emilyispegeln

 

 

Det känns rätt surrealistiskt att gå från att släpa en gummimotorbåt genom leran tidigt i gryningen till att titta på Cool Runnings framför en löjligt stor TV-skärm samma kväll.
Antagligen har ni förlorat intresset för den här bloggen evigheter sen, men jag tänkte att jag skulle göra mitt bästa för en uppdatering här i Papua Nya Guinea. Vi har visserligen haft tillgång till internet, men det är inte tiptop hastighet här på skeppet.
Ska ändå försöka sammanfatta en smula vad vi har gjort här i PNG, även om det just nu känns omöjligt att förkorta det. Vi har varit här i två månader, men det känns som om vi just klev av flyget till ett land med en miljon nyanser av grönt.
De första två veckorna splittrades vår klass och min del av teamet hamnade i en kyrka i distriktet 6 Mile i Port Moresby. Vi sov på golvet i kyrkan, som fungerade som en skola under vardagarna. Ungefär här insåg jag vilken fördel jag har som varit ute och rest en hel del innan, samt spenderat mina somrar i tält. Tyckte det var rätt trivsamt att krypa in i min ljusblå myggnätsbubbla och koka gröt på gasspis varje morgon. Staden vaknade till liv, marknaden på andra sidan gatan sjöd av liv och hundskall. Gatorna är rödfläckiga av beetlenut-spott och damm, flak på lastbilarna fulla av leende ansikten och luften full av musik.

Dagarna var plötsligt långsamma och tiden gick á la Island Time – alltså ö-tid, inte Island-tid – vilket kunde innebära att man väntade ett par extra timmar när man skulle mötas. Gjorde mig rastlös till tusen, men jag lärde mig tålamod big time. Varje eftermiddag när vi kom tillbaka till kyrkan efter att ha gjort diverse skolprogram ute i staden så väntade marknadens alla gatubarn på oss. Det är svårt att få ett bättre välkomnande än dussintals leende barn som ropar ens namn och drar en med in i barfota rugbymatcher, klapplekar och flätor i ens hår.
Allra bästa minnet var att gå till marknaden på andra sidan gatan och städa upp hela området. Gatubarnen hjälpte till, utan att vi ens bad dem, redan innan de visste att vi skulle komma dit. Med trasiga plasthandskar och leenden över hela ansiktet bar de skräp, nötskal och saker man helst inte ville veta vad de var i skottkärror och sopsäckar. Har aldrig känt mig så säker som när de drog mig genom marknadsstånden och tjattrade i pidgin, bad mig undvika ”farligheter” och high-fivade mig efter varje avklarad sopsäck. När den varmaste tiden på dagen redan passerat var vi lika mörkhyade som dem, täckta av aska och damm. Had a blast – som alla säger.
Vi lämnade 6 Mile bakom oss flera veckor sen och kom ombord på Pacific Link, YWAMs Medical Ship. Tänker berätta mer om det sen, men kan bara säga att det är ett fantastiskt äventyr att ta sig upp till byar mitt ute i ett träsk, ha knädjup lera överallt omkring sig och hundratals bybor som dansar en välkommen om morgnarna. Vi är inne i Western Province av PNG just nu och det är i princip ett stort träsk, hela provinsen. Men jag älskar skeppet och trivs alldeles för bra.

Dags att se hur Cool Runnings slutar – en ny uppdatering kommer en annan dag innan vi lämnar skeppet. Over and out.

Foto: Kristi och Kirsten