emilyispegeln

Börjar känna mig som en skröplig gammal tant som plötsligt tittar på klockan och säger: Oj vad tiden går fort! Och då inte syftar på att det är dags för eftermiddagsfikat, utan att livet runnit iväg utan att man märkt något av det.
Idag var min allra sista lektion i jingdu, vilket är vårat huvudämne. Det kändes lite sorgligt och alla satt kvar och stirrade rakt fram i flertalet minuter efter läraren sagt att vi slutat för dagen. Vi säger varje dag att det är så tråkigt, men när det väl tar slut är det alldeles för plötsligt.
Kvällarna är fulla med provplugg och det är nu alla inser att de glömt varenda tecken i första delen av boken. Bara att börja om. Och det gäller att snabba på lite.
Jag tyckte det var varmt för ett tag sen, men jag hade fel. Det var blott en utandningspust från sommarens uppvaknande. Numera är det så tryckande hett och fuktigt att man kan ta en dusch på morgonen och på kvällen inte förstå varför man inte torkat än. Jag hade för vana att öppna balkongdörrarna på vid gavel och släppa in den svala morgonluften, men nu känns det som en dag i tropikerna redan klockan 6, när solen just klättrat upp på himlen.

Det är tre glassar om dagen som gäller för överlevnad och utan att veta ordet kommer jag vara hemma i den svenska sommaren och undra vad som egentligen hände de där sista dagarna.