsandes serier på deras underbara takterass och slötittandes på j-rock resten av tiden. Han kom hela tiden med råd, tips och kartor om vart vi borde gå och hur. Bra tips var det också.
Mamman, som lagade mat i högre klass än alla Shanghais restauranger tillsammans. Hon log konstant och började varje mening med "eto..." eller "anno...".
Dottern, som sov halva dagen och sen satt och var blyg vid bordskanten.
Och eftersom de en gång i tiden bott i Sverige hade de fått en förkärlek för dill och odlade det på terassen.
Skulle kunnat stanna där i minst 4 år till.
Har fått det hemliga receptet på coffee jelly. Jag som undvikit kaffe sen jag var tre år, har inte smakat något så gott på länge. Vet att det låter vidrigt, men oh, så gott!
Kanske borde bli hemmafru på heltid så att jag kan lära mig laga mat på riktigt.

Bristen på inlägg här beror på att mitt internet (samt hela dormitorybyggnadens) bestämde sig för att begå självmord och att mitt sedan tyckte att jag nu behövde fylla på pengar. Snål som jag är lät jag bli, eftersom ÄVENTYRET ändå skulle börja. Och nu har det börjat!
VI ÄR I TOKYO, STÄDERNAS STAD!
Jag ler konstant från öra till öra, fnittrar för mig själv och kan trots att mina linser protesterar inte sluta glo på alla dessa japaner. Man kan ju tro att jag lärt mig att de också är människor precis som vi andra, men inte då. När man hittar en gata där nästan varenda person som blicken faller på har fantastiska frisyrer, den ena mer kreativ än den andra, där kläderna blir extremare ju längre in mot mitten man vandrar, nej, då kan man faktiskt inte förstå hur det här folkslaget fick den här idén.
Dessutom är det inte så att jag och Pling efter en dags uttmattande Japanskådning måste återvända till ett sunkigt hotell i Tokyos slumkvarter. Utan vi har fått privilegiet att bo hemma hos mina föräldrars kamrater, familjen Kurakata. Med en riktig hemmafru som lagar mat till oss stup i kvarten och där alla alltid är så trevliga att det enda vettiga vi får ur oss är "arigato". Kommer lämna Japan och ha en närmare likhet med en badboll än något annat.
Glöm alla de gånger då jag sagt att nej, inte är jag någon sån där Japan-nörd, inte då. Jag skulle tro att jag är det i högsta grad. Kan inte sluta vara lycklig där jag sitter nu i det mysigaste huset i den finaste förorten, som taget från en Murakamibok.

Det kommer nog inte bli något mer ordentligt inlägg innan jag kommer hem och kan börja lägga upp bilder också, dumt att splittra texterna och att jag dessutom glömt kamerasladden hemma. Äventyret fortsätter ännu en vecka, så återvänder mitt i natten, söndag 9 maj.
Jag är så lycklig.

Denna Där var det som väntade på mig när jag kom hem från en duggregnspromenad. Själv höll jag på att få spatt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Var rätt nära att gömma mig i garderoben och sitta där och fnittra för mig själv. Men jag tog mig faktiskt samman och Pling fick nog ändå en ordentlig kram. Medföljande post-it berättade att namnet på denna blå skapelse var Lucius, men det var tydligen valfritt att ändra det. Behåller det nog som mellannamn ändå, men jag har alltid ansett att akustiska gitarrer är feminina, därför har jag ett annat namn på henne också.
Men att plötsligt ha en gitarr har inneburit att jag både har väldigt ömma fingertoppar (kanske en godtagbar ursäkt för att inte kunna skriva tecken) och att jag konstant har en bra anledning att dra mig undan från kinesiskaböckerna.
Att jag lyckades ha sönder e-strängen när jag stämde den är väl ingen förvånad över. Det är inte första gången. Bättre lycka på andra försöket, där jag fick spendera en halvtimme med en tant som inte riktigt förstod att det var någon större skillnad mellan D, D# och B, så jag fick en väldigt spännande gitarr tillbaka från henne. När hon såg min blick kastade hon gitarren på mig och mumlade något om; Amen gör det bättre själv då! Vilket jag förvånansvärt nog lyckades göra.

Plings tid här närmar sig sitt slut och det ledde till en fin lördagskväll på bar/restaurangen Helens, alldeles bredvid vårt dormitory. Min plan med att vara osocial och försöka plugga till slutproven som påbörjas imorgon och håller på ända till torsdag gick i kras. Fullt med planer och det är min förklaring på att jag inte lyckats svara på mail eller skriva så mycket här.
Dessutom har vi lyckats lova bort oss till pingisspel, en till Helenskväll nästa torsdag och annat skoj. Förhoppningsvis blir den här veckan lika bra som den förra. Nästa bär det iväg till Japan. Ingen vila här inte. Men sömn, vem behöver det?

Eftersom det idag var sista dagen då vi hade chans att repetera allting inför domedagsprovet HSK, så bestämdes det att vi skulle trotsa blåsten och ge oss ut i solskenet framför GuangHua Towers. Förutom att alla pappren blåste iväg så fick jag en hel del gjort. Det fanns dock ett par distraktionsmoment i form av Inlinesklubben som gör en grön av avundsjuka och en drakflygande pojke och hans mor. Samt ovanligt vackra moln.
Det är fruktsäsong och ananas finns på var mans bord.

Avlsutar dagen med ett skrattanfall av högsta klass. Fånsmilande operasångare som Kinas internet delar upp och visar i sekundklipp. Kommer somna med ett Lalalalaaaa i huvudet. Om det nu går att somna.

Det första jag var med om när jag var tillbaka i Shanghai var att läsa ett mail från en kompis som skrev: Min mobil blev just stulen på tunnelbanan och jag märkte ingenting. Var försiktig när du är på tåget!
Det andra som jag var med om var att min plånbok blev stulen på tunnelbanan. Kändes rätt ironiskt och rätt miserabelt att det skulle hända precis när man är lycklig efter världens bästa äventyr. Ringde Hadano som tydligen fick för sig att jag blivit rånad med kniv mitt på blanka dagen och rusade in till Pling och skrämde upp henne rejält. Ska lära mig att prata mer samlat i telefon kanske. I verkligheten var det ju bara så att plånboken plösligt inte existerade och när jag blängde på en kille som suttit bredvid mig och berättade att den var borta sa han bara; Händer det i Shanghai betyder det att den är stulen. Jo, man tackar, det förstod jag också.
Men blev bjuden på fin middag ändå av folket här och hade till slut en bra kväll ändå.
Räddaren i nöden Mamma spärrade mitt kort hemma i Sverige och själv fixade jag ett nytt kort så snabbt som möjligt till min kinesiska bank. Och döm om min förvåning när alla pengarna var kvar! Visserligen vet jag inte hur pass värt det är att spendera en dag med att försöka lista ut en sex-siffrig kod, men ändå. Det här är tjuvarnas stad, allt är möjligt. Så trots att jag spenderade en timme i panik så var det ändå bara 200 spänn som försvann. Och man får väl se det som att jag gjorde en tjuvfamilj lycklig eller nåt. Middag för en hel månad.

Sen har jag ägnat resten av veckan åt att berätta att jag är upptagen, känna mig stressad men i själva verket vara för trött för att göra något ordentligt. På söndag är domedagsprovet HSK som kommer berätta för oss att vi alla är urkassa i kinesiska och borde åka hem. Problemet är att det inte riktigt går att plugga till mer än att repetera samma gamla tecken som finns i våra böcker.
Däremot har jag för några dagar sen kommit på ett alldeles underbart sätt att plugga. Begav mig till bokhandeln och insåg att jag kan förstå det mesta av innehållet i barnböcker och mangaserier. Behöver knappast säga att jag med ett fånigt flin på läpparna och med en väsentligt tyngre väska återvände hemåt. Är redan klar med den första serien och är fortfarande glad över att jag kom på det här. Särskilt efter som One Piece kostar 8 kr styck här. Ahum. Nu ska jag inte nörda in mig i manga här, men glad blev jag i alla fall.

Känt mig som en hårt arbetande hemmafru på sistonde, när jag kommer hem med soja, nudlar och grönsaker, sopar golvet, pluggar tecken och sen springer iväg till volontärarbetet som engelskalärare. I själva verket gör jag ju som sagt inte alls lika mycket som det låter.
Men nu ska jag ändå gå igenom alla tecken. Det känns bäst så.

Jag ska göra ett försök att berätta om Emilies Underbara Resa till Sagolandet Zhangjiajie. Men orden räcker inte riktigt till att beskriva hur det var. Det kändes som om det inte gick att andas av lycka och som om luften samtidigt var klarare än någon annanstans.

Vår resa började i mer eller mindre (mindre för min del) arla morgonstund och jag, Sabine och Pling rusade iväg på ett led med våra väskor på väg mot den hittills längsta tågresa jag varit med om. Tror inte riktigt Kittelfjälltåget kan mäta sig (även om jag då hade en personlig sagotant som hjälpte mig somna). Nåväl. Lyckligt lottade som jag och Pling var hamnade vi uppflugna på de övre slafarna, vilket i Kina betyder tre meter upp och med en halv decimters utrymme till taket. Efter ett inte alltför svårt beslut invarderade vi Sabines säng och spenderade majoriteten av resan på en nivå närmare golvet ätandes av allas underliga matsäckar (kinasnacks är inte riktigt som andra länders...). När kvällen närmade sig började något vi först tog för misshandel av kattungar, men det visade sig vara vår godnattsång som förvarnade om att nu släcker vi minsann lysena. Vilket de gjorde hux flux så att alla stackare ute i gångarna plötsligt befann sig i ett totalt mörker så tätt att man kunde tugga det. Hur mycket jag än älskar tågresor behövs det knappast sägas hur skönt det var att få stiga ur vagnen och sträcka på sig på Zhangjiajies perrong. Vi hade med andra ord anlänt i De Förlorade Äventyrens Land.




Men inte ens en halv vilostund blev det annat än för det som vi senare skulle referera till som "Usch ska vi äta nu igen". Vi åt konstant under resan tror jag. Och lika ofta sa de till oss att äta mycket, eftersom det skulle dröja till nästa måltid. Ljug.
Alla längtade efter en dusch, och en dusch fick vi, fast inte riktigt som vi tänkt oss. Det bar iväg mot en namnlös flod och så blev det forsränning med flotte. Ganska likt det jag redan varit med om en gång i höstas, men måste säga att det här gången var det både roligare sällskap och vackrare omgivning. Då och då urartade även mötet mellan två flottar till vattenkrig, så efter någon timme satt alla huttrandes och vågade inte lita på varandra. Kan bara säga att jag är tacksam för att jag gick med på att låna rengkläder där, trots att de förvandlade en till Rutger Skogsmulle med underbett á la fransk sjökapten.



När vi överlevt en natt i Flughotellet (där Sabines första kommentar var att fråga mig och Pling ifall kackerlackor kunde flyga och det visade sig vara flugor i monsterstorlek) bar det iväg både till ett nytt hotell närmare de blå bergen och till en nationalpark där vi skulle komma att spendera den mesta delen av våra dagar.
Fascinerad av all natur som jag var (en gång naturare - alltid naturare) sprang jag runt och petade på minsta blomblad, blev överförtjust när jag hittade en fjäril i kolobristorlek och kunde inte sluta studera aporna som bekymmersfritt dinerade på gångvägen.
(En och annan gammal tant fanns där också. Och de är så mycket charmigare än de svenska på något sätt.)





I parken var första (men inte alls sista) gången som vi träffade på silverflickorna, klädda i Miaofolkets (hoppas jag inte minns fel minoritet nu) traditionella färgglada klänningar och metallsmycken.
En ur gruppen som vi döpte om till Japanerna (av rätt uppenbara skäl) är läskigt lik Sora ur Kingdom Hearts och han blev medtvingad på foto med flickorna som blev rätt förtjusta i uppmärksamheten. Jag och Pling hade mycket nöje åt att försöka lista ut vad det var det vad som sas på Japanspråket. En annan av dem var även misstänkt lik Wakka ur Final Fantasy X. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; de finns på riktigt där man minst anar det.





Så blev det då slutligen dags för det som hela vår resa egentligen byggt upp mot. Att få åka upp till toppen av bergen och tillbringa dagen i lycklig extas nära himlen. Vet inte hur pass sammanhängande mitt tal var under den dagen, jag gick mest runt och önskade mig att jag kunde få privilegiet att sväva mellan pelarna på ett par vingar. Trots noga letande hittade vi inga flygande turkar i bergen, inte ens en liten drake. Men jag förstår nu precis varför man valde att spela in Avatar här, det är en plats man aldrig vill lämna.
Låsen var upphängda av unga och gamla par som önskade sig lycka och evig kärlek. De började någonstans långt ned på berget, men när man kom närmare en viss speciell bergstoppp så var plötsligt räckena fulla av dessa metallås och inskriptioner.
Det går inte att förklara hur pass vackert det var.




Plötsligt hade vår sista dag på Den Underbara Resan grytt och det var dags att säga farväl till en taggig horisont i blå nyanser och bergsluft nog för att göra en elefant yr. Fast det enda vi såg var vattenbufflar. Och det är inte helt fel det heller.
Det blev ett snabbt grottbesök på förmiddagen innan den över 20 timmar långa tågresan hem. Måste säga, med risk att låta pessimistisk, att grottan var nog alla lite besvikna på. Visserligen fina effekter med alla ljus och så, men måste man verkligen göra om stalagmiter till disco? Och måste man verkligen följa efter en guide med en megafon som spelar blipblopmusik? Nej, jag skulle föredragit att få hela grottan för mig själv efter stängningstid och kunnat utforska den med fotogenlampa och min trogne assistent Walter. För någonstans mitt i grottvandringen hamnade jag i början av 1900-talet och fick för mig att jag bara upptäckt de magnifika kalkstenarna av en ren slump, kanske när jag blev jagad av en Pterosaurus. Man kan aldrig vara helt säker.

Tågresan hem var om möjligt ännu bättre än den dit. Trots att vi var på väg mot slutet av vår resa och mot storstadens grå betong, roade vi oss med att lära oss invecklade japanska kortspel och träna på våra sociala förmågor. Har märkt hur fantastiskt det är att kunna kommunicera på kinesiska när folk inte förstår varken engelska eller franska.

Den här resan var underbar och jag tänker aldrig mer missa ett tillfälle att vandra genom skogar och berg nu när jag sett hur vackra de kan vara.

Har ägnat dagen åt att flänga runt från det ena affären till den andra i jakt på en vettig matsäck till morgondagens stora äventyr. För, japp! Imorgon bär det av till Zhangjiajie (张家界) eller för utomstående kanske mer känt som Avatarbergen. Det kommer bli dimmiga bergstoppar, lummiga skogar, klar luft, kineser med ögonen om möjligt ännu smalare efter att ha stirrat in i solen för länge och känslan av att kunna flyga.
Men innan allt detta väntar en tågresa på 19 timmar, hårda slafar och lukten av nystekt tofu. Eftersom långa resor på skramliga tåg är bland det bästa jag vet, ser jag fram emot tågdelen nästan lika mycket som bergen som den leder till. Det är väl meningen att vi på något sätt ska sova, men jag är rätt säker på att jag kommer spendera mestadelen med att stirra ut genom ett smutsigt fönsterglas knaprandes på kanderade jordnötter. Eller med näsan i en bok. Det brukar bli så. Kanske får jag också tid till att skriva ett par brev.

Jag är rätt säker på att jag inte kommer få tillgång till internet medan jag är där och skulle helst vilja slippa datorer överhuvudtaget när jag är omgiven av sluttande berg och mytiska varelser.
Så, jag återvänder söndag förmiddag redo för nya äventyr av alla de slag!

(foto: Cloud Appreciation Society)

Våren är här för att stanna. Inga mer plötsliga snöstormar, annat än de som körbärsträden skapar. Fortfarande blir man väl närmast slagen till marken när man stiger ut ur lektionstornen (jag har lärt mig det där med effekten av en vindtunnel) men numera känns det inte som om kylan transporterar sig ned genom luvan och myser in sig någonstans vid ryggraden. Istället skiner solen och jag har faktiskt redan fått ett vitt band runt min vänstra handled som indikerar att jag börjat bli solbränd.

Gårdagskvällen spenderades i en lägenhet med folk jag innan inte kände alls och som jag nu är väldigt glad att jag lärt känna. Bra människor, som inte glömt det här med hur man lever. Folk som välkomnar en utan diskussioner och fördomar. Pratar om alla de ungdomar som råkat hamna i samma kyrka som mig, tror det här skulle vara en mycket hemskare plats utan dem.
För jag har börjat bli väldigt trött på det jag ibland kallar världen. Världen som jag ser den är underbar, världen som människor gör den är avskyvärd och jag skulle helst sticka härifrån så fort jag kunde om de var de enda som fanns kvar. Jag blir så trött och ledsen bara jag ser hur alla man trodde man kände fått för sig att bli.
Tror inte jag vill fira min födelsedag. Inte som världen firar den.

Men idag var äventyrens dag och skattjakternas tid. Ingen här har väl hört talas om det här med påskägg, men jag försökte i alla fall. Alltid en ursäkt för mig att besudla Mao-statyn med ledtrådar och förvirra kineserna med att rusa runt med mentos flaxande runt öronen.

GLAD PÅSK! <3

Jag har för första gången i mitt liv upplevt detta med att plocka sushitallrikar från ett rullande band. Det jag var mest fascinerad av var glassen som inte smälte, trots att den stod där under hela tiden vi var där. Och jag undersökte, den verkade inte vara plast. Vilket antingen betyder att det var tur att jag inte åt den, eller att det var en glass med väldigt bra solkräm.
För att fira att det bara är en enda skoldag kvar innan det vi kan låtsas är vårt påsklov börjar (för det låter lite fånigt att säga Field-Trip-Lov), så dök Herr Rex och Herr Hadano upp med pizza, potatis och kycklingvingar. Kalas på golvet som äkta asiater! Egentligen fanns det ingen ursäkt att fira någonting. Snarare bara därför att vi kände för det.
Det luktar vår i luften igen. Trots att solen har bättre saker för sig så känns det ändå som om det faktiskt är april.

Jag har oceremoniellt snott Plings skor igen. Det är inte så lyckat att släpa runt sina bortdomnade fötter i ett par till synes kapsejade båtar i alltför många färger. Regn är bra. När det håller sig utanför mina skor.

Det är svårt att ana hur skönt det kan vara att komma hem och tillåtas att bara kollapsa på den stenhårda sängen. (Jag skulle ärligt talat lika gärna kunna sova på golvet med tröskeln som huvudkudde.)
Från den stund då alarmet ringde halv sju i måndags så har jag inte haft en lugn stund förrän nu. Inte hjälper det precis att en i min engelskalärargrupp (inga namn nämnda, hon är en trevlig människa egentligen) bestämde sig för att det var en fantastisk idé att skjuta upp all sorts förberedelse tills en halvtimme innan vi skulle ge oss av till skolan. Måste säga att 80 mintuers improviserad engelskalektion inte hamnar på min topplista av saker jag vill återuppleva.
Efter alla dessa negativa synvinklar på livet så kan jag ju berätta att de spelar relativt liten roll i det stora hela.
För nu har jag fått vila, tomatsoppa med makaroner och en regnpromenad utan varken paraply eller jacka.

Har ingen lust att tvätta.

(Skon har jag undrat många tidiga soluppgångar och sena aftonar; hur kom den dit?)

Efter att ha vandrat runt på marknader av diverse slag, även känt som Qipu Lu, och inte haft råd att köpa annat än ett hippiehalsband så börjar man tänka istället. De där gamla vanliga tankarna om livet. Och jag tänker inte ta upp det här, frågan om universitet är tillräckligt uttjatad ändå. Men det är lite jobbigt att det verkar praktiskt taget omöjligt att bli det man vill bli. Och så är det jämt. Äsch, jag är trött på att klaga. Det blir alltid bra på något sätt.

För idag började allting fantastiskt. Solen värmde arbetarna som sover på det ännu inte färdigbyggda taket, trastar hörs från alla håll och kanter och himlen är så blå som den någonsin blir i Shanghai.
Denna glada händelse firades med en hallonglass och diverse mystiska vita chokladbitar i. Det finns inte mycket jag gillar mer än glass. Några saker, men det ska allt vara ordentligt bra om det ska slå en glass.

Så till det bästa som hände mig på hela dagen. Jag fick svar från Candylee.
Candylee är en fantastisk person som sitter i ett fängelse i Phoenix. Och en dag fick jag bara idén att jag skulle skriva till henne. Jag var inte säker på att hon skulle svara, men jag är väldigt lycklig att hon gjorde det.

Och random människa #3 på en vecka pratade med mig hela vägen till Shanghai Railway Station. En något överförtjust tant som ansåg att hennes livsuppgift var att få bjuda mig på äkta Sichuanmat. Varpå jag hojtade något om att jag nog måste av här och sprang hela vägen uppför trapporna.

Det finns ett speciellt väder som gör att man andas lättare och får en att vilja springa bara för friheten i det hela.