emilyispegeln

Kim från min klass lyckades lura med mig till en tai chi-klass som höll till på en parkeringsplats för cyklar efter mörkret fallit. Eftersom jag länge saknat någon sport att hålla på med, i synnerhet något som liknar jujutsu, så hade jag inget emot att följa med.
Det behövdes fem minuter för att inse att jag inte tränat på nästan ett år och inte minns någonting. Mina knän skakar, min rygg känner inte riktigt att den har lust att hålla sig upprätt längre och det går runt i huvudet på mig. Trots att jag knappt rört mig ur fläcken. Inte anade jag att tai chi kunde vara så fysiskt krävande att man går därifrån önskandes både att man aldrig mer behöver använda benen igen och att man skulle kunna springa tiotusen mil. Alla kände det som om vi svävade en bit över marken. Trots att jag antagligen gick med fötterna släpandes efter mig och med huvudet hängande halvvägs ned till knäna.
Men det jag roade mig till tusen. Dessutom var även Har-Du-Roligt? där. Har-Du-Roligt? var en thailändsk tjej som vi mötte på resan till Zhangjiajie och hon lärde sig ovan nämnda fras av Ingela som hon konstant upprepar. Och sen resan har jag mött henne praktiskt taget överallt och minst en gång per dag. Rätt fascinerande faktiskt.
Imorgon är det dags igen. Mina stackars ben kommer avlida.