Where all stories end and all the New Ones begin
Bristen på inlägg här beror på att mitt internet (samt hela dormitorybyggnadens) bestämde sig för att begå självmord och att mitt sedan tyckte att jag nu behövde fylla på pengar. Snål som jag är lät jag bli, eftersom ÄVENTYRET ändå skulle börja. Och nu har det börjat!
VI ÄR I TOKYO, STÄDERNAS STAD!
Jag ler konstant från öra till öra, fnittrar för mig själv och kan trots att mina linser protesterar inte sluta glo på alla dessa japaner. Man kan ju tro att jag lärt mig att de också är människor precis som vi andra, men inte då. När man hittar en gata där nästan varenda person som blicken faller på har fantastiska frisyrer, den ena mer kreativ än den andra, där kläderna blir extremare ju längre in mot mitten man vandrar, nej, då kan man faktiskt inte förstå hur det här folkslaget fick den här idén.
Dessutom är det inte så att jag och Pling efter en dags uttmattande Japanskådning måste återvända till ett sunkigt hotell i Tokyos slumkvarter. Utan vi har fått privilegiet att bo hemma hos mina föräldrars kamrater, familjen Kurakata. Med en riktig hemmafru som lagar mat till oss stup i kvarten och där alla alltid är så trevliga att det enda vettiga vi får ur oss är "arigato". Kommer lämna Japan och ha en närmare likhet med en badboll än något annat.
Glöm alla de gånger då jag sagt att nej, inte är jag någon sån där Japan-nörd, inte då. Jag skulle tro att jag är det i högsta grad. Kan inte sluta vara lycklig där jag sitter nu i det mysigaste huset i den finaste förorten, som taget från en Murakamibok.
Det kommer nog inte bli något mer ordentligt inlägg innan jag kommer hem och kan börja lägga upp bilder också, dumt att splittra texterna och att jag dessutom glömt kamerasladden hemma. Äventyret fortsätter ännu en vecka, så återvänder mitt i natten, söndag 9 maj.
Jag är så lycklig.
VI ÄR I TOKYO, STÄDERNAS STAD!
Jag ler konstant från öra till öra, fnittrar för mig själv och kan trots att mina linser protesterar inte sluta glo på alla dessa japaner. Man kan ju tro att jag lärt mig att de också är människor precis som vi andra, men inte då. När man hittar en gata där nästan varenda person som blicken faller på har fantastiska frisyrer, den ena mer kreativ än den andra, där kläderna blir extremare ju längre in mot mitten man vandrar, nej, då kan man faktiskt inte förstå hur det här folkslaget fick den här idén.
Dessutom är det inte så att jag och Pling efter en dags uttmattande Japanskådning måste återvända till ett sunkigt hotell i Tokyos slumkvarter. Utan vi har fått privilegiet att bo hemma hos mina föräldrars kamrater, familjen Kurakata. Med en riktig hemmafru som lagar mat till oss stup i kvarten och där alla alltid är så trevliga att det enda vettiga vi får ur oss är "arigato". Kommer lämna Japan och ha en närmare likhet med en badboll än något annat.
Glöm alla de gånger då jag sagt att nej, inte är jag någon sån där Japan-nörd, inte då. Jag skulle tro att jag är det i högsta grad. Kan inte sluta vara lycklig där jag sitter nu i det mysigaste huset i den finaste förorten, som taget från en Murakamibok.
Det kommer nog inte bli något mer ordentligt inlägg innan jag kommer hem och kan börja lägga upp bilder också, dumt att splittra texterna och att jag dessutom glömt kamerasladden hemma. Äventyret fortsätter ännu en vecka, så återvänder mitt i natten, söndag 9 maj.
Jag är så lycklig.
Kommentarer
Trackback
