Hur man misslyckas på bästa sätt



Det behövs inte mycket för att jag ska skämma ut mig, lyckades galant med det två gånger under samma dag. Hade återigen bestämt mig för att göra min fenomenala stekta lök med pasta och sprang ut i köket med kniv och tillhörande ingredienser. Vid det här laget har jag lärt mig både att löken inte ska vara fryst och att värmen måste vara rätt låg för att allt ska fungera fint. Och ändå, på något sätt, lyckas det bli världens os när jag steker löken. Börjar efter ett tag märka att det är lite svårt att se spisen och tycker att kanske, bara kanske är det dags att öppna ett fönster. Vilket jag gör, men bara tillräckligt för att det inte ska vara uppenbart att någon failade med att steka något så simpelt som lök. Så ser jag plötsligt någon sticka in sitt buttra ansikte genom dörröppningen och det är ingen annan än den oerhört sura man som alltid ber om att få se mitt rumskort när jag går in. Han som bara ler ifall han lyckats besvära någons liv. Det värsta är ändå att det här är andra gången han tagit en promenad genom byggnaderna och kommit på mig med att laga mat sjungandes högt och falskt. Sjungandet var ändå inte det pinsamma. Utan han knallar in i köket, leende, och hälsar ovanligt glatt. Jo, hej på dig med. Om jag lagar mat? Jo, det gör jag. Hoppas jag. Och han struttar fram till fönstret, öppnar det på vid gavel, trollar fram en walkie-talkie och muttrar något i den. Sen pekar han glatt upp i taket och berättar att brandvarnaren gick igång där nere, men det var ingen fara, det var ju bara jag som lagade mat. Så försöker han lugna en upprörd kvinna som kommer rusande och vill släcka elden. Och jag står där och ja, kokar makaroner. Medan brandvarnaren tydligen tjuter för fullt nere i lobbyn. Och i köket hördes ingenting utom min falsksång. Känns fint.

Samma kväll återvänder jag och Kim från tai chin, eller kanske borde jag använda ordet wobblar. Det passar så fint in just på hur vi gick. Så ser vi kattmänniskor en stackars eländig svartspräcklig kattunge sitta i portöppningen alldeles skräckslagen. Den rätt enkla förklaringen till att den var stel av skräck var att mörk kattunge + sen kväll + kineser på cyklar = inte bra. Förfärade som vi blev av denna kattunges nära-döden-upplevelser bestämde vi för att bära iväg den. Med en ilsken blick mot portvaktens uppenbara ignoranta hållning spatserade jag iväg med kattungen i famnen och Kim småspringandes efter (eller wobblandes). Då vaknar vakten till liv och gör ett ljud som har en slående likhet med Hadano när han äter chili (som han inte klarar av). Han rusar efter mig och frågar med (även han) ett sarkastiskt leende och ovanligt lugnt tonfall ifall jag hade tänkt bära iväg katten. Eftersom ingen verkar bry sig om katterna annars blir jag förvirrad och får fram något i stil med: "Vill inte... av...(kan inte komma på ordet för att bli påkörd)...cykel...av...av...vill inte...den... Leendet blir om möjligt ännu bredare och så pekar han på katten och deklarerar stolt att den bor i portvaktshytten och att det är hans och hans kompis katt. Den behövde tydligen inte räddas. Mycket generad och utan Kim som stöd, eftersom hon pratar i mobilen överlämnar jag kattungen och wobblar vidare.
Dessa portvakter alltså. Vad de måste förundras över att det kan finnas så klantiga människor som mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0