emilyispegeln

Efter två års separation kan jag fortfarande konstatera att jag och kemin aldrig kommer funka i ett seriöst förhållande. Ingen personkemi så att säga.
Det har bara gått fyra dagar, men jag är redan så trött på min 3,5-kilos bok att jag skulle slängt den i väggen många gånger om ifall det inte innebar en så stor fysisk ansträngning för mig. Den bara ligger där, som ett stort blekt cementblock och skrattar åt mig. Inte ett sånt där litet uppspelt fniss, utan ett gravallvarligt "HAHA du är för DUM för att förstå det här". Och det är jag ju inte egentligen. Men jag har en logik, kemisterna en totalt motsatt.
Jag behöver bara överleva till i juni.

Men tänk så härligt att förvandla den ideala gaslagen till en varmluftsballong och bara sväva iväg, bort från Dags monotoni. Bort till Natt och till tusen år gamla träd som minnsan inte har något problem med att ignorera de kemiska substanser som pågår inom dem.
Juni är så långt borta och jag älskar ju snön.