But if I have not love...
Barnhemmet bjöd oss på en julshow som heter duga, med sång och julkortstillverkning.
Indiens folk är det vackraste jag vet. De som tycker att man saknar skönhet för att skinnet har en annan färg, att ögonen är mörkare och håret svart som kol kunde inte vara mer fel. Färgerna de bär gnistrar som juveler och ingen annanstans kan man vända sig som i varje gathörn och se någon som passar in perfekt i det välordnade kaoset. Kläderna de bär är saris och punjabis, båda de vackraste en kvinna kan bära, om hon vet hur. Vi vet det inte, men familjen Jesudoss tog oss ändå på tur för att införskaffa oss varsin sari till nyårsafton. Det fanns så många färger och mönster att vi till slut bara stod och fånstirrade på tygstyckena och kapitulerade för Indiens skönhet.
Nu är ju inte syftet med vår resa att träffa vänner, äta underbart kryddad mat och skaffa vackra kläder, utan att låta detta folk få höra om Jesu kärlek. För att fira jul med de barn som aldrig firat den, ge dem julklappar de aldrig fått, men främst visa dem kärlek. Och de ger så mycket tillbaka. Aldrig någonsin har jag känt det så enkelt att älska någon. Ger man dem ett leende får man tusentals åter. De är så öppna och ärliga att man ofta har svårt att hålla tårarna tillbaka eller dras med in i en spontan dans i en öppen port.
Vi träffar barnen på kvällarna, dansar med dem, sjunger med dem, målar roliga figurer tills solen går ned. Ibland fortsätter vi även då. Mötena hölls på hustak, utanför barnhemmets matsal/sovsal och under byarnas halmtak. När vi utmattade tar oss hem genom ett nedsläckt och öde landskap längtar jag så mycket att det gör fysiskt ont efter att få stanna bland dem, bosätta mig i en av de små hyddorna och bara lämna resten av världen bakom mig. För när man ser dessa människor, då inser man att detta är den verkliga världen och inte den av plast vi själva skapat.
Brosandir - "Karmanjaka, här ser du oss för sista gången"
Det finns saker som jag alltid älskat (glass, Borneo och doften av granbarr.) De är såna saker som jag bara kan förstå varför jag älskar ifall jag går så långt tillbaka i tiden jag kan minnas. Som att doften av granbarr förknippas med jul och allt som förknippas med jul är positiva minnen. Sådant går att förstå.
Visst finns det på samma sätt saker jag avskytt ända sen jag var liten. Såna enkla saker som att ha hål i strumporna till exempel, eller tajta kragar. Rädslor likadant. Jag har alltid avskytt frisörer (har vant mig av med skräcken som tidigare medföljde att gå och klippa mig, men gör det fortfarande inte med glädje.)
Vad jag inte insåg förrän ganska nyligen är hur mycket av de sakerna jag älskar/hatar/är rädd för beror på Bröderna Lejonhjärta. Det var en av de första filmer jag såg på svenska och jag älskade den nog från första början. Såg den om och om igen, skrämdes lika mycket av Katla varje gång (även fast alla kan se att hon bara var i papier maché) och grät när de berättade om Nangilima. Nej, egentligen grät jag inte, jag grät aldrig i filmer när jag var liten. Men det gjorde ont, alltihop, för att det var så otroligt vackert.
Men några saker från den där filmen (och senare även boken) påverkade mig mer än vad någon annan film gjort.
Jag är för det första livrädd för bränder. Det är ganska udda, eftersom jag älskar eld i allmänhet. Kan sitta i timtal och se in i lågor, leker alltid med stearinljusen och skulle föredra fotogenlyktor framför elektriska tusen gånger om. Men trots det handlar alla mina värsta mardrömmar om skogsbränder, bränder där någon jag bryr mig om är instängd i ett brinnande höghus eller scener där gardiner om och om igen fattar eld. Det är ingen skräck jag har i vaket tillstånd, bara sekunden innan sömn och i drömmarna.
För det andra har jag alltid haft Jonathan som favoritnamn. Varenda gång jag skulle skriva en novell där jag ville medverka själv, men inte skriva att det var mig den handlade om så skrev jag om någon som hette Jonathan. Den äldsta brodern Lejonhjärta var lite av en superhjälte för mig. Jag har aldrig fascinerats av Batman, Spiderman och Stålmannen, men Jonatan Lejonhjärta var den modigaste (fiktiva) person jag kände till.
Pappa berättade för mig att Bröderna Lejonhjärta delvis spelades in på Island och sen dess har jag haft en obeskrivlig längtan att få åka till den lilla vulkanön. Det var rykande berg, gräs som känns strävt under huden och ensamhet där själen får flyga. Sådant är vackert på ett sätt som Körsbärsdalen aldrig kan vara vacker på.
Förutom allt detta gav mig Astrid Lindgren något annat. Historier där inte allt jämt är lyckligt. Det finns så många sagor som alla slutar likadant, börjar likadant. Förutsägbara och långtråkiga, när man har läst fler än ett stort antal. (Jag om någon kan nog sägas ha läst ett stort antal.) Men Bröderna Lejonhjärta är fulländad, så mycket vackrare än de andra, för att det har en gnutta melankoli i sig. En låt som enbart går i dur klingar falskt och blir inte vacker förrän ett moll-ackord läggs till. Då uppnås den där perfektionen som alla strävar efter.
Snusmumriken sa en gång att han skulle skriva en visa som innehöll "en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att vara ensam."
Precis så är det.
SJJ - "In those days I learned that nothing is more frightening than a hero who has lived to tell his story, to tell what all those who fell at his side will never be able to tell."
Jag blev ombedd att motivera varför jag tycker om jujutsu men inte MMA. Tycks ju vara en hyfsat enkel fråga, inte rörde det politik (som jag har noll koll på), världsbilder eller huruvida det är bättre att äta ett salladsblad än en kanin.
Trots det var det stört omöjligt, kanske för att jag så att säga blev tagen på bar gärning. Jag har aldrig tänkt på varför jag gillar just jujutsu. Och att nu behöva motivera varför det är bättre än MMA för en person som tränar det sistnämnda blev som norrmännen säger lite vanskligt.
"Det är mer tekniskt" mumlar jag mest bara för att säga något. Inte heller kan man säga att det är finare att se på än MMA, när man väger ungefär hälften av vad denne anonyme MMA-utövare gör.
"Haaaa..ffffff...mer...eeeeeeeeeehhhhh...TEKNISKT??!?! Som om man inte behöver teknik för MMA?!!?"
"Aaah, nej. Det var inte så jag menade. Äsch, det var dumt formulerat. Jag menar. Jag vet inte. Alls."
(Hjälp?)
Lyckligtvis blev vi avbrutna där och jag fick smita iväg i all stillhet med mina korkade svar.
Men allvarligt. Det enda svar jag kan ge är detta; när jag tränar jujutsu är jag så glad att jag inte kan låta bli att le konstant (såpass ofta att majoriteten av de jag tränar med frågat ifall jag driver med dem), men om jag någon gång är med på ett MMA-pass känns allting bara tungt och jobbigt och jag blir hela tiden argare för varje sekund som går. Inte är det en godtagbar motivation, men det är enda sättet jag kan förklara det på. Jujutsu gör mig löjligt glad (eller kanske bara löjlig) och MMA gör det inte.
Gårdagskvällen var tillägnad fotande i dojon och även fast jag som vanligt blev rastlös efter cirka femton minuter så var det väldans roligt. Måste lära mig att sluta fjanta runt när jag blir otålig bara.
K: FOKUS!
E: ...
M: Emilie?
E: Hmm?
M: Sa han fikus?
Det hjälpte inte precis mitt larviga humör.
(Fast jag är ganska glad att ha det ändå.)
(Foto: Ninjad från SKIFT)
Places - "Much like the arrival of Spanish trains, in those stolen years you never knew when the end of childhood was due."
Nu är det visserligen meningen att man ska tänka på julen, när snön äntligen dalat ned i våra förväntansfulla ansikten. (Jag håller fast vid åsikten att nog alla älskar snö innerst inne.) Men ett par av de där trästavarna i dojon som samlar damm bakom elementet fick mig att minnas juli månad.
I juli reste jag nämligen bakåt i tiden ett par hundra år. Till den omtalade kvarnen uppe i Alperna, till älvorna som dansade i månljuset och till tusentals eldflugor varje sommarkväll. Det var enkelt sagt en av de vackraste platser jag någonsin varit på och om det är en enda resa jag vill göra innan jag dör så är det dit jag reser.
För att återgå till den udda kopplingen trästav - sommarminnen... Jag och min bror fick en plötslig släng av träningsabstinens och uppfann (säkerligen inte som de första människorna) sporten Kvastfäktning. Ett par uråldriga kvastar (ni vet, de som faktiskt fortfarande doftar torkat gräs och sågspån) blev formidabla vapen och gårdens trästock gjorde det hela snäppet roligare. Vi höll på tills solen gick ned och eldflugorna glittrade som stjärnor över bäcken.
Kvarnens härskarinna (en äldre dam i sina bästa år) hade precis som mig bott ett tag i Kina och varje våning var därför fylld med allsköns udda prylar. Varje morgon var som att gå på skattjakt, gasspisen hade sina nycker och dagen efter kvastfäktningen uppfanns slutade vattnet fungera. Kranen hostade ett par gånger och sen var brunnen tom. Varpå min käre far startar projekt Bäckavatten. Idén gick ut på att han själv stod i bäcken (det var ju trots allt en kvarn vi bodde i), fyllde hinkar med vatten och langade dem till mig, som sprang till brunnen för att tömma dem. Jag lovar er, att efter en halvtimmes konstant löpande med vattenhinkar fyllda till randen så fanns det inte mycket träningsabstinens kvar i mig.
Vädret hade sitt eget sätt att lösa vattenproblemet på och bjöd oss på en åskskur nästan i klass med de i Shanghai. Visserligen slets inte himlen sönder av blixtar, men det haglade och regnade så till den grad att grannbyn i princip spolades bort. Vi satt inomhus och njöt av österrikisk choklad, min bror gjorde ett provisoriskt paraflax av de enorma skräpporna vid vägkanten och sen var saken ur världen för våran del.
Till gransångarens entoniga sång och de blå bergens oändliga vidder fann vi en äkta Mattisborg. Tror jag aldrig känt mig så mycket som Ronja Rövardotter som i just det ögonblicket när vi stod vid de ruinerna.
(Och jag kan försäkra er om att det rände runt Borkarövare i skogarna!)
Nej, det är nog kommer alltid vara så att jag känner mig närmast friheten när jag är bortom städerna. Vid havets dån, bergens stillhet och i de småländska tallskogarna (där man ska gå barfota i gryningsljuset). Där kan jag skriva och där kan jag leva tills jag blir 97 och benen inte längre bär mig upp till kvarnen.
