emilyispegeln

Har haft en ovanligt misslyckad vecka som jag inte orkar beskriva i detalj. Det skulle ta x antal A4 och sånt har jag inte tid med.
Men jag har försökt ta emot en paketleverans, vilket slutade med att jag stod och jonglerade med paketet för att inte tappa det. Framför Mr. Leveransman.
Jag har missat min buss, vilket ledde till att jag behövde springa till tåget. Vilket innebar att jag halkade på den lömska isen och fick riktiga skrapsår för första gången sen jag slutade äta Piggelin.
Missade sen bussen igen på väg hem från ju-jutsun för andra dagen i rad och gick skrikande ut i tomma intet hem. Och skar mig i tummen med en osthyvel. Som Sture sa, det är ju lite som att skära sig med en sked.
MEN. När jag satt där på perrongen och blödde katastrofalt mycket från handflatan, full med grus och lera, gav en främmande kille mig en näsduk att torka av det med. Och när jag med frustrationstårar i ögonen haltade hem (skadat höften hade jag också lyckats med) så körde en av "gubbarna" från träningen upp bredvid mig och skjutsade mig hela vägen hem.
Att det kan finnas så snälla människor när allt känns skit.


Och jag är så glad att folk orkar stå ut med mig på räkneövningarna när jag inte klarar att hålla mig från att skrika och bete mig som ett annat fån. Jag har helt enkelt inte normala reaktioner på mina känslor. Jag gråter när jag är riktigt arg och skrattar när jag är riktigt ledsen. Fast jag skrattar ju när jag är glad också. Och rodnar som en kärlekskrank småpojk. Kanske gör vanligt folk så också. De låtsas bara inte om det.

Åh jag ska bli kastrullpirat och ge skor åt de skolösa, vingar åt de fångna och ögon åt de blinda. Sån vill jag bli.

Jag känner att jag behöver förklara mig lite. För det första, nej, jag dog inte i Nanjing. Jag kom på ett mirakulöst sätt hem och bara den historien har jag fått berätta så många gånger att jag nu känner att det är meningslöst att skriva ned den. Kan sammanfatta det med att allt började med att min resväska gick sönder, vilket slutade med att just den händelsen räddade min resa hem. Planet blev försenat och jag sprang genom hela Frankfurts enorma flygplats, bara för att med en kvarts marginal bli stoppad för misstänkt bombinnehav. Men jag kom hem.
Det var ett halvår sen nu, och jag har lärt mig en viktig sak. Att jag aldrig varit så mycket inte mig själv som jag var i Kina. Det tog mig bara en månad hemma i Sverige för att inse varför. Knappt ingen jag mötte i Shanghai var det minsta lik mig själv. Jag är inte rik, inte snygg, vill inte bli ekonom, vill inte bli chef, tycker inte om storstäder, är inte amerikan, dricker inget starkare än Fanta och vill inte ha trettio tillfälliga förhållanden under en termin. Shanghai är en stad gjord för såna människor och inte för såna som mig. Det är inte som om jag inte trivts där, ett äventyr är alltid ett äventyr. Men nästa gång beger jag mig till ett mindre utforskat ställe. Som kanske Papua Nya Guineas djungler. Eller något sånt.
Här hemma i Stockholm verkar det som att alla flyr. Som om Sverige inte duger längre, som om allt som är Hemma är fel och man måste Vidare Bort. Jag kommer givetvis också försvinna igen. Så länge jag vet att jag alltid kan komma tillbaka.
Kanske är det dags att berätta vad som hänt här hemma. Lite snabbt bara. Tro inte att jag har haft färre äventyr här, snarare tvärtom. Sommaren, det lilla som återstod när jag kom hem, var fullproppad med besök av alla fina människor jag känner. Med Frizon, med hallonplockning, tårtkalas och badande i gömda sjöar.
Och så. Började skolan. Jag är inte blyg egentligen. Men jag hade ändå någon gnagande tanke om att ingen här skulle vara som mig. Att alla antingen skulle vara Nördar eller Folk-med-attitydproblem. Det fanns såna också. Men det tog faktiskt inte ens en hel dag för mig att hitta massa underbara människor på Biologi/Marinbiologi-programmet. Så fantastiska människor att den första kursen inte hann ta slut innan jag bestämde mig för att inte hoppa av efter ett år, som min ursprungliga plan var. Och kurserna, de var inte det minsta jobbiga, trots allt pluggande. De var perfekt anpassade för en sån som mig. Att få sitta ute på en stubbe i skogen och säga att man pluggar, det finns inget bättre.
Åkte till Tovetorp, till Tjärnö och till Finland och älskade alla ställen.
Blev vegetarian. Hade egentligen funderat på det länge och hann bara var hemma någon månad innan jag samlade tillräckligt mod för att berätta det för la famiglia. Tycker inte det är det minsta jobbigt, med tanke på att jag aldrig varit ett stort fan av kött (särskilt inte korv, köttbullar och stek) och redan levt hela mitt liv med att inte kunna äta det mesta som bjuds.
Började på jujutsun igen. Tog blått bälte, fick till och med beröm för en fin gradering, trots att jag jämförelsevis fortfarande är värdelös. Men det kändes ändå fantastiskt.
Vann två skrivartävlingar, men tycker inte riktigt att jag förtjänade det. Glad ändå.
Jag fick fira jul hemma, för första gången på tre år. Med en riktig julgran, med ett metertjockt lager snö utanför fönstret. Fick fira ett nyår med folk jag tycker mycket om. Det kan ju inte bli bättre.
Jag klippte av mig håret. Får numera en morgonfrilla som liknar en manet som landat mitt på huvudet, varpå någon försökt skjuta den rakt igenom skallen och lämnat kvar halva som en dallrande klump bakom ena örat. Jag har alltid anat att mitt hår har ett eget liv, samt en stark dragning till havet. Nu vet jag.
Jag har fått lära om mig alla låtar jag kunde på piano. Den enda jag mindes när jag kom hem var Song of Storms och nu kan jag två och en halv fler än jag kunde innan jag åkte.
Jag har en halvmeters hög av böcker som jag lånat för att läsa och överst ligger en bok på norska om en kille som bor i skogen med sin tama älg. Kan det bli bättre?
Ja, det kan alltid bli bättre. Och det blir det.

(foto: Hanna)