emilyispegeln

Hade tänkt plugga i helgen. Kanske. Typ. Eventuellt. Det blev inte riktigt så.
Vart bjuden hem till Yoyo och Lilian i lördags på middagskalas. Och kalas blev det indeed. De råkar bo i de kinesiska sovsalarna, eller de grå husen. (Till skillnad från vår himmelsblå byggnad.) Trots att man väldigt ofta hör klagomål från kineserna att byggnaderna är för små och rummen för trånga, så måste jag säga att det finns något hos dem som våran byggnad saknar. Dörrar som alltid står öppna för var och en och att folk bara droppar in och äter tomater ur ens kylskåp när de känner för det. Även om toaletterna var den i Kina vitt spridda squat-sorten, duschen inte fungerade och man tvingades springa iväg till det almänna badhuset på kvällarna, så tyckte jag ändå att det var långt mycket mysigare än Det Blå Huset. Extra plus till tjejen som hade satt som mål att dekorera en hel vägg med Pockykartonger.
När jag anlände fick jag (efter många välkomsthälsningar och glömmanden av namn) det mycket viktiga uppdraget att skära potatis. Men tydligen dög jag inte, utan fick istället en yoghurt tilldelad och ett eget hörn att stå i och betrakta arbetet. Kocken var en typ vid namn Sausage. Trots sitt namn, eller kanske just på grund av sitt namn lagade han fantastisk god mat. Curry Hong Kong Style.
Japaner dök upp och de var inte de enda. Lite då och då kom folk inspringande, viftade glatt åt alla nykomlingar, spelade ett par rundor UNO och rusade sen vidare hojtandes på kantonesiska. Det var aldrig en lugn stund och så fantastiskt hemtrevlig känsla.
Tror dessutom att förutom ett par få meningar hölls hela kvällens samtalsämnen uteslutande på kinesiska. Det känns rätt fint.

Gårdagskvällen var tillägnad firande av Beatrice från kyrkan, i samlad trupp begav vi oss till en restaurang vid namn Abbey Road. (Som trots sitt namn inte spelade en enda Beatles-låt, dock väldigt mycket irländskt.) Maten var mycket god, mycket västerländsk och väldigt mycket överhuvudtaget. Jag var en av de få som lyckades äta upp allt. (Jag är liten, men har kapacitet till att äta när jag vill!)
Eftersom majoriteten av alla närvarande var koreaner blev det efter en stund utlärande av fraser, varav av alla dessa jag endast kommer ihåg "tok-tok" som betyder smart. Sen kom vi in på kärleksfraser och försökte variera oss så mycket som möjligt. Efter att jag fått alla att säga något i stil med "jugg skarrrr deg" så skulle Minjoo lära oss ett alternativt sätt att säga jag älskar dig på koreanska. Varpå hon rabblar något, tänker en lång stund och kommer sen med en passande översättning. "PLEASE BABY, GIVE BIRTH!"
Jag kan se det framför mig. Månsken, två förälskade koreaner på en bänk under ett pilträd. Killen vänder sig mot tjejen vars ögon glittrar som diamanter och deklarerar: Please baby, give birth.
Jag skulle dött av skratt om jag fick höra något sånt. Och det var väl nästan vad vi gjorde igår kväll.

Underbar helg. Vill inte lämna Kina. Men jag vill hem till Sverige. Med andra ord, allt är bra hur det än blir.

Har haft sista riktiga lektionen som engelsklärare. Känns både lite sorgligt och väldigt skönt. Visste inte riktigt om jag vill strypa ungarna när de fuskade eller bara skratta åt dem och fuska jag med. Slapp bestämma eftersom klockan ringde. Det blir en avslutningsfest någon dag.
Solen som tyckte att Shanghai var helt fel plats att befinna sig på har nu kommit tillbaka och jag vågar inte säga att den är här för att stanna. Men 30 grader, solsken, inte lika mycket smog som vanligt och glass i frysen är aldrig fel. Trots att frysen är trasig och att det är kallare i resten av kylskåpet än i själva frysfacket. Nåväl, mangosås är gott det med.

Vår lärare har plötsligt fått för sig att vi har för lite att göra och bestämt sig för att ha prov på måndag. Hoppas hon inte blir alltför besviken på oss när hon börjar rätta dem.

Jag hävdar vänligt men bestämt att fotboll inte är något för mig. Att spela det är jag värdelös på (trots att jag fällde två killar när jag och Ingela bestämde oss att spela fotboll mot skolans fotbollslag förra april) och att ägna timtal åt att följa matcher på TV tycker jag är fullkomligt onödigt och slöseri med tid.
Men det finns ändå något där... Jag skyller på Lisanne och hennes familj och att vi fick ledigt från skolan en dag för att se Sverige spela mot (var det Senegal måhända?) när jag gick i sexan. Men vid VM blir jag plötsligt väldans intresserad av till och med den mest obetydliga match, varför har jag ingen förklaring till. Det bara blir så. En understimulerad fotbollsgen någonstans som kanske vid denna tid får utlopp för sina känslor. Vad vet jag.
Allt det här var en fullkomligt meningslös förklaring om min relation till fotboll. Vad jag egentligen ville säga var att jag följde med Yoyo och Lillian från kyrkan till en fotbollsmatch mellan Shanghai Shenhua och Beijing Guoan. För ingen annan anledning än att ingen av oss någonsin hade sett en riktig fotbollsmatch på en stadio och vi allihopa ville skrika. Så, det gjorde vi. I ett stort gäng killar med basröst satt tre korta tjejer och hoppade och skrek. Kineserna var precis lika roade av oss som vi var av dem.
Kul hade vi i alla fall. Och Shanghai vann. Annars hade det ju kännts något pinsamt.

Det behövs inte mycket för att jag ska skämma ut mig, lyckades galant med det två gånger under samma dag. Hade återigen bestämt mig för att göra min fenomenala stekta lök med pasta och sprang ut i köket med kniv och tillhörande ingredienser. Vid det här laget har jag lärt mig både att löken inte ska vara fryst och att värmen måste vara rätt låg för att allt ska fungera fint. Och ändå, på något sätt, lyckas det bli världens os när jag steker löken. Börjar efter ett tag märka att det är lite svårt att se spisen och tycker att kanske, bara kanske är det dags att öppna ett fönster. Vilket jag gör, men bara tillräckligt för att det inte ska vara uppenbart att någon failade med att steka något så simpelt som lök. Så ser jag plötsligt någon sticka in sitt buttra ansikte genom dörröppningen och det är ingen annan än den oerhört sura man som alltid ber om att få se mitt rumskort när jag går in. Han som bara ler ifall han lyckats besvära någons liv. Det värsta är ändå att det här är andra gången han tagit en promenad genom byggnaderna och kommit på mig med att laga mat sjungandes högt och falskt. Sjungandet var ändå inte det pinsamma. Utan han knallar in i köket, leende, och hälsar ovanligt glatt. Jo, hej på dig med. Om jag lagar mat? Jo, det gör jag. Hoppas jag. Och han struttar fram till fönstret, öppnar det på vid gavel, trollar fram en walkie-talkie och muttrar något i den. Sen pekar han glatt upp i taket och berättar att brandvarnaren gick igång där nere, men det var ingen fara, det var ju bara jag som lagade mat. Så försöker han lugna en upprörd kvinna som kommer rusande och vill släcka elden. Och jag står där och ja, kokar makaroner. Medan brandvarnaren tydligen tjuter för fullt nere i lobbyn. Och i köket hördes ingenting utom min falsksång. Känns fint.

Samma kväll återvänder jag och Kim från tai chin, eller kanske borde jag använda ordet wobblar. Det passar så fint in just på hur vi gick. Så ser vi kattmänniskor en stackars eländig svartspräcklig kattunge sitta i portöppningen alldeles skräckslagen. Den rätt enkla förklaringen till att den var stel av skräck var att mörk kattunge + sen kväll + kineser på cyklar = inte bra. Förfärade som vi blev av denna kattunges nära-döden-upplevelser bestämde vi för att bära iväg den. Med en ilsken blick mot portvaktens uppenbara ignoranta hållning spatserade jag iväg med kattungen i famnen och Kim småspringandes efter (eller wobblandes). Då vaknar vakten till liv och gör ett ljud som har en slående likhet med Hadano när han äter chili (som han inte klarar av). Han rusar efter mig och frågar med (även han) ett sarkastiskt leende och ovanligt lugnt tonfall ifall jag hade tänkt bära iväg katten. Eftersom ingen verkar bry sig om katterna annars blir jag förvirrad och får fram något i stil med: "Vill inte... av...(kan inte komma på ordet för att bli påkörd)...cykel...av...av...vill inte...den... Leendet blir om möjligt ännu bredare och så pekar han på katten och deklarerar stolt att den bor i portvaktshytten och att det är hans och hans kompis katt. Den behövde tydligen inte räddas. Mycket generad och utan Kim som stöd, eftersom hon pratar i mobilen överlämnar jag kattungen och wobblar vidare.
Dessa portvakter alltså. Vad de måste förundras över att det kan finnas så klantiga människor som mig.

Kim från min klass lyckades lura med mig till en tai chi-klass som höll till på en parkeringsplats för cyklar efter mörkret fallit. Eftersom jag länge saknat någon sport att hålla på med, i synnerhet något som liknar jujutsu, så hade jag inget emot att följa med.
Det behövdes fem minuter för att inse att jag inte tränat på nästan ett år och inte minns någonting. Mina knän skakar, min rygg känner inte riktigt att den har lust att hålla sig upprätt längre och det går runt i huvudet på mig. Trots att jag knappt rört mig ur fläcken. Inte anade jag att tai chi kunde vara så fysiskt krävande att man går därifrån önskandes både att man aldrig mer behöver använda benen igen och att man skulle kunna springa tiotusen mil. Alla kände det som om vi svävade en bit över marken. Trots att jag antagligen gick med fötterna släpandes efter mig och med huvudet hängande halvvägs ned till knäna.
Men det jag roade mig till tusen. Dessutom var även Har-Du-Roligt? där. Har-Du-Roligt? var en thailändsk tjej som vi mötte på resan till Zhangjiajie och hon lärde sig ovan nämnda fras av Ingela som hon konstant upprepar. Och sen resan har jag mött henne praktiskt taget överallt och minst en gång per dag. Rätt fascinerande faktiskt.
Imorgon är det dags igen. Mina stackars ben kommer avlida.

I torsdags åkte Pling tillbaka hem till Sollentuna.
När man har bott i samma rum i nästan ett år blir det ett visst tomrum lämnat kvar. Som hyllor utan böcker, en kvarglömd tekopp och en burk med ananaskarameller. Efter jag hjälpt henne släpa ut väskorna till dörrvakternas nöje och en hastig hejdåkram så kändes det väldigt konstigt att traska tillbaka till ett ekande tyst rum med vita väggar.
Jag återhämtade mig dock rätt kvickt och satte på Beatles på högsta volym och dansade runt med skurborsten genom rummet. Stackars vår koreanska granne säger jag bara.
Det var tänkt att kyrkanfolket skulle sitta på gräsmattan utanför biblioteket och spela gitarr halva natten, men på grund av detta eviga regn så blev det inomhus istället. Hade inget emot färsk ananas och spelande/falsksjungande under tak.

Papperssvalorna hittades på en dörr i vår korridor när jag skulle tvätta. Gjorde min dag.

Bestämde mig för att utnyttja mitt dagspass i tunnelbanan till fullo nu när jag var ensam och kunde åka till alla konstiga platser. Det blev till Kanda, Asakusa, Ueno och Ochanomizu. Varenda plats hade sina egna små egenheter och charm. Dessutom roar det mig väldigt mycket att åka tunnelbana och hitta på historier om alla jag ser stiga av och på.



Just denna bild är visserligen tagen i Kyoto, men den skulle lika gärna kunna vara från Tokyo. Det jag ville poängtera är att Japan nog är det mest korprika land jag träffat på. Man hör dem skorra i varje gatuhörn och sitta uppflugna i telefonmaster och trädtoppar. Själv har jag många anledningar att ha korpar som en av mina favoritfåglar, men till största del nog för att de är så intelligenta. Synd bara att de har fått ett så negativt rykte.



I Ueno Park var det pyntat för Childrens Day (5 maj). Solen sken, människor var glada, åt glass och gick på zoo.




Andra visade upp sin skicklighet och konster. Det var musik, trolleritrick, akrobatik och en fröjd för ögonen.



Andra stod och hade rishattar på huvudet och ja... det var nog för att förtjäna sitt levebröd.



Asakusa var ett område som plötsligt liknade Kyoto, med tempel och marknader, stora klockor och lyktor. Hittade på ett mer folktomt område denna kille vars apa gjorde konststycken i klass med Cirkus Scott. Tycker dock inte att apor är något man ska ha i storstäder och särskilt inte i koppel.



Hittade även till slut fiskkakorna jag såg överallt i Korea men aldrig provade. Kan berätta att det smakar ungefär som croissanter. Valde en med choklad i och ja, det var gott. Tror det hade varit bättre att välja med kastanjer i dock. Men det är svårt att ändra på nu. Gott var det i alla fall.
Jag var kvar ett tag till i Tokyo och vandrade runt och såg mycket spännande. Jag är så lycklig att jag kunde få åka dit, det var alldeles fantastiskt roligt att äntligen kunna se ett land jag velat åka till i mer än fem år. Så har jag ju lovat massor av människor att jag ska åka dit igen, så det dröjer nog inte förrän jag återser världens mest extrema stad och ett av de finaste länderna jag sett.

Efter Pling bestämt sig för att återvända till Shanghai tog jag en nattbus (med det mycket förtroendeingivande namnet Ladys Dream) och befann mig nästa morgon i Kyoto. Till skillnad från Tokyo, som måste vara den mest extrema staden i världen, var här tyst, fridfullt och med en känsla av glömda tider över det hela. Tempel fanns i varenda gaturhörn och trots att jag inte är särskilt förtjust i tempel i sig, var det ändå en väldigt vacker plats. Eftersom jag anlänt ungefär i soluppgången var det mesta tomt och öde. Och eftersom jag fått höra att Kyoto är en väldigt liten stad där praktiskt taget allt finns på gångavstånd så bestämde jag mig för att gå till Fushimi Inari. Vilket jag gjorde. Och fann att det stämde, staden är minimal. Efter en halvtimme var jag framme vid de tusentals orange portarna som Fushimi Inari är känt för. Det var väldigt skönt med natur för omväxlingens skull, jag som är ett riktigt skogstroll trivs inte alltför länge i storstäder. Så att plötsligt vara omringad med skog och frisk luft, följandes en orange väg genom en liten by var något jag gärna gör om.




Statyer, klockor och miniatyrportar fanns utspridda med jämna mellanrum.




Som sagt, natur fanns det gott om. Blev alldeles till mig och satt och stirrade på rhododendronbuskarna ett bra tag. Men inte fick man vara i fred alltför länge, när förmiddagen började närma sig sitt slut drällde turisterna in i horder. Bland dem även en äldre man, med stor sannolikhet från Japan, eftersom han pratade japanska. Har en känsla av att han antigen var något alkoholpåverkad eller helt enkelt bara hade något svårt att kommunicera med folk på ett vettigt sätt. Han vandrade runt bland träden och såg rätt nöjd ut tills han fick syn på mig som satt och dinglade med benen från en stenmur. Plötsligt visste han inte vad han skulle göra av sig. En västerlänning? Ojojoj, här har vi en chans att öva på engelskan! Varpå han med ett brett flin lullar fram och får ur sig ett: HELLOOO!
Som om jag aldrig fått höra det varenda dag i Shanghai. Men jovisst, hej på dig också.
Han: You from... AMERICA?
Jag: Eh. Nej. (Det är alltid första gissningen, både i Kina och i Japan. Alltid blir de lika besvikna när de har fel. Gissning nummer två är Frankrike. Besvikelsen när även det är fel går inte att beskriva i ord.)
Han: No America? Eh. Where you from?
Jag: Sweden.
Han: Eh?... Siwe... Sewdu...?
Jag: S-W-E-D-E-N.
Han: Oh. (Japp, där kom den. Besvikelsen med stort B.)
Förväntar mig nu att han ska nicka en gång och vandra vidare, men istället börjar han göra någon slags manisk vandring fram och tillbaka i gruset och jag börjar undra ifall han inte kommer skapa en sån där grop i marken som de gör i Kalle Anka vid för långa funderingar. Ett konstant mumlande hörs, blandad japanska, engelska och något jag inte vet hur man ska placera. Ibland tittar han upp och utbrister "Sweden!" eller frågar mig ifall vi använder dollar. Börjar fundera på att ta mina saker och springa därifrån innan han märker något. Då lyser han plötsligt upp, springer fram igen och ler ett tandlöst leende.
Han: Sweden!
Jag: Eh. Yes. Sweden.
Han: Napel...Nalup...Noper... (börjar undra om han försöker hålla ett tal om Napoleon)... NOBEL!
Jag: (fattar äntligen) Ah! Nobel, yes. Sweden.
Han: (gör en lycklig liten dans) Nobel! Sweden! DAJNAMAJT! BOOM! DAJNAMAJT!
Så ubrister han "sugoi!", gör tummen upp och springer sen iväg genom de tusen portarna.
Bestämmer mig för att det nog är hög tid till att bege mig till mitt hostel inna jag träffar på fler dynamitglada herrar.



Kan nog säga att väggarna på detta hostel slog vilket annat hus som helst jag sett i fråga om hur pass mycket arbete det krävts med att pimpa dem. Varenda millimeter var täckt av foton på tidigare gäster, artister, resemål, teckningar och skisser och affischer och tyger. Hela fem våningar med detta. Kändes hemtrevligt direkt. Förutom den lilla detaljen att de slängde ut mig eftersom jag var där alldeles för tidigt och skulle inte fått komma in på eftermiddagen. Så det var bara att ge sig ut igen i hettan och skogarna.




Begav mig iväg på en kort promenad och hamnade i Kiyomizu Dera. Ett tempel som har en väldigt vacker utsikt och är väldigt trevlig att gå runt i strumplästen i (för man fick inte ha skor på trägolvet eller hur det var). Ett bra ställe att ta slut på min matsäck som var en riktig japansk lunchlåda från Mitsuko (frun i huset) och innhöll risbollar och de fruktade bananerna.



Folk njöt av solskenet iklädda yukata (sommarkimonos) och roade sig med att betrakta natur och gamla stubbar.



De var inte ensamma om att njuta av majvädret.
Själv vandrade jag två varv runt det jämförelsevis väldigt lilla tempelområdet och fann sen plötsligt en gömd stig som ledde in i bergen. En liten stenbro över en bäck, ett galler som inte var stängt, och så vips befann jag mig omgiven av sjumilaskogsträd och med det enda sällskapet av kväkande grodor. Har aldrig hört grodor låta på det viset förr och när jag begav mig nedför sluttningen för att få syn på dem (med en känsla av att jag mer och mer började likna min fars sida av släkten eller möjligtvis Gerald Durrell) slutade det med att jag nästan stod på huvudet i bäcken utan att se en skymt av dem. Det var en väldigt underlig känsla, att vara omgiven av djur utan att se dem, men höra deras läten som om de vore precis inpå en. Hade velat spendera lite längre tid därinne, men jag var helt slut efter allt vandrande och min ryggsäck började kännas alldeles för tung.
Dags att bege sig tillbaka till Gion (där geishorna håller till) och dumpa all packning.



För att kompensera för gårdagen regnade det hela nästa dag. Smart som jag är hade jag inget paraply med mig. Så det blev till att knalla runt i regnet, dygnsur men på rätt glatt humör ändå. Tills jag insåg att min bok blivit vattenskadad. Inte mycket att göra åt. Satt inne på en tunnelbanestation och försökte torka, med måttligt resultat.
Trotsade slutligen vädret och begav mig norrut, till Shimogamo Shrine. Det hade varit en mycket vackrare plats om jag varit torr, eller åtminstone haft en paraflax. Nu kände jag mig mest som en vandrade som vid synen av en torr plats brister ut i jubelrop och sätter mig under lyktorna och spisar matsäck nummer två. Inte lika traditionell denna gång. Om man nu inte kallar chips tradionellt.
Det var en väldigt fin park och skog runt om, men jag hade som sagt något svårt att utforska den till fullo i regnet.



När molnen klarnat något drog jag vidare till Nishiki Market, där traditionell mat såldes ur korgar och askar. Det var grönsaker, fisk, torkad frukt, sushi, ångkokta spett, tofu, kakor och godis. Det som gjorde mig gladast var att praktiskt taget alla stånd hade smakprov, så jag stod och mumsade på torkade jordgubbar och blev bjuden på jordnötskakor. Att jag råkade få i mig ingefära var väl inte så fantastiskt och jag hoppas jag inte förolämpade grönsaksgubben med mina grimaser. Men är det något jag inte står ut med så är det ingefära.
Det var bland det sista jag såg av Kyoto och lämnade staden med blandade känslor. Lättad att komma "hem" och få torka, lite sorgsen över att inte kunnat utforska mer av staden.

Så bar det av vidare mot Akihabara, Animéns och Mangans revir. Har aldrig sett något liknande, ett helt kvarter bara fyllt av affärer med manga och TV-spel. Jag blev något lycklig och sprang runt och petade på allting, tills jag insåg att spelen bara går att spela i Japan och att mangan är på japanska och att jag kan läsa högst ett par tre ord i dem. Men det var fortfarande rätt imponerande att springa runt i Animate, närmare 10 våningar fyllda med animéprylar.



Detta var givetvis också ett tillhåll för alla Tokyos nördar, eller som de säger, otaku. Man slösade bort sina sista slantar på det senaste numret av One Piece, köpte figurer i form av sina favoritkaraktärer och kom ut ur affärerna lastade med TV-spel. Inga pengar i fickan, men glada ändå.



Och annat folk.



I var och varannat gathörn hittade man dessa flickor, klädda som karaktärer ur någon animé och med inget roligare uppdrag än att göra reklam för sitt café. Förutom alla dessa spelbutiker finns nämligen längre in på bakgatorna speciella platser att äta, t.ex. ett Gundamcafé och mycket annat. Trots det åt vi aldrig på något, men jag tror inte det var någon större förlust.

Egentligen var vi på väg någon helt annanstans. Men vi hamnade i Roppongi. Jag vågar påstå att det var under ett visst inflytande av att Alx påpekade att det var en mycket farlig plats och att vi inte skulle bege oss dit. Inga närmare detaljer behövdes. Fara? Jamenvisst. Så när vi hörde Tågkvinnan ropa: Roppongi, Roppongi-des... behövdes en halv blick och sen rusade vi av och undrade lite vad som fanns här. Svar: Praktiskt taget ingenting. Borta i fjärran syntes Tokyo Tower och någonstans sprang en förvirrad tysk runt. Men annars, nej. Ingenting.

 

Tills vi hittade restaurangen vid det mycket fantasifulla namnet Pepper Lunch som Pling fått rekommenderad och vår lycka var gjord. Trots att vi börjat dagen med en massiv frukost som var nog att överleva på resten av dagen (för att inte tala om middagen som väntade när vi kom hem) så stannade vi ändå för lunch här. Det var det värt.
En liten glad man från mellanöstern sprang runt och stekte oss kött, ägg och grönsaker och det blev ett fint resultat.



Sen reste vi vidare till Ginza, som var vårt ursprungliga resemål. Bara för att finna det vara en gata fylld av lyxaffärer och rika turister. Det enda som gjorde mig något lycklig var parasollen som satts upp mitt i gatan. Det var föga förvånande att folk satt där så länge som möjligt, värmen var rätt intensiv.



Tydligen var det här en känd plats, men den var inte av så stort intresse för mig. Hela området påminde mest om Nanjing Road i Shanghai för mig. Det vill säga, för dyra affärer och för mycket turister.

Det gick åt inte en eller två, utan tre hela dagar till att vandra runt i området mellan Shibuya och Harajuku. Visserligen varvade vi det med att besöka andra platser och sista gången var det bara jag själv som gick dit i väntan på att planet skulle gå.
Av alla platser jag var på i Japan vär det här ändå på något sätt favoriten. Kanske bara för alla udda människor som strosade runt på Takeshita Dori under söndagseftermiddagarna eller kanske för alla rökelseluktande och j-rocksdunkande affärer som låg sida vid sida. Jag vet inte än och det kanske inte är möjligt att avgöra.
Precis bredvid detta ungdomsområde ligger även det vackra och fridfulla Meiji Shrine och det var dit jag och Pling först lyckades förvilla oss.
Dock var jag något ouppmärksam och min första förmiddag i Tokyo gick det som det gick. Mellan dessa områden leder nämligen en bro av den sorts som är substitut för övergångsställen och det är uppe på en sådan vi finner oss denna söndag. Då det är värme av ett slag som inte skådats på länge i Tokyo och ingen av oss har något att dricka tittar vi oss desperat runt för någon slags dryckesautomat. Varpå vi se ingången till en park och ett par vagnar med dryck och mat utanför. Nedstigningen för trappan påbörjas och avslutas. Nästan. Plötsligt får jag ett sånt där infall jag inte riktigt kan förklara och anser att jag är nere på fast mark, trots att det är ett par trappsteg kvar och blickar samtidigt ut mot parkingången. Det behöver väl knappast sägas att Pling graciöst seglar ned från bron medan jag handlöst flyger huvud före och skrapar upp handflator och knän på asfalten. Pling tittar på mig med en blick som säger att hon uppskattar akrobatkonster, men inte vid 30 graders värme. Jag stapplar upp och betraktar mina händer och är djupt fascinerad över att ha fått lågstadie-skrubbsår. Männen vid matstånden är förfärade över händelsen och ignorerar Plings upprepade fråga om äppeljuice och jag skriker att jag är okej.
Pling: APPLEJUICE!
Dryckesmannen: But.. but.. is she okay?
Jag: I'M OK!
Pling: I WANT THAT ONE!
Dryckesmannen: Are you ok?
Jag: I'M FINE!
Dryckesmannen: But...
Pling: *vänder sig om och tittar förvånat på mig* Oj. Har du gjort illa dig?
Jag: I'M FINE! APPLEJUICE!
Och så började vår första dag i Harajuku.



Det var som tidigare nämnt sommarväder och kvinnor iklädda yukata/kimono fanns det gott om.







Andra hade valt att uttrycka sig på annat vis. Tro mig, det är långt mycket mer intressant än att spendera en dag stirrandes på ungarna vid Plattan. Här är det färger, stylat hår och stilar av alla de slag. Efter en stund blev intrycken nästan för många och överväldigande och det blev så att vi bara stod vid en stolpe och försökte suga i oss allt vi såg. Roade mig kungligt.



Vi tog oss en välförtjänt glasspaus och upptäckte den fantastiska crepés som är särskilt populär just i detta område. Så underbart gott. Ska lära mig laga såna när jag kommer hem, behövs bara en pannkaka och sen häller man i vad man vill ha. Tvivlar dock starkt på att det var många som valde den sorten med sallad och skinka i. Nej, glass och karamellsås ska det vara!




Gjorde en liten avstickare bort från myllret på Takeshita Dori sista dagen och fann ett hippieläger med tillhörande hippies. Det var Bob Marley, gulgröntrött, batik och folk som spelade på handtrummor. Festivalstämning indeed.




Träffade även på dessa människor på bron som var full av cosplayare/allmänt pimpat folk på söndagarna. Om förhoppningen var att hamna i en utländsk tidning blir de nog så smått besvikna. Dock fick Pling spader när jag visade upp bilden på han i rosa som hyser en viss likhet Mr. 3 i One Piece. (Transvestiten med svandansen ni vet? Nä? Inte?...) Nå, tydligen så hade Bella tagit en bild på honom när hon befann sig i Japan för några år sedan. Han har hållt stilen sen dess kan jag påpeka och kanske har han hunnit bli en riktig kändis. Inte vet jag hur pass kul det är att vara känd för att klä sig i rosa öron och kjol, men om man tycker det, så är det ju bara att gratulera.
Hade inte en enda tråkig minut.

Insåg att jag får dela upp äventyret i platser eftersom det är omöjligt att ta det i dagar eller allt i ett enda inlägg.
Som tidigare nämnt låg huset med tillhörande rymdraket till toalett, automatisk dörr och skärmar som fälldes ned för fönstret vid mörkrets inbrott. Huset som jag de sista dagarna började tala om som: Nu ska jag nog gå hem.
Det kändes verkligen som hemma, fast mer Japan. Det skulle ju varit konstigt annars.
Familjen var helt underbar.
Pappan, som spenderade sitt lov läsandes serier på deras underbara takterass och slötittandes på j-rock resten av tiden. Han kom hela tiden med råd, tips och kartor om vart vi borde gå och hur. Bra tips var det också.
Mamman, som lagade mat i högre klass än alla Shanghais restauranger tillsammans. Hon log konstant och började varje mening med "eto..." eller "anno...".
Dottern, som sov halva dagen och sen satt och var blyg vid bordskanten.
Och eftersom de en gång i tiden bott i Sverige hade de fått en förkärlek för dill och odlade det på terassen.
Skulle kunnat stanna där i minst 4 år till.
Har fått det hemliga receptet på coffee jelly. Jag som undvikit kaffe sen jag var tre år, har inte smakat något så gott på länge. Vet att det låter vidrigt, men oh, så gott!
Kanske borde bli hemmafru på heltid så att jag kan lära mig laga mat på riktigt.

Bristen på inlägg här beror på att mitt internet (samt hela dormitorybyggnadens) bestämde sig för att begå självmord och att mitt sedan tyckte att jag nu behövde fylla på pengar. Snål som jag är lät jag bli, eftersom ÄVENTYRET ändå skulle börja. Och nu har det börjat!
VI ÄR I TOKYO, STÄDERNAS STAD!
Jag ler konstant från öra till öra, fnittrar för mig själv och kan trots att mina linser protesterar inte sluta glo på alla dessa japaner. Man kan ju tro att jag lärt mig att de också är människor precis som vi andra, men inte då. När man hittar en gata där nästan varenda person som blicken faller på har fantastiska frisyrer, den ena mer kreativ än den andra, där kläderna blir extremare ju längre in mot mitten man vandrar, nej, då kan man faktiskt inte förstå hur det här folkslaget fick den här idén.
Dessutom är det inte så att jag och Pling efter en dags uttmattande Japanskådning måste återvända till ett sunkigt hotell i Tokyos slumkvarter. Utan vi har fått privilegiet att bo hemma hos mina föräldrars kamrater, familjen Kurakata. Med en riktig hemmafru som lagar mat till oss stup i kvarten och där alla alltid är så trevliga att det enda vettiga vi får ur oss är "arigato". Kommer lämna Japan och ha en närmare likhet med en badboll än något annat.
Glöm alla de gånger då jag sagt att nej, inte är jag någon sån där Japan-nörd, inte då. Jag skulle tro att jag är det i högsta grad. Kan inte sluta vara lycklig där jag sitter nu i det mysigaste huset i den finaste förorten, som taget från en Murakamibok.

Det kommer nog inte bli något mer ordentligt inlägg innan jag kommer hem och kan börja lägga upp bilder också, dumt att splittra texterna och att jag dessutom glömt kamerasladden hemma. Äventyret fortsätter ännu en vecka, så återvänder mitt i natten, söndag 9 maj.
Jag är så lycklig.