emilyispegeln

Det är sommar, det är humlor som i stillhet dör på min trappa och myror som bär timmerstockar i triumf, det är lupiner som samlar morgontårar och det är regn i solskenet. Det är förvirrade fjärilar på min axel, det är katten som tror att han är en koltrast och det är vandrare utanför fönstret vid soluppgången - tio i fyra.
(Sometimes I can't help laughing when I listen to people on the metro)
Fragaria vesca i skogen, ett namn till Berättelsen efter två år, vattenspridardans.
(Och tro mig, nådig herre, snart är smultronen mogna, det såg jag i skogen i natt)

På onsdag är det dags för den utlovade resan till Alperna. Till en väderkvarn. Att bo i. En väderkvarn bara för mig.
Tror när jag stod där och tittade ut mellan tysta vingar på Utö Kvarn, rakt in i en jazzspelande solnedgång med en såpbubbleblåsare väntandes nedanför så kände jag perfektion. Livet var som det skulle vara just där.
Men vi ska alltså ta vår misshandlade Ford (upp på våran gård, där står en gammal Ford) och köra genom ett regnigt Tyskland (I remember when Death told me about Liesel Meminger) tills vi antingen stupar i Stuttgart eller når en ensam väderkvarn i en bortglömd by (the name's Murau, just Murau). Awesome vore en underdrift.

And 'til next time boys and girls. Öppna ett tomt block. Sätt er där ni kan känna vinden, allra helst utan tak över huvudet. Antingen det regnar eller inte. Fixera allt och inget med blicken. Lyssna på GLÄDJE.

Har överlevt kemin, 28:e maj i år igen och det betyder att det är sommar. I år igen.
Pappa och Stefan drog ut på hjältedåd i Norrland över Kristi Himmelsfärd, vilket betyder att mamma och jag lämnades allena i Det Stora Grå Huset. (aka Harry Potter-huset fast tvärtom - ser stort ut och när man kommer in så krymper det.)
Nåväl. Detta innebar tiotusen glassar som glittrande droppade ned över händerna, sådär lagom retligt. Grillningar med några av mina finaste barndomsvänner och kanotpaddling. Jag och Lisanne (Captain Green & Captain Blue) begav oss ut i en sen förra året orörd kanot och fick se rovfåglar guida oss genom vassdeltat, fantiserade om ilskna gäddor som biter av en fötterna, lyssnade till göken och själv skrattade jag mer än jag gjort under hela våren när Lisanne (mycket mån om att inte smutsa ned sina fötter) trillade baklänges ned i leran när det var dags att stiga i land. Det var nog en av de bästa dagarna i mitt liv. (Igen.)
Dansat runt i solskenet och känt att jag faktiskt har fått tillbaka glädjen. Och som Anna Close sa, vi är skapade för hjältemod och äventyr, here we go.
Att jag måste gå i skolan till midsommar ser jag bara som ett smärre bakslag. Jämfört med kemin kommer floristiken kännas som hippiekurs #1. Jag menar, gå runt bland träden i Törnskogen och sniffa på en prästkrage (Asteraceae, barn, kom ihåg det nu) känns inte som någon större ansträngning. Jag vet att många bävar för den kursen, antingen för att den är löjlig eller för att det är över 200 namn på latin att lära sig. För min del, det är bara avslappning. Latin faller sig rätt naturligt för mig (tack mamma) och att inte längre behöva förstå varför saker och ting händer, att få koppla bort hjärnan lite. Åh, lycka.
Eller. Attans. Körkortsteori var det också. (Kör inte på tanter och barn så lever vi alla längre och skonar miljön.)

Förresten tycker jag kaktusen ser ut som en liten vilsen tant på en sommaräng. Blommor i håret och allt.

Foto: Nannie Persson