emilyispegeln

Har känt mig som Jim i Skattkammarplaneten och kommer hela tiden på mig själv med att citera en av mina favorit-Disneyfilmer.

Men vi har inte rest längs med kusten och plundrat byar, snarare tvärtom. YWAMs medical ship – Pacific Link – begav sig in i Western Province, vilket i princip är världens största träskområde. Vi färdades upp längs med Fly River (tyvärr inte nämnd efter att man flyger upp längs med den, utan för alla flugor som konstant är närvarande). Det finns alltför många byar längs med floden för att besöka dem alla, men för er som är geografiskt intresserade kan ni kolla upp Teapopo, Tapila, Kawiapo, Wasua och Domouri på kartan.
Byarna var alla väldigt olika, men ändå fanns det stora likheter mellan dem. Alla husen är höjda över marken för att klara av de månader då floden svämmar över i regnperioden och i princip varenda en innebär att man måste traska genom knädjup lera för att komma in till byn. I varenda by finns magra jakthundar och barn med skrapsår på vaderna. Och i varenda by håller de en i handen jämt och ständigt. Det är en intressant grej med PNG, de är väldigt måna om att hålla en i handen, även män strosar ner längs gatorna hållandes varandra i händerna – eller pekfingrarna. Som ett tecken på vänskap.
Poängen med att resa till alla dessa byar var inte bara att se deras häftiga natur och kultur, även om det är rätt coolt att få hålla i en cassowary-unge, krokodiler och att få springa barfota genom djungeln för att köpa kokosnötter på marknaden. Nej, poängen är att dessa byar har ingen eller väldigt begränsad sjukvård och vårt skepp var fullt av doktorer, sjuksköterskor, tandläkare och optiker. Det fanns verkligen en anledning till glädjerop när vi steg iland.
Jag är ju inte medicinskt lagd åt något håll, så jag flyttades runt mellan tre olika team. Började med att vara crew support; svabbade däck, lagade mat åt besättningen, plockade hårstrån ur duschen… Fick till och med hoppa in i vår zodiac (motorbåt med uppblåsbar gummikant?) och styra en dag. Hjälpte till att få patienter och andra mellan skeppet och byarna. Satt uppe om nätterna och ugglade vid rodret på anchor watch för att se till att vi inte drev för långt. Hade det fantastiskt roligt, skulle vilja lära mig mer så att jag faktiskt kan göra det på riktigt en dag.

Senare blev jag inslängd i optiker-teamet, vilket kändes rätt häftigt eftersom jag själv inte kan se mer än den översta raden (och knappt det) på det där syntestet man gör. Ganska många äldre bybor kom in med cataracts, vilket betyder att de var i princip helt blinda. Kändes hemskt att inte kunna göra något just då, men de kommer få opereras när skeppet återvänder dit nästa månad. Andra jublade när de för första gången kunde se träden på andra sidan fälten, eller sina barnbarns anletsdrag. Jag hade roligt som bara än, pekade på bokstäverna och bad dem visa med fingrarna vad det stod. Många missuppfattningar där på grund av språkbarriärer, hur kul som helst.

Sista veckan spenderade jag i community assessment, vilket innebar att vi pratade med ledarna från byn och gjorde en uppskattning om vad byn behövde hjälp med, hur långt de kommit sen förra gången skeppet var där och vilka som höll i trådarna för tillfället.
Det bästa minnet var ändå när vi tog oss upp till Wasua, som låg uppe i en biflod. Vi var tvungna att gå upp klockan fem för att få tidvattnet rätt och det var ändå på gränsen att vi klarade. Medan vi tog oss in sjönk vattnet mer och mer och förvandlade allt till en enda stor lerpöl. Vid ett tillfälle var jag och ett par till tvungna att hoppa ur och dra kanoten genom lervattnet, zick-zacka mellan fallna trädstammar och undvika att slås ur båten. Hade det fruktansvärt roligt, det kändes verkligen som ett riktigt äventyr. På väg tillbaka fick vi traska genom lera med gömda, decimeterlånga sago-taggar. Äventyret fortsätter.
Det här är ändå bara början, nu är vi inne på den allra sista delen av vår outreach, om två timmar blir vi upphämtade i en PMV-truck för att resa till en by som vi inte än har hittat på kartan. Ooa heter den tydligen- det närmsta jag hittat är Hula. Vi kommer befinna oss i Central Province i tre och en halv vecka, i byar utan elektricitet och rent vatten (hejhej vattenpump/filter), utan sängar (hej myggnät och luftmadrass igen), utan annat än triljoner stjärnor ovanför, mareld i havet och obegripliga språk (som jag ändå alltid envisas med att försöka lära mig).
13 september är jag tillbaka i Australien och först då kan jag försöka uppdatera något, för tillfället får ni hålla till godo med att leta upp YWAM Townsville på facebook, twitter och instagram.
Jag vill skriva ”här börjar äventyret”, men det stämmer inte. Det har pågått hela tiden och bara förändrar karaktär. Nio tjejer från olika delar av världen, tre byar, en guide vid namn Phillip och hela Central Province. PNG- land of the unexpected – here we go.

 

 

Det känns rätt surrealistiskt att gå från att släpa en gummimotorbåt genom leran tidigt i gryningen till att titta på Cool Runnings framför en löjligt stor TV-skärm samma kväll.
Antagligen har ni förlorat intresset för den här bloggen evigheter sen, men jag tänkte att jag skulle göra mitt bästa för en uppdatering här i Papua Nya Guinea. Vi har visserligen haft tillgång till internet, men det är inte tiptop hastighet här på skeppet.
Ska ändå försöka sammanfatta en smula vad vi har gjort här i PNG, även om det just nu känns omöjligt att förkorta det. Vi har varit här i två månader, men det känns som om vi just klev av flyget till ett land med en miljon nyanser av grönt.
De första två veckorna splittrades vår klass och min del av teamet hamnade i en kyrka i distriktet 6 Mile i Port Moresby. Vi sov på golvet i kyrkan, som fungerade som en skola under vardagarna. Ungefär här insåg jag vilken fördel jag har som varit ute och rest en hel del innan, samt spenderat mina somrar i tält. Tyckte det var rätt trivsamt att krypa in i min ljusblå myggnätsbubbla och koka gröt på gasspis varje morgon. Staden vaknade till liv, marknaden på andra sidan gatan sjöd av liv och hundskall. Gatorna är rödfläckiga av beetlenut-spott och damm, flak på lastbilarna fulla av leende ansikten och luften full av musik.

Dagarna var plötsligt långsamma och tiden gick á la Island Time – alltså ö-tid, inte Island-tid – vilket kunde innebära att man väntade ett par extra timmar när man skulle mötas. Gjorde mig rastlös till tusen, men jag lärde mig tålamod big time. Varje eftermiddag när vi kom tillbaka till kyrkan efter att ha gjort diverse skolprogram ute i staden så väntade marknadens alla gatubarn på oss. Det är svårt att få ett bättre välkomnande än dussintals leende barn som ropar ens namn och drar en med in i barfota rugbymatcher, klapplekar och flätor i ens hår.
Allra bästa minnet var att gå till marknaden på andra sidan gatan och städa upp hela området. Gatubarnen hjälpte till, utan att vi ens bad dem, redan innan de visste att vi skulle komma dit. Med trasiga plasthandskar och leenden över hela ansiktet bar de skräp, nötskal och saker man helst inte ville veta vad de var i skottkärror och sopsäckar. Har aldrig känt mig så säker som när de drog mig genom marknadsstånden och tjattrade i pidgin, bad mig undvika ”farligheter” och high-fivade mig efter varje avklarad sopsäck. När den varmaste tiden på dagen redan passerat var vi lika mörkhyade som dem, täckta av aska och damm. Had a blast – som alla säger.
Vi lämnade 6 Mile bakom oss flera veckor sen och kom ombord på Pacific Link, YWAMs Medical Ship. Tänker berätta mer om det sen, men kan bara säga att det är ett fantastiskt äventyr att ta sig upp till byar mitt ute i ett träsk, ha knädjup lera överallt omkring sig och hundratals bybor som dansar en välkommen om morgnarna. Vi är inne i Western Province av PNG just nu och det är i princip ett stort träsk, hela provinsen. Men jag älskar skeppet och trivs alldeles för bra.

Dags att se hur Cool Runnings slutar – en ny uppdatering kommer en annan dag innan vi lämnar skeppet. Over and out.

Foto: Kristi och Kirsten