emilyispegeln

Någon sa en gång att man måste veta vad man tror på. Han frågade; om du skulle spärras in i ett rum med vita väggar och få höra att allt du någonsin tagit för givet var lögn, skulle du fortfarande tro?
Det enda jag kunde tänka på var att jag skulle måla de där vita väggarna i alla regnbågens färger och om jag inte hade några färger att måla med skulle jag använda dem jag ser när jag blundar. Jag skulle kanske bli galen, kanske förlora allt grepp om verkligheten, men jag skulle inte glömma.

"Anta att vi har drömt eller hittat på allt det där - träd och gräs och sol och måne och stjärnor, ja självaste Aslan. Anta att det är rena fantasier. I så fall vill jag bara säga att fantasiens värld tycks mig mycket mycket bättre än verklighetens. Anta att det här svarta helvetet, som ni kallar ert kungarike, verkligen är den enda världen. Inte mycket till värld, det får jag då säga. En sak tycker jag är konstig: ni påstår att vi är barnungar som leker en lek. Men fyra barnungar som leker en lek kan i alla fall skapa en låtsas-värld som utplånar er riktiga värld så inte ett spår blir kvar. Och därför håller jag på låtsas-världen. Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia."
                                                                                                                          - Silvertronen, C.S. Lewis

Man kan faktiskt ha det sämre, bra mycket sämre.
Sista kursen med hela klassen avslutades med en veckas "kollo" på Tovetorps forskningsstation. Som om vi bodde i en liten bubbla fylld med näckrosor, mygg och dagslånga fikapauser. Att vårt projekt dessutom gick ut på att undersöka bottenfaunan i sjöarna runt omkring (och därför indirekt innebar utflykter i roddbåt på solblanka vatten) bara gjorde allt sådär fantastiskt som det är när man glömmer omvärlden.
Någon frågade hur man ens kunde tänka sig att jobba resten av sitt liv på ett kontor när man såg det här och jag undrar lite samma sak. Om man kunde välja mellan att utforska världen och skriva sida upp och sida ned med siffror, då skulle jag alla gånger välja det förstnämnda. (Ber ödmjukast om ursäkt till er som älskar ert kontorsjobb.)


Skicket på båtarna runt Tovetorp kan nog sägas vara måttligt, vilket index man än använder. Den som låg i sjön Likstammen (charmerande namn, inte sant?) hade en al växande ut från träplattan i aktern. Biologibåt is biologibåt. Andra fanns inte där de skulle, vilket resulterade i en utskällning av en gammal kärr... dam för att vi "stal" hennes båt och ett "nämen, ta den där båten, ägaren är död" från en annan pensionär. Död Mans Båt fungerade förvånansvärt bra om man bortser från den lilla detaljen att jag fick ro med årorna i kors. Safety Dance och Miss Li ekade ut över vattnet och även vi. Sommarsol och doft av lervälling.

Av alla saker att döpa en spektrofotometer till så valde någon människa Dr. HACH 2000. Med en knapp som det står METH på och tillhörande påsar med vitt pulver märkt med HACH. Ibland är folk så dumma att det är roligt.


"Får du ingen mat hemma eller?" kommenterade en av mattanterna på stationen till mig. Man tackar och bockar, nej, då lagar jag den minsann själv. Men det var verkligen underligt, hur det kändes som om vi åt konstant när vi var där. Plötsligt var det lunch och sen var det fika med tillhörande häng på gräsmattan. Alternativt att jag jobbade på mitt "lära mig stå på händerna innan sommaren är slut"-projekt och Sture och Frida jobbade på sitt Dirty Dancing-lyft. (Deras blev faktiskt riktigt bra till sist, till skillnad från mitt.)

Så fiskade vi en kväll för att se vad för monster som bodde ovanför bottnen. Vad som fanns i den visste vi ju redan. (Omnomnom Tubifex tubifex). Kommer sakna det här så otroligt mycket när jag väl inser att det faktiskt nästan är över, att den här klassen inte kommer existera från och med nu. Att det numera bara kommer bli spridda skurar av fantastiska människor och inte alla på en gång, i en klump.
Men det blir nog fler tranor som landar på åkrarna, fler vildsvin att träffa på i underliga utflykter halv ett på natten och allt som blir till ett pärlband.

(Foto: Therese, Nannie, Linnea och jag)