emilyispegeln

Jag hävdar vänligt men bestämt att fotboll inte är något för mig. Att spela det är jag värdelös på (trots att jag fällde två killar när jag och Ingela bestämde oss att spela fotboll mot skolans fotbollslag förra april) och att ägna timtal åt att följa matcher på TV tycker jag är fullkomligt onödigt och slöseri med tid.
Men det finns ändå något där... Jag skyller på Lisanne och hennes familj och att vi fick ledigt från skolan en dag för att se Sverige spela mot (var det Senegal måhända?) när jag gick i sexan. Men vid VM blir jag plötsligt väldans intresserad av till och med den mest obetydliga match, varför har jag ingen förklaring till. Det bara blir så. En understimulerad fotbollsgen någonstans som kanske vid denna tid får utlopp för sina känslor. Vad vet jag.
Allt det här var en fullkomligt meningslös förklaring om min relation till fotboll. Vad jag egentligen ville säga var att jag följde med Yoyo och Lillian från kyrkan till en fotbollsmatch mellan Shanghai Shenhua och Beijing Guoan. För ingen annan anledning än att ingen av oss någonsin hade sett en riktig fotbollsmatch på en stadio och vi allihopa ville skrika. Så, det gjorde vi. I ett stort gäng killar med basröst satt tre korta tjejer och hoppade och skrek. Kineserna var precis lika roade av oss som vi var av dem.
Kul hade vi i alla fall. Och Shanghai vann. Annars hade det ju kännts något pinsamt.