"We'll see each other in Heaven some day. But I don't want to wait that long."
Trodde jag mest skulle spendera mina sista dagar i Kina på mitt rum och försöka slå ihjäl tiden. Vilket är något av det mest meningslösa och tråkigaste man kan göra. Men det blev tack och lov inte så ändå. Min pengabrist klarade alla fantastiska vänner ut, och det blev bara en handviftning och ett "Du SKA med". Så, inte mycket tid till att sitta och räkna döda flugor i lysrören.
Varje kväll har jag fått ett hysteriskt "Du sticker ju!"-telefonsamtal eller plötsligt blivit meddragen någonstans när jag egentligen var på väg tillbaka till mitt alltmer kaotiska rum. Det har varit restaurangbesök, fina kvällar med gitarrspelande och pratstunder i lobbyn.
Söndagseftermiddagen tog aldrig riktigt slut, utan forsatte in på en filippinsk restaurang med suspekt mat (fläsk i grisblod - men oj, så gott) och falsksjungande utlänningar. Cath räddade oss alla (nästan) med att uttrycka sina känslor för dem i ett ögonblicks paus. Hjälpte inte det minsta. Men det måste ökat allas lust för att själva få stå och vråla i en mick, så det bar av till KTV, den första för mig, trots att jag bott här i snart ett år. Allt som spelades var smöriga kärleksballader, så jag satt mest och tjöt av skratt åt alla de pojkbandssångare min vänskapskrets består av. Så råkade det ju vara samma kväll/natt som finalen i fotbolls-VM skulle avgöras, vilket ledde till ett väldigt liv bland alla fotbollsintresserade. De lyckades dra med oss alla hem till Pedro 2.30 på natten, hitta rätt kanal, se Spaniens flagga bäras ut, varpå alla nästan omedelbart föll i djup sömn. Jag blev tilldelad en gitarr och lyckades på det sättet hålla mig vaken utan att egentligen se något av matchen. Fick höra då och då "mm, låter fint, forsätt" eller någon som vilt sätter sig upp och undrar vem som vann. Det blev sömniga farvälkramar och detta eviga "men vi hörs ju på facebook" (ja, men det är inte samma som på riktigt) och la mig sen i gryningsljuset. För att vakna upp två timmar senare.
Annars har jag fått höra historier om vattenmeloner vid namn Sam, sett Rex i klänning och fått en gul (och ful) Fudan-T-shirt. Blivit tillsagd av hissen att jag nog faktiskt borde hålla mig borta från 30:e våningen, men gick ut där ändå och blev mött av en skylt med "FÖRBJUDET ATT BESÖKA". Gömde mig för vaktpatrullerna och försvann därifrån kvickt som bara den.
Så, nu sitter jag här i ett rum avskalat på alla dekorationer, hittar kvarglömda meddelanden till mig själv och en av de tre (för man vet ju aldrig när man kan behöva dem) telefonerna som finns utspridda i skåp och hyllor.
Imorgon förmiddag kommer jag sitta på ett tåg till Nanjing, med gitarr och resväska i släptåg och förhoppningsvis även mig själv. Vet faktiskt inte hur jag ska lyckas få med mig allt hem. Jag satsar på att det gamla vanliga funkar. Jag är liten, västerlänning, tjej och kan prata kinesiska. Med andra ord, de bryr sig inte det minsta om att jag bryter mot minst 34 regler. Hoppas vi på.
Så blir det ett ett farväl till Staden-Utan-Stjärnor och äventyren väntar runt hörnet.
Och jag är sjuk. Så där roligt Pratar-Jag-För-Länge-Hostar-Jag-Nog-Upp-Högra-Lungan-Sjuk. Jajamensan. Bra tajming ska man ha.
(foto: Pling)
The Window of Society - Shit Happens
Har genomgått två av de tre provdagarna och försökt att hålla huvudet kallt. Bokstavligen. Man kokar bort här i Kina.
Men igår kväll var det ännu ett sånt där farvälkalas och tja, med tanke på att jag blev bjuden på japansk mat så har jag väl inget att klaga på. Det var skoj att träffa folk, även om jag inte är så värst förtjust i mångas sätt att vara. Inget större klagomål dock. Hadano berättade återigen sin livshistoria och nu blev det samma version som jag och Ingela fick höra första gången vi åt med honom. Det är nämligen så att han inte tål stark mat, japan som han är. Så det blev en historia som gav oss alla magknip av skratt och som avslutades med "I now know two things, your mentality is connected to your body. And as the Americans say, shit happens. Really, it does."
Gah. Ett prov kvar och jag blir frustrerad så fort jag öppnar böckerna. Bäst att bara få det överstökat så fort som möjligt. Och mitt minneskort är ute på äventyr, bäst att jaga ikapp det innan det är alldeles för sent.
"Tired of lying in the sunshine, staying home to watch the rain"
Helgen har varit stormig. Inte bara vädret, försökt hinna med alla prov och klura ut hur man ska lösa allt som plötsligt inte blev som man tänkt sig. Men det ordnar sig alltid, att oroa sig är en känsla som kan bli följeslagare åt onödigheten själv. Tar dagarna som de kommer, så får vi se vad som händer.
Men storm var det. Stod utomhus under en sol i zenit och utan förvarning var det som om någon vridit på en vattenkran och marken bara exploderade av regndroppar. För att efter ha dränkt världen i någon minut sen återgå till ett lugnt och stilla sommarväder. Men vid det här laget har jag lärt mig att inte lita på Shanghais oskyldiga uppsyn, så jag hann tillbaka till rum 509 ett par minuter innan sommarens hittills största storm drog igång. Hittills har jag aldrig riktigt tänkt igenom vad "regnridåer" betyder för något, men det fick jag reda på nu. Allt var bara ett oändligt hav, i luften lika mycket som på marken. Blixtar korsade himlen och lyste upp allt i elektriskt blått och vitt sken. Mullret var inte längre åskmuller, det var som om himlen höll på att rivas isär av blixtarna. Så otroligt vackert att jag bara stod förundrad och betraktade allt tills åskan dog bort.
Så har vi dagens misstag. Efter alla skräckhistorier jag fått höra om köket här i byggnaden, så diskar jag helst i vårt badrum. Vilket fungerar alldeles utmärkt. Såvida man inte ställer sina ätpinnar i en kopp på handfatskanten, som upplagt för dumheter. Lyckades göra någon sorts elegant viftning med armen bredvid koppen, träffade en av ätpinnarna (fortfarande mystifierad över hur jag lyckades missa den andra), katapulterade iväg den i en vid båge genom badrummet som slutade med ett förnöjt dyk ned i toalettstolen. Allt såg väldigt välplanerat och genomtänkt ut. Den ätpinnen är kasserad, trots sin uppenbara talang inom simhopp.
"Time has no divisions to mark its passage, there is never a thunderstorm or blare of trumpets to announce the beginning of a new month or year. Even when a new century begins it is only we mortals who ring bells and fire off pistols."
Börjar känna mig som en skröplig gammal tant som plötsligt tittar på klockan och säger: Oj vad tiden går fort! Och då inte syftar på att det är dags för eftermiddagsfikat, utan att livet runnit iväg utan att man märkt något av det.
Idag var min allra sista lektion i jingdu, vilket är vårat huvudämne. Det kändes lite sorgligt och alla satt kvar och stirrade rakt fram i flertalet minuter efter läraren sagt att vi slutat för dagen. Vi säger varje dag att det är så tråkigt, men när det väl tar slut är det alldeles för plötsligt.
Kvällarna är fulla med provplugg och det är nu alla inser att de glömt varenda tecken i första delen av boken. Bara att börja om. Och det gäller att snabba på lite.
Jag tyckte det var varmt för ett tag sen, men jag hade fel. Det var blott en utandningspust från sommarens uppvaknande. Numera är det så tryckande hett och fuktigt att man kan ta en dusch på morgonen och på kvällen inte förstå varför man inte torkat än. Jag hade för vana att öppna balkongdörrarna på vid gavel och släppa in den svala morgonluften, men nu känns det som en dag i tropikerna redan klockan 6, när solen just klättrat upp på himlen.
Det är tre glassar om dagen som gäller för överlevnad och utan att veta ordet kommer jag vara hemma i den svenska sommaren och undra vad som egentligen hände de där sista dagarna.
