The Art of Losing Myself



Så har man efter all denna tid hittat hem.
Jag möttes av den sång som jag hörde första gången på ett läger när jag stod med diskmedelslödder upp till armarna och langade tallrikar till Elina. Och sången snappades upp av alla omkring oss och fortsatte ut på gräsmattan, ut till de badande i sjön och vidare ändå. Det var på den tiden då man började använda snörskor, spelade såpabandy och allt var inte mer komplicerat än vem som skulle sova längst till vänster och varför inte tjejerna också fick koja uppe på loftet.
Det var bra tider.
Lärde även känna en typ från Kabul som pratade "un petit peu Anglaise" men föredrog kinesiska.
Livet. Är. Bra.

Gårdagskvällen spenderades med att (efter ett halvårs betänketid) anmäla mig till att volontärjobba som engelsklärare på en mellanstadieskola. Vi får se om det är jag eller barnen som springer skrikande ut därifrån först. Troligtvis de. Förutom en snabb konversation med en Alex (har man läst Francine River och dessutom diskuterat det med Susanna är det extra roligt) sprang jag mest runt och kände mig något borttappad. Varpå en kinesisk tjej börjar prata med mig. (Jag fick aldrig veta vad hon hette av uppenbara anledningar.)
Kines: Hi! I like the way you dress!
Jag tittar förvirrat ned på mina skor och inser att jag är klädd i mina fladdrande sommarbyxor och en minst tre storlekar för stor skjorta i all världens färger.
Jag: I look like a hippie.
Kines: Yeah! That's what I mean! You look like your from the sixties or something!
Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka detta mycket uppriktiga påstående, så därför blängde jag bara lite på henne under min lugg som är i desperat behov av en klippning (men ack, så jag skyr frisörer!). Generat mumlar hon någonting och ställer sig i ett hörn mellan brevlådorna. Eh ja.

Mot oändligheten och vidare!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0