emilyispegeln

När jag vaknade så regnade det.
När jag gick till skolan så regnade det.
När jag satt och drömde mig bort så regnade det.
När jag gick hem så regnade det.
När jag åt middag så regnade det.
När jag går och lägger mig kommer det regna.

Jag hör till den gruppen av folk som älskar att vakna till ljudet av regn, älskar att vaggas till sömns av det. Det gör mig ingenting att väckas mitt i natten om det är av ljudet av vattendroppar som dansar på plåttak. Jag kan spendera timtal med att följa regndropparnas långsamma resa ned längs fönsterrutan och fascineras oerhört hur de alltid slår in på en ny väg om de hittar en.
Jag mår som allra bäst i solsken då det faller ett stilla regn.

Men. Jag är inte alls förtjust i den här sortens regn. Det enda sättet att se att det faktiskt regnar är för att vattenpölarna beter sig som om en stjärna var på väg underifrån. Kokande, hoppande och fräsande när bilar kör förbi. Men sträcker man ut handen känner man inget annat än vad man skulle känna från den allra svagaste vattenspruta. I förhoppning om att det kanske går att klara sig till skolan, tar man bara paraplyet glatt i hand och förbereder sig för en trivsam promenad ackompanjerad till ljudet av regn som inte rör en. Men i Shanghai kommer regnet underifrån och efter tre steg är jag lika blöt som om jag ställt mig i duschen med kläderna på.
Jag spenderade fyra timmar i konstant längtan efter att få vända tillbaka till mitt rum och ett par torra strumpor.

Och så avlsutades dagen med att se Ink. Och på något sätt lyckas de med att beskriva precis det där jag inte kan i många av mina noveller. När allt är kaos och när allt står stilla.