emilyispegeln

Hade tänkt plugga i helgen. Kanske. Typ. Eventuellt. Det blev inte riktigt så.
Vart bjuden hem till Yoyo och Lilian i lördags på middagskalas. Och kalas blev det indeed. De råkar bo i de kinesiska sovsalarna, eller de grå husen. (Till skillnad från vår himmelsblå byggnad.) Trots att man väldigt ofta hör klagomål från kineserna att byggnaderna är för små och rummen för trånga, så måste jag säga att det finns något hos dem som våran byggnad saknar. Dörrar som alltid står öppna för var och en och att folk bara droppar in och äter tomater ur ens kylskåp när de känner för det. Även om toaletterna var den i Kina vitt spridda squat-sorten, duschen inte fungerade och man tvingades springa iväg till det almänna badhuset på kvällarna, så tyckte jag ändå att det var långt mycket mysigare än Det Blå Huset. Extra plus till tjejen som hade satt som mål att dekorera en hel vägg med Pockykartonger.
När jag anlände fick jag (efter många välkomsthälsningar och glömmanden av namn) det mycket viktiga uppdraget att skära potatis. Men tydligen dög jag inte, utan fick istället en yoghurt tilldelad och ett eget hörn att stå i och betrakta arbetet. Kocken var en typ vid namn Sausage. Trots sitt namn, eller kanske just på grund av sitt namn lagade han fantastisk god mat. Curry Hong Kong Style.
Japaner dök upp och de var inte de enda. Lite då och då kom folk inspringande, viftade glatt åt alla nykomlingar, spelade ett par rundor UNO och rusade sen vidare hojtandes på kantonesiska. Det var aldrig en lugn stund och så fantastiskt hemtrevlig känsla.
Tror dessutom att förutom ett par få meningar hölls hela kvällens samtalsämnen uteslutande på kinesiska. Det känns rätt fint.

Gårdagskvällen var tillägnad firande av Beatrice från kyrkan, i samlad trupp begav vi oss till en restaurang vid namn Abbey Road. (Som trots sitt namn inte spelade en enda Beatles-låt, dock väldigt mycket irländskt.) Maten var mycket god, mycket västerländsk och väldigt mycket överhuvudtaget. Jag var en av de få som lyckades äta upp allt. (Jag är liten, men har kapacitet till att äta när jag vill!)
Eftersom majoriteten av alla närvarande var koreaner blev det efter en stund utlärande av fraser, varav av alla dessa jag endast kommer ihåg "tok-tok" som betyder smart. Sen kom vi in på kärleksfraser och försökte variera oss så mycket som möjligt. Efter att jag fått alla att säga något i stil med "jugg skarrrr deg" så skulle Minjoo lära oss ett alternativt sätt att säga jag älskar dig på koreanska. Varpå hon rabblar något, tänker en lång stund och kommer sen med en passande översättning. "PLEASE BABY, GIVE BIRTH!"
Jag kan se det framför mig. Månsken, två förälskade koreaner på en bänk under ett pilträd. Killen vänder sig mot tjejen vars ögon glittrar som diamanter och deklarerar: Please baby, give birth.
Jag skulle dött av skratt om jag fick höra något sånt. Och det var väl nästan vad vi gjorde igår kväll.

Underbar helg. Vill inte lämna Kina. Men jag vill hem till Sverige. Med andra ord, allt är bra hur det än blir.