Inte visste jag att det bodde en filosof under vår bro
Det är svårt att ana hur skönt det kan vara att komma hem och tillåtas att bara kollapsa på den stenhårda sängen. (Jag skulle ärligt talat lika gärna kunna sova på golvet med tröskeln som huvudkudde.)
Från den stund då alarmet ringde halv sju i måndags så har jag inte haft en lugn stund förrän nu. Inte hjälper det precis att en i min engelskalärargrupp (inga namn nämnda, hon är en trevlig människa egentligen) bestämde sig för att det var en fantastisk idé att skjuta upp all sorts förberedelse tills en halvtimme innan vi skulle ge oss av till skolan. Måste säga att 80 mintuers improviserad engelskalektion inte hamnar på min topplista av saker jag vill återuppleva.
Efter alla dessa negativa synvinklar på livet så kan jag ju berätta att de spelar relativt liten roll i det stora hela.
För nu har jag fått vila, tomatsoppa med makaroner och en regnpromenad utan varken paraply eller jacka.
Har ingen lust att tvätta.
(Skon har jag undrat många tidiga soluppgångar och sena aftonar; hur kom den dit?)
Served upside down or it's free
Efter att ha vandrat runt på marknader av diverse slag, även känt som Qipu Lu, och inte haft råd att köpa annat än ett hippiehalsband så börjar man tänka istället. De där gamla vanliga tankarna om livet. Och jag tänker inte ta upp det här, frågan om universitet är tillräckligt uttjatad ändå. Men det är lite jobbigt att det verkar praktiskt taget omöjligt att bli det man vill bli. Och så är det jämt. Äsch, jag är trött på att klaga. Det blir alltid bra på något sätt.
För idag började allting fantastiskt. Solen värmde arbetarna som sover på det ännu inte färdigbyggda taket, trastar hörs från alla håll och kanter och himlen är så blå som den någonsin blir i Shanghai.
Denna glada händelse firades med en hallonglass och diverse mystiska vita chokladbitar i. Det finns inte mycket jag gillar mer än glass. Några saker, men det ska allt vara ordentligt bra om det ska slå en glass.
Så till det bästa som hände mig på hela dagen. Jag fick svar från Candylee.
Candylee är en fantastisk person som sitter i ett fängelse i Phoenix. Och en dag fick jag bara idén att jag skulle skriva till henne. Jag var inte säker på att hon skulle svara, men jag är väldigt lycklig att hon gjorde det.
Och random människa #3 på en vecka pratade med mig hela vägen till Shanghai Railway Station. En något överförtjust tant som ansåg att hennes livsuppgift var att få bjuda mig på äkta Sichuanmat. Varpå jag hojtade något om att jag nog måste av här och sprang hela vägen uppför trapporna.
Det finns ett speciellt väder som gör att man andas lättare och får en att vilja springa bara för friheten i det hela.
Life/Universe
Jag har märkt hur intressant det är att springa i motvind. Det är lite som att springa allt vad man kan medan någon håller ett rep runt midjan på en, fast med den egenskapen att detta också tar andan ur en. Kineserna var givetvis väldigt roade när det plötsligt slutade blåsa, helt utan förvarning, och jag reagerar på samma sätt som om någon skulle klippt av repet.
På hemvägen när jag som bäst gick och livligt gestikulerade med armarna och diskuterade kemi och fysik med en måttligt road Pling så vänder jag på huvudet och ser Herr Svensk från vår korridor. Det är ganska fascinerande, att han kommer upp bredvid en, säger hej och tystnar sen. Som tur är så är Pling något bättre än mig på att börja prata med folk och klarade av det hela galant tills Herr Svensk börjar prata om sin föredetta ryska rumskompis. Varpå Pling skriker: Apelsiner! och byter riktning utan närmare förklaring. Jag muttrar något jag med och följer med till fruktståndet. Förhoppningsvis märkte han inget av att vi försvann, utan fortsatte att dra rysshistorier till allmänhetens stora gläjde.
Men vi köpte faktiskt frukt. Jordgubbar för min del. Och jag tycker inte det är helt fel med ett halvt kilo röda bär till lunch. Och ja, jag åt upp allihopa.
Jag följde Smilande Tigerns spår och hittade fram till Detektivbyrån. Nu vill jag mer än någonsin lära mig spela dragspel. Stackars omgivning, kan jag bara säga.
Har ni lagt märke till att vårt hus av någon outgrundlig anledning har samma färg som himlen? Eller, låtsas ha. Kanske är det i själva verket Muminhuset vi bor i.
"What seest thou else in the dark backward and abysm of time?"
När jag vaknade så regnade det.
När jag gick till skolan så regnade det.
När jag satt och drömde mig bort så regnade det.
När jag gick hem så regnade det.
När jag åt middag så regnade det.
När jag går och lägger mig kommer det regna.
Jag hör till den gruppen av folk som älskar att vakna till ljudet av regn, älskar att vaggas till sömns av det. Det gör mig ingenting att väckas mitt i natten om det är av ljudet av vattendroppar som dansar på plåttak. Jag kan spendera timtal med att följa regndropparnas långsamma resa ned längs fönsterrutan och fascineras oerhört hur de alltid slår in på en ny väg om de hittar en.
Jag mår som allra bäst i solsken då det faller ett stilla regn.
Men. Jag är inte alls förtjust i den här sortens regn. Det enda sättet att se att det faktiskt regnar är för att vattenpölarna beter sig som om en stjärna var på väg underifrån. Kokande, hoppande och fräsande när bilar kör förbi. Men sträcker man ut handen känner man inget annat än vad man skulle känna från den allra svagaste vattenspruta. I förhoppning om att det kanske går att klara sig till skolan, tar man bara paraplyet glatt i hand och förbereder sig för en trivsam promenad ackompanjerad till ljudet av regn som inte rör en. Men i Shanghai kommer regnet underifrån och efter tre steg är jag lika blöt som om jag ställt mig i duschen med kläderna på.
Jag spenderade fyra timmar i konstant längtan efter att få vända tillbaka till mitt rum och ett par torra strumpor.
Och så avlsutades dagen med att se Ink. Och på något sätt lyckas de med att beskriva precis det där jag inte kan i många av mina noveller. När allt är kaos och när allt står stilla.
"Cowards and insomniacs, my people, are plauged by babble on the brain"
Korridorfolket verkar ha gett upp och balkongräcket är tillbaka i sin naturliga svarta färg. Inte vet jag riktigt hur det gick till, men jag klagar inte. Det är en viss lättnad att slippa somna på lektionerna och väckas av att hela klassen stirrar på en medan lärarens ohörda fråga hänger i luften.
Dessutom har jag själv varit engelskalärare igen idag. Bingo med poliser och sjuksköterskor är aldrig helt fel. Kanske är det inte ett helt dåligt yrke ändå, ifall alla är alltid är så glada när man kommer in i klassrummet. Men det kan vara något svårt att ta reda på i förväg.
Men det här med att inget får vara alltför perfekt... Till synes av sig själv hade min klocka fått för sig att ställa fram sig en timme imorse så att jag hade panik när jag vaknade för att min tidsuppfattning var så missbedömd. Tills jag inser att alla andra klockor bara är sju och att jag kunde ha sluppit fjanta runt i rummet för att borsta tänderna och få på mig ett par strumpor samtidigt.
Fotavtryck i våt cement och att återuppta sitt tecknande efter många års stillhet bland sidorna.
Så glad man kan bli.
I say! Jeeves, you're quite a marvel!
Hittade efter mycket letande min favorit-tv-serie på ett ställe där jag egentligen letade efter något helt annat. Eller egentligen inte letade efter något alls. Men voilá! Nu har jag alla säsonger av Jeeves & Wooster. Tycker man om 20/30-talets England, jazzklubbar, katter i cylinderhattar, britter och allmänt kaos, ja, då tycker jag den här serien passar alldeles utmärkt. (Och för de som gillar House kan jag ju berätta att detta är Hugh Laurie i sina unga dar. Själv så såg jag den här serien långt innan jag hörde talas om House.)
Helgens äventyr skulle inkludera införskaffandet av en gitarr. Men det blev inte riktigt så, först och främst för att jag saknar finanser för att få mer än en kartong med gummisnoddar spända över. Så, det får vänta tills i april. Men helt misslyckat var det inte att tralla runt på musikgatorna i Shanghai. Hur skulle det någonsin kunna vara misslyckat? Hittade massor med underbara nothäften och skulle väldigt gärna vilja finna det mytomspunna pianot som sas finnas på nionde våningen. Tro mig, jag har gått dit många gånger bara för att se ifall det råkar vara ett sådant piano som bara hittas av de som inte letar efter det. Hittills är och förblir det försvunnet.
Och på hemvägen får jag och Pling givetvis följe av en sydamerikan med gitarrfodral och en munter attityd. Det är ganska roligt ändå med random människor som bara får för sig att berätta sin livs historia för en. Han avlsutade hela sin långa harang med ett "My name's Captain by the way. And you are the Scarf Sisters. Goodbye."
Om kapten Haddock hade hört detta, vad hade han då tyckt?
Erbarmliga plattfötter!
"As long liveth the marry man (they say) as doth the sorry man, and longer by a day"
Meet Morph. Hade man någonsin kloakmonsterskräck som barn så skulle det här vara den stund då all barndomsrädsla kom tillbaka och man i panik gömmer sig under täcket. Plötsligt fick nämligen den här typen för sig att kravla ut ur vårt avlopp. Ännu har vi inte kommit på en vettig förklaring till det hela. Kanske beror det på en alltför entusiastisk användning av diskmedel, kanske har han suttit där ända sen vi flyttade in och väntat på ett bra tillfälle. Men, moln i badrummet är väl aldrig fel? (Lägg märke till sunkigheten förresten. Eller, nej, låt helst bli.)
Vissa har hört mig tala om Det Där Rummet som ligger i hjärtat av Det Där Huset. Det Där Rummet med bokhyllor i ek från golv till tak. Skum belysning, gärna en mjuk matta som man kan borra in fötterna i. Och givetvis Stegen. En sån som man kan swoscha längs hyllorna med och till synes på måfå plocka ut en noga utvald bok medan man berättar för storögda barnbarn om när man slogs mot isbjörnar i Alaska.
Så hittade jag då Neil Gaimans bibliotek och jag måste säga... Ja, inte helt dåligt. Fåtöljen fyller sin funktion alldeles utmärkt. En dag så.
Meet Thëo. Uppkallad efter Theodore Stephanides som jag inte förväntar mig att någon ska känna till. Men låt oss bara säga att han passar väldigt bra som krukväxt. Likt en viss växt tillhörande Léon, så ska han hålla mig sällskap när jag blir ensam eller när jag helt enkelt hellre pratar med en krukväxt än människor. Med tanke på hur vissa människor kan vara är det inte förvånande.
Bara som exempel så har inatt varit första gången på två veckor som jag sovit mer än 6 timmar. Och till stor del beror det på ett gäng som verkar ha bosatt sig utanför vår dörr och fått för sig att tre på natten är den mest livade stunden av alla. Kan lova att det inte är det minsta roande att vakna upp med cigarettrök insipprande genom dörren och dunk och skrik i väggarna. Gör de om det tänker jag kasta en kastrull på dem. Garanterat.
Och som kompensation för att jag fick sova inatt skulle givetvis våra kära balkonggubbar korsa vårt rum i arla morgonstund och måla räcket i rostbrun färg. Funderar på att vara rebellisk och måla tillbaka det i svart.
Vi har utan mycket möda och stort besvär lyckats boka biljetter till Japan. Det blir mycket äventyr i vår. Jag kommer nog plötsligt befinna mig hemma utan att förstå vad som hänt. Det är trevligare på det sättet.
Luften känns som om den inte räcker till och himlen har tömt all sin färg över vårt hus.
Ponnyexpressens glada dagar - "Dra på trissor!"
Har tillbringat två kvällar i rad med att lära mig att förstå Matrix, vilket en viss person misslyckades fatalt med i nian. Kanske är inte halv två på natten en filmkväll det bästa tillfället att se en så pass invecklad film. Det har alltså tagit mig fyra år att förstå den, men japp, nu vet jag hur man springer genom väggar. Ifall det någonsin skulle behövas. Man vet ju aldrig.
I tisdags var jag lärare för första gången och insåg ganska snabbt att de som jag tagit för nioåringar egentligen var sexton. Vilket betyder att de är uppkäftiga tonåringar endast två år yngre än vad jag själv är. Så länge man låtsas att man kan allt så gör det inte så mycket. Och jag har en kille i min klass som avlagt ett Jag-Tänker-Aldrig-Prata-Engelska-Tysthetslöfte. Underbart.
Nej, lärare ska jag nog inte bli om det inte finns något annat att göra av livet. Förhoppningsvis gör det det. Jag är rätt pepp på det här med att segla runt i tropiska hav som examensarbete i en viss kurs. Och skriva såklart. Och musik. Och oh, tänk om man bara kunde göra något helt irrelevant av alltihopa.
Jag lider av akut instrumentbrist och tänker ta och köpa mig en gitarr lagom till våren.
(Anyone can play guitar, right?)
Har även spenderat en stor del av eftermiddagen med att nostalgisera över barnprogram från den gamla goda tiden. Där alla hade samma rynkade pannor, kisande ögon och underbara kraftuttryck. (Låt oss studera Pysskologi någon?)
Purpur - "Let's pray that the human race never escapes Earth to spread its iniquity elsewhere"
Dagens impulsäventyr. Bemästra frisörrädslan.
Först måste jag förklara en sak. Jag är livrädd, och då menar jag verkligen livrädd, för att gå till frisören. Jag känner samma skräck när jag står utanför en frisörsalong som höjdrädda känner när de står vid kanten på ett stup och mörkrädda i det ögonblick då lampan släcks. Visserligen har jag aldrig varit rädd för just höjder och mörker, men jag kan gissa att det känns så här.
Ha detta i åtanke då ni sen ser framför er hur jag plötsligt blir frustrerad på att mitt hår är för långt och börjar kännas som en halsduk. Varpå jag plötsligt slänger mig in hos en av alla de frisörerna som finns utspridda i Shanghais gränder. Det är de som hör till de ökända Discoprinsarna.
Och jag är livrädd. Dödsförskrämd och de kan inte mitt språk och jag kan inte deras. (För inte kan det vara kinesiska, dessa gutturala ljud som snubblar ut mellan läpparna?)
Så, desperat viftar jag med händerna, pekar hit och dit och försöker för mitt liv (för jag är övertygad om att jag kommer dö när som helst) förklara hur jag menar. Ack, till ingen nytta är min strävan.
E: SÅHÄR! *visar med händerna*
Discoprins: Jaha! Jag förstår! Såhär? *visar upp en alldeles hemsk bild*
E: NEJ NEJ NEJ! SÅHÄR! *visar på en annan bild som nästan är rätt och viftar med händerna för 97:e gången*
D: AH, jag förstår.
E: INTE som på bilden.
D: Nejdå, såHÄR *visar rätt med händerna*
E: Precis! *lättad*
D: Dumdidumm *klipper som på bilden*
Så nu tänker jag inte gå ut utan mössa. Jag ser ut som en blandning mellan en golvmopp och en ovanligt ledsen kiwi.
Inní Mér Syngur Vitleysingur - Suspended Animation
Hittade åter Golconde (den med människorna som faller) och insåg plötsligt hur mycket fint Rene Magritte har målat. Det här är några av mina favoriter.
Annars har dagen spenderats med att träna inför det här med att vara lärare för dryga småbarn. Tydligen blev jag gruppledare och tackade ja innan jag riktigt tänkt igenom det hela. Jag är ju både usel på att lära ut och alldeles för blyg för sånt här egentligen. Men jag tycker mer om barn än riktiga människor. Eller hur ska man säga. Barn är mer riktiga än andra människor.
(Nej, det är inte så att jag tycker mer om okända barn än mina vänner jag haft i femton år bara för att de inte råkar vara tre år längre. Inte heller de jag lärt känna senare.)
Vi får se hur detta går.
Imorgon råkar det vara mr. Hadanos födelsedag, så i brist på skåp att pynta blir det dörren som ska attackeras. Men givetvis måste vi vänta till offret, nej jag menar födelsedagsbarnet, har somnat så att det inte blir ett dörravtryck i pannan på någon av oss.
Vi får hoppas att han är bättre än vissa andra på att följa kakspår. Lägger man dem i pilar borde det gå.
Och det är den där tiden igen.
Då solen går upp så tidigt att jag praktiskt taget inte sover någonting.
I like.
Erev Rav - A Rag Tag Group of Nobodies
Så plötsligt sommar.
Det är mycket jag inte förstår, men Shanghais väder hamnar nog på min topplista. Från detta snöoväder blev det plötsligt så varmt att till och med en tunn tröja känns outhärdligt, ingen orkar göra något annat än att ligga halvt medvetslösa på gräsmattan och slötugga på en glasspinne (gärna den nyupptäckta med blåbärssmak).
Brevskriverier, musiklyssnande och allmänt njutande av livet.
Jag kan inte sluta ställa mig i vårt klassrumsfönster och fundera över vart alla människor där nere är på väg (majoriteten till sina lektioner, givetvis). Men jag menar, flickan där, varför ler hon så mycket? Och hon med den tomma fågelburen? Vad är historien med den? Och vad har han egentligen i fiolfodralet? Dikter, kärleksbrev, ett maskingevär?
"Lider du av för mycket fantasi, lilla vän?"
"Nej."
"Men, du har ju hela ansiktet fullt av den!"
"Ja, men jag lider inte av den."
(Omarbetad från en viss Astrid Lindgren-berättelse jag aldrig varit riktigt förtjust i.) Heh.
Det är helg.
Äntligen. Talar. De.
Jag ska steka din lyckofisk! (J'aime des promenades und meine Jacke ist nach Hause.)
Trots att vi fick försäkrat innan vi kom hit att i Shanghai snöar det minsann aldrig, spenderades gårdagen med att fladdra runt i en snöstorm i klass med Sveriges marsväder. Undan för undan steg stormgraden och till slut vart det tvunget att springas ut på balkongen och ta ned tvätten (som var djupfryst) för att slippa hälsa på fruktgubbarna med ett: Ursäkta, jag ska bara hämta mina strumpor.
Himlen var svart och fylld av snö (nå, då är den väl inte riktigt svart, kanske). Sånt här ska inte hända när man inte har någon jacka!
Vilket Sabine tvingade på mig efter jag varit och hälsat på i hennes lägenhet där franska/tyskastudier pågick. Förvånansvärt nog minns jag franska utan problem, medan jag pratar tyska som en potatis. Lyckades berätta att min jacka var på väg hem utan mig, istället för att säga att jag glömt den hemma. Varpå alla tystnade och såg jackan sucka djupt och bege sig hem i snöstormen utan mig.
Bra vinterrecept nr. 2
Makaroner
Ett paket smör som blev över från flygplanet
En djupfryst rödlök
1. Koka makaroner, stek lök i smör. Ät.
2. Rör om i makaronerna med kniv eftersom de trivs i en enda klump och du har glömt något vettigt att röra om med i rummet. Stek lök i smör. Ät.
3. Rör om i makaroner med kniv, gärna när kortväxt grannflicka förskrämt kommer in i köket med ett paket nudlar. Håll djupfryst lök över gaslågorna. Stek lök. Ät.
4. Rör om i makaronerna med kniv, eftersom de kokar över och försök lugna den stackars flickan. Lägg rödlök i lågorna utan att bränna den. Stek lök. Ät.
5. Häll ut vattnet och ge upp att koka makaronerna vidare. Schasa iväg grannflickan. Banka äckellöken i bordet tills den helt säkert är död. Stek lök. Ät.
6. Lägg makaronerna i en skål och låtsas som om de inte finns. Misshandla löken med kniv, släng i smöret, låt brännas vid och stek sen löken. Ät.
Tips! Ackompanjerars gärna av en diskmaskin som sprutar vatten över hela köket för att få den riktiga "sunkkökskänslan".
There's Nothing Glorious in a War
Dagens bot mot regnrusk och monotona tingli-lektioner.
Chokladbollar á la Emilie och Pling.
Baserat på den fantastiska principen "man tager vad man haver" skapades dessa oh så orginella bakverk.
Recept:
Kanadensiskt margarin från Walmart (utan ko på framsidan)
Socker (från liten butik, ska gärna spillas ut på bänken senare)
Havregryn (från Plings superförråd)
Oboypulver - mörkt (i brist på kakao)
Och så Det Stora Misstaget: Kaffe att rulla dem i. Det var en hemsk upplevelse. Pärlsocker någon?
Men chokladbollar och film är aldrig fel <3
Och förresten. Bara sådär i förbifarten.
Vi ska till Avatarbergen. De riktiga. Zhangjiajie :D
(Hallelujah!)
Ursäkta. Något låg humornivå.
The Art of Losing Myself
Så har man efter all denna tid hittat hem.
Jag möttes av den sång som jag hörde första gången på ett läger när jag stod med diskmedelslödder upp till armarna och langade tallrikar till Elina. Och sången snappades upp av alla omkring oss och fortsatte ut på gräsmattan, ut till de badande i sjön och vidare ändå. Det var på den tiden då man började använda snörskor, spelade såpabandy och allt var inte mer komplicerat än vem som skulle sova längst till vänster och varför inte tjejerna också fick koja uppe på loftet.
Det var bra tider.
Lärde även känna en typ från Kabul som pratade "un petit peu Anglaise" men föredrog kinesiska.
Livet. Är. Bra.
Gårdagskvällen spenderades med att (efter ett halvårs betänketid) anmäla mig till att volontärjobba som engelsklärare på en mellanstadieskola. Vi får se om det är jag eller barnen som springer skrikande ut därifrån först. Troligtvis de. Förutom en snabb konversation med en Alex (har man läst Francine River och dessutom diskuterat det med Susanna är det extra roligt) sprang jag mest runt och kände mig något borttappad. Varpå en kinesisk tjej börjar prata med mig. (Jag fick aldrig veta vad hon hette av uppenbara anledningar.)
Kines: Hi! I like the way you dress!
Jag tittar förvirrat ned på mina skor och inser att jag är klädd i mina fladdrande sommarbyxor och en minst tre storlekar för stor skjorta i all världens färger.
Jag: I look like a hippie.
Kines: Yeah! That's what I mean! You look like your from the sixties or something!
Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka detta mycket uppriktiga påstående, så därför blängde jag bara lite på henne under min lugg som är i desperat behov av en klippning (men ack, så jag skyr frisörer!). Generat mumlar hon någonting och ställer sig i ett hörn mellan brevlådorna. Eh ja.
Mot oändligheten och vidare!
The Speech for the Defence
Efter mycket om och men (mest men) så blev det ändå så att den här misslyckade bloggen tänker startas. Det som till sist övertygade mig var en viss dragspelande flicka med en gyllene lejonman till hår. Det kan man ju inte bara säga nej till.
Skälet till att jag innan vägrat alla påtryckningar om att starta en blogg är först och främst att jag har en tendens att radera allt jag skrivit när det är klart. Jag skriver en sida med en lång och invecklad förklaring om all världens onödigheter, tills jag inser att ingen skulle vara intresserad av att läsa det och de som är det skulle ändå inte förstå vad jag menade. Varpå jag raderar allt och skriver bara ett enda ord istället. Därför kändes en blogg som en utomordentligt dålig idé. Men jag kan ju alltid försöka.
Don't blame me for this.
