emilyispegeln

Trodde jag mest skulle spendera mina sista dagar i Kina på mitt rum och försöka slå ihjäl tiden. Vilket är något av det mest meningslösa och tråkigaste man kan göra. Men det blev tack och lov inte så ändå. Min pengabrist klarade alla fantastiska vänner ut, och det blev bara en handviftning och ett "Du SKA med". Så, inte mycket tid till att sitta och räkna döda flugor i lysrören.
Varje kväll har jag fått ett hysteriskt "Du sticker ju!"-telefonsamtal eller plötsligt blivit meddragen någonstans när jag egentligen var på väg tillbaka till mitt alltmer kaotiska rum. Det har varit restaurangbesök, fina kvällar med gitarrspelande och pratstunder i lobbyn.
Söndagseftermiddagen tog aldrig riktigt slut, utan forsatte in på en filippinsk restaurang med suspekt mat (fläsk i grisblod - men oj, så gott) och falsksjungande utlänningar. Cath räddade oss alla (nästan) med att uttrycka sina känslor för dem i ett ögonblicks paus. Hjälpte inte det minsta. Men det måste ökat allas lust för att själva få stå och vråla i en mick, så det bar av till KTV, den första för mig, trots att jag bott här i snart ett år. Allt som spelades var smöriga kärleksballader, så jag satt mest och tjöt av skratt åt alla de pojkbandssångare min vänskapskrets består av. Så råkade det ju vara samma kväll/natt som finalen i fotbolls-VM skulle avgöras, vilket ledde till ett väldigt liv bland alla fotbollsintresserade. De lyckades dra med oss alla hem till Pedro 2.30 på natten, hitta rätt kanal, se Spaniens flagga bäras ut, varpå alla nästan omedelbart föll i djup sömn. Jag blev tilldelad en gitarr och lyckades på det sättet hålla mig vaken utan att egentligen se något av matchen. Fick höra då och då "mm, låter fint, forsätt" eller någon som vilt sätter sig upp och undrar vem som vann. Det blev sömniga farvälkramar och detta eviga "men vi hörs ju på facebook" (ja, men det är inte samma som på riktigt) och la mig sen i gryningsljuset. För att vakna upp två timmar senare.
Annars har jag fått höra historier om vattenmeloner vid namn Sam, sett Rex i klänning och fått en gul (och ful) Fudan-T-shirt. Blivit tillsagd av hissen att jag nog faktiskt borde hålla mig borta från 30:e våningen, men gick ut där ändå och blev mött av en skylt med "FÖRBJUDET ATT BESÖKA". Gömde mig för vaktpatrullerna och försvann därifrån kvickt som bara den.
Så, nu sitter jag här i ett rum avskalat på alla dekorationer, hittar kvarglömda meddelanden till mig själv och en av de tre (för man vet ju aldrig när man kan behöva dem) telefonerna som finns utspridda i skåp och hyllor.
Imorgon förmiddag kommer jag sitta på ett tåg till Nanjing, med gitarr och resväska i släptåg och förhoppningsvis även mig själv. Vet faktiskt inte hur jag ska lyckas få med mig allt hem. Jag satsar på att det gamla vanliga funkar. Jag är liten, västerlänning, tjej och kan prata kinesiska. Med andra ord, de bryr sig inte det minsta om att jag bryter mot minst 34 regler. Hoppas vi på.
Så blir det ett ett farväl till Staden-Utan-Stjärnor och äventyren väntar runt hörnet.
Och jag är sjuk. Så där roligt Pratar-Jag-För-Länge-Hostar-Jag-Nog-Upp-Högra-Lungan-Sjuk. Jajamensan. Bra tajming ska man ha.

(foto: Pling)