emilyispegeln

Helgen har varit stormig. Inte bara vädret, försökt hinna med alla prov och klura ut hur man ska lösa allt som plötsligt inte blev som man tänkt sig. Men det ordnar sig alltid, att oroa sig är en känsla som kan bli följeslagare åt onödigheten själv. Tar dagarna som de kommer, så får vi se vad som händer.
Men storm var det. Stod utomhus under en sol i zenit och utan förvarning var det som om någon vridit på en vattenkran och marken bara exploderade av regndroppar. För att efter ha dränkt världen i någon minut sen återgå till ett lugnt och stilla sommarväder. Men vid det här laget har jag lärt mig att inte lita på Shanghais oskyldiga uppsyn, så jag hann tillbaka till rum 509 ett par minuter innan sommarens hittills största storm drog igång. Hittills har jag aldrig riktigt tänkt igenom vad "regnridåer" betyder för något, men det fick jag reda på nu. Allt var bara ett oändligt hav, i luften lika mycket som på marken. Blixtar korsade himlen och lyste upp allt i elektriskt blått och vitt sken. Mullret var inte längre åskmuller, det var som om himlen höll på att rivas isär av blixtarna. Så otroligt vackert att jag bara stod förundrad och betraktade allt tills åskan dog bort.

Så har vi dagens misstag. Efter alla skräckhistorier jag fått höra om köket här i byggnaden, så diskar jag helst i vårt badrum. Vilket fungerar alldeles utmärkt. Såvida man inte ställer sina ätpinnar i en kopp på handfatskanten, som upplagt för dumheter. Lyckades göra någon sorts elegant viftning med armen bredvid koppen, träffade en av ätpinnarna (fortfarande mystifierad över hur jag lyckades missa den andra), katapulterade iväg den i en vid båge genom badrummet som slutade med ett förnöjt dyk ned i toalettstolen. Allt såg väldigt välplanerat och genomtänkt ut. Den ätpinnen är kasserad, trots sin uppenbara talang inom simhopp.