emilyispegeln

Denna Där var det som väntade på mig när jag kom hem från en duggregnspromenad. Själv höll jag på att få spatt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Var rätt nära att gömma mig i garderoben och sitta där och fnittra för mig själv. Men jag tog mig faktiskt samman och Pling fick nog ändå en ordentlig kram. Medföljande post-it berättade att namnet på denna blå skapelse var Lucius, men det var tydligen valfritt att ändra det. Behåller det nog som mellannamn ändå, men jag har alltid ansett att akustiska gitarrer är feminina, därför har jag ett annat namn på henne också.
Men att plötsligt ha en gitarr har inneburit att jag både har väldigt ömma fingertoppar (kanske en godtagbar ursäkt för att inte kunna skriva tecken) och att jag konstant har en bra anledning att dra mig undan från kinesiskaböckerna.
Att jag lyckades ha sönder e-strängen när jag stämde den är väl ingen förvånad över. Det är inte första gången. Bättre lycka på andra försöket, där jag fick spendera en halvtimme med en tant som inte riktigt förstod att det var någon större skillnad mellan D, D# och B, så jag fick en väldigt spännande gitarr tillbaka från henne. När hon såg min blick kastade hon gitarren på mig och mumlade något om; Amen gör det bättre själv då! Vilket jag förvånansvärt nog lyckades göra.

Plings tid här närmar sig sitt slut och det ledde till en fin lördagskväll på bar/restaurangen Helens, alldeles bredvid vårt dormitory. Min plan med att vara osocial och försöka plugga till slutproven som påbörjas imorgon och håller på ända till torsdag gick i kras. Fullt med planer och det är min förklaring på att jag inte lyckats svara på mail eller skriva så mycket här.
Dessutom har vi lyckats lova bort oss till pingisspel, en till Helenskväll nästa torsdag och annat skoj. Förhoppningsvis blir den här veckan lika bra som den förra. Nästa bär det iväg till Japan. Ingen vila här inte. Men sömn, vem behöver det?

Eftersom det idag var sista dagen då vi hade chans att repetera allting inför domedagsprovet HSK, så bestämdes det att vi skulle trotsa blåsten och ge oss ut i solskenet framför GuangHua Towers. Förutom att alla pappren blåste iväg så fick jag en hel del gjort. Det fanns dock ett par distraktionsmoment i form av Inlinesklubben som gör en grön av avundsjuka och en drakflygande pojke och hans mor. Samt ovanligt vackra moln.
Det är fruktsäsong och ananas finns på var mans bord.

Avlsutar dagen med ett skrattanfall av högsta klass. Fånsmilande operasångare som Kinas internet delar upp och visar i sekundklipp. Kommer somna med ett Lalalalaaaa i huvudet. Om det nu går att somna.

Det första jag var med om när jag var tillbaka i Shanghai var att läsa ett mail från en kompis som skrev: Min mobil blev just stulen på tunnelbanan och jag märkte ingenting. Var försiktig när du är på tåget!
Det andra som jag var med om var att min plånbok blev stulen på tunnelbanan. Kändes rätt ironiskt och rätt miserabelt att det skulle hända precis när man är lycklig efter världens bästa äventyr. Ringde Hadano som tydligen fick för sig att jag blivit rånad med kniv mitt på blanka dagen och rusade in till Pling och skrämde upp henne rejält. Ska lära mig att prata mer samlat i telefon kanske. I verkligheten var det ju bara så att plånboken plösligt inte existerade och när jag blängde på en kille som suttit bredvid mig och berättade att den var borta sa han bara; Händer det i Shanghai betyder det att den är stulen. Jo, man tackar, det förstod jag också.
Men blev bjuden på fin middag ändå av folket här och hade till slut en bra kväll ändå.
Räddaren i nöden Mamma spärrade mitt kort hemma i Sverige och själv fixade jag ett nytt kort så snabbt som möjligt till min kinesiska bank. Och döm om min förvåning när alla pengarna var kvar! Visserligen vet jag inte hur pass värt det är att spendera en dag med att försöka lista ut en sex-siffrig kod, men ändå. Det här är tjuvarnas stad, allt är möjligt. Så trots att jag spenderade en timme i panik så var det ändå bara 200 spänn som försvann. Och man får väl se det som att jag gjorde en tjuvfamilj lycklig eller nåt. Middag för en hel månad.

Sen har jag ägnat resten av veckan åt att berätta att jag är upptagen, känna mig stressad men i själva verket vara för trött för att göra något ordentligt. På söndag är domedagsprovet HSK som kommer berätta för oss att vi alla är urkassa i kinesiska och borde åka hem. Problemet är att det inte riktigt går att plugga till mer än att repetera samma gamla tecken som finns i våra böcker.
Däremot har jag för några dagar sen kommit på ett alldeles underbart sätt att plugga. Begav mig till bokhandeln och insåg att jag kan förstå det mesta av innehållet i barnböcker och mangaserier. Behöver knappast säga att jag med ett fånigt flin på läpparna och med en väsentligt tyngre väska återvände hemåt. Är redan klar med den första serien och är fortfarande glad över att jag kom på det här. Särskilt efter som One Piece kostar 8 kr styck här. Ahum. Nu ska jag inte nörda in mig i manga här, men glad blev jag i alla fall.

Känt mig som en hårt arbetande hemmafru på sistonde, när jag kommer hem med soja, nudlar och grönsaker, sopar golvet, pluggar tecken och sen springer iväg till volontärarbetet som engelskalärare. I själva verket gör jag ju som sagt inte alls lika mycket som det låter.
Men nu ska jag ändå gå igenom alla tecken. Det känns bäst så.

Jag ska göra ett försök att berätta om Emilies Underbara Resa till Sagolandet Zhangjiajie. Men orden räcker inte riktigt till att beskriva hur det var. Det kändes som om det inte gick att andas av lycka och som om luften samtidigt var klarare än någon annanstans.

Vår resa började i mer eller mindre (mindre för min del) arla morgonstund och jag, Sabine och Pling rusade iväg på ett led med våra väskor på väg mot den hittills längsta tågresa jag varit med om. Tror inte riktigt Kittelfjälltåget kan mäta sig (även om jag då hade en personlig sagotant som hjälpte mig somna). Nåväl. Lyckligt lottade som jag och Pling var hamnade vi uppflugna på de övre slafarna, vilket i Kina betyder tre meter upp och med en halv decimters utrymme till taket. Efter ett inte alltför svårt beslut invarderade vi Sabines säng och spenderade majoriteten av resan på en nivå närmare golvet ätandes av allas underliga matsäckar (kinasnacks är inte riktigt som andra länders...). När kvällen närmade sig började något vi först tog för misshandel av kattungar, men det visade sig vara vår godnattsång som förvarnade om att nu släcker vi minsann lysena. Vilket de gjorde hux flux så att alla stackare ute i gångarna plötsligt befann sig i ett totalt mörker så tätt att man kunde tugga det. Hur mycket jag än älskar tågresor behövs det knappast sägas hur skönt det var att få stiga ur vagnen och sträcka på sig på Zhangjiajies perrong. Vi hade med andra ord anlänt i De Förlorade Äventyrens Land.




Men inte ens en halv vilostund blev det annat än för det som vi senare skulle referera till som "Usch ska vi äta nu igen". Vi åt konstant under resan tror jag. Och lika ofta sa de till oss att äta mycket, eftersom det skulle dröja till nästa måltid. Ljug.
Alla längtade efter en dusch, och en dusch fick vi, fast inte riktigt som vi tänkt oss. Det bar iväg mot en namnlös flod och så blev det forsränning med flotte. Ganska likt det jag redan varit med om en gång i höstas, men måste säga att det här gången var det både roligare sällskap och vackrare omgivning. Då och då urartade även mötet mellan två flottar till vattenkrig, så efter någon timme satt alla huttrandes och vågade inte lita på varandra. Kan bara säga att jag är tacksam för att jag gick med på att låna rengkläder där, trots att de förvandlade en till Rutger Skogsmulle med underbett á la fransk sjökapten.



När vi överlevt en natt i Flughotellet (där Sabines första kommentar var att fråga mig och Pling ifall kackerlackor kunde flyga och det visade sig vara flugor i monsterstorlek) bar det iväg både till ett nytt hotell närmare de blå bergen och till en nationalpark där vi skulle komma att spendera den mesta delen av våra dagar.
Fascinerad av all natur som jag var (en gång naturare - alltid naturare) sprang jag runt och petade på minsta blomblad, blev överförtjust när jag hittade en fjäril i kolobristorlek och kunde inte sluta studera aporna som bekymmersfritt dinerade på gångvägen.
(En och annan gammal tant fanns där också. Och de är så mycket charmigare än de svenska på något sätt.)





I parken var första (men inte alls sista) gången som vi träffade på silverflickorna, klädda i Miaofolkets (hoppas jag inte minns fel minoritet nu) traditionella färgglada klänningar och metallsmycken.
En ur gruppen som vi döpte om till Japanerna (av rätt uppenbara skäl) är läskigt lik Sora ur Kingdom Hearts och han blev medtvingad på foto med flickorna som blev rätt förtjusta i uppmärksamheten. Jag och Pling hade mycket nöje åt att försöka lista ut vad det var det vad som sas på Japanspråket. En annan av dem var även misstänkt lik Wakka ur Final Fantasy X. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; de finns på riktigt där man minst anar det.





Så blev det då slutligen dags för det som hela vår resa egentligen byggt upp mot. Att få åka upp till toppen av bergen och tillbringa dagen i lycklig extas nära himlen. Vet inte hur pass sammanhängande mitt tal var under den dagen, jag gick mest runt och önskade mig att jag kunde få privilegiet att sväva mellan pelarna på ett par vingar. Trots noga letande hittade vi inga flygande turkar i bergen, inte ens en liten drake. Men jag förstår nu precis varför man valde att spela in Avatar här, det är en plats man aldrig vill lämna.
Låsen var upphängda av unga och gamla par som önskade sig lycka och evig kärlek. De började någonstans långt ned på berget, men när man kom närmare en viss speciell bergstoppp så var plötsligt räckena fulla av dessa metallås och inskriptioner.
Det går inte att förklara hur pass vackert det var.




Plötsligt hade vår sista dag på Den Underbara Resan grytt och det var dags att säga farväl till en taggig horisont i blå nyanser och bergsluft nog för att göra en elefant yr. Fast det enda vi såg var vattenbufflar. Och det är inte helt fel det heller.
Det blev ett snabbt grottbesök på förmiddagen innan den över 20 timmar långa tågresan hem. Måste säga, med risk att låta pessimistisk, att grottan var nog alla lite besvikna på. Visserligen fina effekter med alla ljus och så, men måste man verkligen göra om stalagmiter till disco? Och måste man verkligen följa efter en guide med en megafon som spelar blipblopmusik? Nej, jag skulle föredragit att få hela grottan för mig själv efter stängningstid och kunnat utforska den med fotogenlampa och min trogne assistent Walter. För någonstans mitt i grottvandringen hamnade jag i början av 1900-talet och fick för mig att jag bara upptäckt de magnifika kalkstenarna av en ren slump, kanske när jag blev jagad av en Pterosaurus. Man kan aldrig vara helt säker.

Tågresan hem var om möjligt ännu bättre än den dit. Trots att vi var på väg mot slutet av vår resa och mot storstadens grå betong, roade vi oss med att lära oss invecklade japanska kortspel och träna på våra sociala förmågor. Har märkt hur fantastiskt det är att kunna kommunicera på kinesiska när folk inte förstår varken engelska eller franska.

Den här resan var underbar och jag tänker aldrig mer missa ett tillfälle att vandra genom skogar och berg nu när jag sett hur vackra de kan vara.

Har ägnat dagen åt att flänga runt från det ena affären till den andra i jakt på en vettig matsäck till morgondagens stora äventyr. För, japp! Imorgon bär det av till Zhangjiajie (张家界) eller för utomstående kanske mer känt som Avatarbergen. Det kommer bli dimmiga bergstoppar, lummiga skogar, klar luft, kineser med ögonen om möjligt ännu smalare efter att ha stirrat in i solen för länge och känslan av att kunna flyga.
Men innan allt detta väntar en tågresa på 19 timmar, hårda slafar och lukten av nystekt tofu. Eftersom långa resor på skramliga tåg är bland det bästa jag vet, ser jag fram emot tågdelen nästan lika mycket som bergen som den leder till. Det är väl meningen att vi på något sätt ska sova, men jag är rätt säker på att jag kommer spendera mestadelen med att stirra ut genom ett smutsigt fönsterglas knaprandes på kanderade jordnötter. Eller med näsan i en bok. Det brukar bli så. Kanske får jag också tid till att skriva ett par brev.

Jag är rätt säker på att jag inte kommer få tillgång till internet medan jag är där och skulle helst vilja slippa datorer överhuvudtaget när jag är omgiven av sluttande berg och mytiska varelser.
Så, jag återvänder söndag förmiddag redo för nya äventyr av alla de slag!

(foto: Cloud Appreciation Society)

Våren är här för att stanna. Inga mer plötsliga snöstormar, annat än de som körbärsträden skapar. Fortfarande blir man väl närmast slagen till marken när man stiger ut ur lektionstornen (jag har lärt mig det där med effekten av en vindtunnel) men numera känns det inte som om kylan transporterar sig ned genom luvan och myser in sig någonstans vid ryggraden. Istället skiner solen och jag har faktiskt redan fått ett vitt band runt min vänstra handled som indikerar att jag börjat bli solbränd.

Gårdagskvällen spenderades i en lägenhet med folk jag innan inte kände alls och som jag nu är väldigt glad att jag lärt känna. Bra människor, som inte glömt det här med hur man lever. Folk som välkomnar en utan diskussioner och fördomar. Pratar om alla de ungdomar som råkat hamna i samma kyrka som mig, tror det här skulle vara en mycket hemskare plats utan dem.
För jag har börjat bli väldigt trött på det jag ibland kallar världen. Världen som jag ser den är underbar, världen som människor gör den är avskyvärd och jag skulle helst sticka härifrån så fort jag kunde om de var de enda som fanns kvar. Jag blir så trött och ledsen bara jag ser hur alla man trodde man kände fått för sig att bli.
Tror inte jag vill fira min födelsedag. Inte som världen firar den.

Men idag var äventyrens dag och skattjakternas tid. Ingen här har väl hört talas om det här med påskägg, men jag försökte i alla fall. Alltid en ursäkt för mig att besudla Mao-statyn med ledtrådar och förvirra kineserna med att rusa runt med mentos flaxande runt öronen.

GLAD PÅSK! <3

Jag har för första gången i mitt liv upplevt detta med att plocka sushitallrikar från ett rullande band. Det jag var mest fascinerad av var glassen som inte smälte, trots att den stod där under hela tiden vi var där. Och jag undersökte, den verkade inte vara plast. Vilket antingen betyder att det var tur att jag inte åt den, eller att det var en glass med väldigt bra solkräm.
För att fira att det bara är en enda skoldag kvar innan det vi kan låtsas är vårt påsklov börjar (för det låter lite fånigt att säga Field-Trip-Lov), så dök Herr Rex och Herr Hadano upp med pizza, potatis och kycklingvingar. Kalas på golvet som äkta asiater! Egentligen fanns det ingen ursäkt att fira någonting. Snarare bara därför att vi kände för det.
Det luktar vår i luften igen. Trots att solen har bättre saker för sig så känns det ändå som om det faktiskt är april.

Jag har oceremoniellt snott Plings skor igen. Det är inte så lyckat att släpa runt sina bortdomnade fötter i ett par till synes kapsejade båtar i alltför många färger. Regn är bra. När det håller sig utanför mina skor.