emilyispegeln

Efter Pling bestämt sig för att återvända till Shanghai tog jag en nattbus (med det mycket förtroendeingivande namnet Ladys Dream) och befann mig nästa morgon i Kyoto. Till skillnad från Tokyo, som måste vara den mest extrema staden i världen, var här tyst, fridfullt och med en känsla av glömda tider över det hela. Tempel fanns i varenda gaturhörn och trots att jag inte är särskilt förtjust i tempel i sig, var det ändå en väldigt vacker plats. Eftersom jag anlänt ungefär i soluppgången var det mesta tomt och öde. Och eftersom jag fått höra att Kyoto är en väldigt liten stad där praktiskt taget allt finns på gångavstånd så bestämde jag mig för att gå till Fushimi Inari. Vilket jag gjorde. Och fann att det stämde, staden är minimal. Efter en halvtimme var jag framme vid de tusentals orange portarna som Fushimi Inari är känt för. Det var väldigt skönt med natur för omväxlingens skull, jag som är ett riktigt skogstroll trivs inte alltför länge i storstäder. Så att plötsligt vara omringad med skog och frisk luft, följandes en orange väg genom en liten by var något jag gärna gör om.




Statyer, klockor och miniatyrportar fanns utspridda med jämna mellanrum.




Som sagt, natur fanns det gott om. Blev alldeles till mig och satt och stirrade på rhododendronbuskarna ett bra tag. Men inte fick man vara i fred alltför länge, när förmiddagen började närma sig sitt slut drällde turisterna in i horder. Bland dem även en äldre man, med stor sannolikhet från Japan, eftersom han pratade japanska. Har en känsla av att han antigen var något alkoholpåverkad eller helt enkelt bara hade något svårt att kommunicera med folk på ett vettigt sätt. Han vandrade runt bland träden och såg rätt nöjd ut tills han fick syn på mig som satt och dinglade med benen från en stenmur. Plötsligt visste han inte vad han skulle göra av sig. En västerlänning? Ojojoj, här har vi en chans att öva på engelskan! Varpå han med ett brett flin lullar fram och får ur sig ett: HELLOOO!
Som om jag aldrig fått höra det varenda dag i Shanghai. Men jovisst, hej på dig också.
Han: You from... AMERICA?
Jag: Eh. Nej. (Det är alltid första gissningen, både i Kina och i Japan. Alltid blir de lika besvikna när de har fel. Gissning nummer två är Frankrike. Besvikelsen när även det är fel går inte att beskriva i ord.)
Han: No America? Eh. Where you from?
Jag: Sweden.
Han: Eh?... Siwe... Sewdu...?
Jag: S-W-E-D-E-N.
Han: Oh. (Japp, där kom den. Besvikelsen med stort B.)
Förväntar mig nu att han ska nicka en gång och vandra vidare, men istället börjar han göra någon slags manisk vandring fram och tillbaka i gruset och jag börjar undra ifall han inte kommer skapa en sån där grop i marken som de gör i Kalle Anka vid för långa funderingar. Ett konstant mumlande hörs, blandad japanska, engelska och något jag inte vet hur man ska placera. Ibland tittar han upp och utbrister "Sweden!" eller frågar mig ifall vi använder dollar. Börjar fundera på att ta mina saker och springa därifrån innan han märker något. Då lyser han plötsligt upp, springer fram igen och ler ett tandlöst leende.
Han: Sweden!
Jag: Eh. Yes. Sweden.
Han: Napel...Nalup...Noper... (börjar undra om han försöker hålla ett tal om Napoleon)... NOBEL!
Jag: (fattar äntligen) Ah! Nobel, yes. Sweden.
Han: (gör en lycklig liten dans) Nobel! Sweden! DAJNAMAJT! BOOM! DAJNAMAJT!
Så ubrister han "sugoi!", gör tummen upp och springer sen iväg genom de tusen portarna.
Bestämmer mig för att det nog är hög tid till att bege mig till mitt hostel inna jag träffar på fler dynamitglada herrar.



Kan nog säga att väggarna på detta hostel slog vilket annat hus som helst jag sett i fråga om hur pass mycket arbete det krävts med att pimpa dem. Varenda millimeter var täckt av foton på tidigare gäster, artister, resemål, teckningar och skisser och affischer och tyger. Hela fem våningar med detta. Kändes hemtrevligt direkt. Förutom den lilla detaljen att de slängde ut mig eftersom jag var där alldeles för tidigt och skulle inte fått komma in på eftermiddagen. Så det var bara att ge sig ut igen i hettan och skogarna.




Begav mig iväg på en kort promenad och hamnade i Kiyomizu Dera. Ett tempel som har en väldigt vacker utsikt och är väldigt trevlig att gå runt i strumplästen i (för man fick inte ha skor på trägolvet eller hur det var). Ett bra ställe att ta slut på min matsäck som var en riktig japansk lunchlåda från Mitsuko (frun i huset) och innhöll risbollar och de fruktade bananerna.



Folk njöt av solskenet iklädda yukata (sommarkimonos) och roade sig med att betrakta natur och gamla stubbar.



De var inte ensamma om att njuta av majvädret.
Själv vandrade jag två varv runt det jämförelsevis väldigt lilla tempelområdet och fann sen plötsligt en gömd stig som ledde in i bergen. En liten stenbro över en bäck, ett galler som inte var stängt, och så vips befann jag mig omgiven av sjumilaskogsträd och med det enda sällskapet av kväkande grodor. Har aldrig hört grodor låta på det viset förr och när jag begav mig nedför sluttningen för att få syn på dem (med en känsla av att jag mer och mer började likna min fars sida av släkten eller möjligtvis Gerald Durrell) slutade det med att jag nästan stod på huvudet i bäcken utan att se en skymt av dem. Det var en väldigt underlig känsla, att vara omgiven av djur utan att se dem, men höra deras läten som om de vore precis inpå en. Hade velat spendera lite längre tid därinne, men jag var helt slut efter allt vandrande och min ryggsäck började kännas alldeles för tung.
Dags att bege sig tillbaka till Gion (där geishorna håller till) och dumpa all packning.



För att kompensera för gårdagen regnade det hela nästa dag. Smart som jag är hade jag inget paraply med mig. Så det blev till att knalla runt i regnet, dygnsur men på rätt glatt humör ändå. Tills jag insåg att min bok blivit vattenskadad. Inte mycket att göra åt. Satt inne på en tunnelbanestation och försökte torka, med måttligt resultat.
Trotsade slutligen vädret och begav mig norrut, till Shimogamo Shrine. Det hade varit en mycket vackrare plats om jag varit torr, eller åtminstone haft en paraflax. Nu kände jag mig mest som en vandrade som vid synen av en torr plats brister ut i jubelrop och sätter mig under lyktorna och spisar matsäck nummer två. Inte lika traditionell denna gång. Om man nu inte kallar chips tradionellt.
Det var en väldigt fin park och skog runt om, men jag hade som sagt något svårt att utforska den till fullo i regnet.



När molnen klarnat något drog jag vidare till Nishiki Market, där traditionell mat såldes ur korgar och askar. Det var grönsaker, fisk, torkad frukt, sushi, ångkokta spett, tofu, kakor och godis. Det som gjorde mig gladast var att praktiskt taget alla stånd hade smakprov, så jag stod och mumsade på torkade jordgubbar och blev bjuden på jordnötskakor. Att jag råkade få i mig ingefära var väl inte så fantastiskt och jag hoppas jag inte förolämpade grönsaksgubben med mina grimaser. Men är det något jag inte står ut med så är det ingefära.
Det var bland det sista jag såg av Kyoto och lämnade staden med blandade känslor. Lättad att komma "hem" och få torka, lite sorgsen över att inte kunnat utforska mer av staden.