emilyispegeln

"Om det sympatiska nervsystemet tar över så får man det man kallar medicinsk stress! Sen blir man tjock och så dör man!"
Blir så glad av att ha vår argentinska föreläsare tillbaka igen. Svingar pekpinnen som ett svärd och svassar runt på sina höga klackar (för så mycket till längd har han liksom inte själv). Det bästa är att han har så utruligt mycket energi och så fantastiskt skum svenska.
Bara för att nämna något så visade han oss ryggkottar i genomskärning för ett par dagar sen. Det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt inte var kottefolket han menade, utan ryggkotor. Gick runt hela dagen och tänkte på dessa ryggkottar och det ledde till bilden ovan, inte riktigt färdig än, men det tar vi en annan dag.
Fysiologi blev kanske lite mer anatomi än vad jag ursprungligen tänkt mig, men å andra sidan har anatomi blivit bra mycket intressantare än vad jag någonsin trott. Älskar att kunna traggla mig igenom en timlång förklaring på något och sen få veta att där, om man slår ut den lilla fjantgrejen, då kraschar hela kroppen.
Sedan är det ju svårt att inte le när någon frågar vad det är för skillnad mellan axon och något liknande och señor Cantera svarar "Det är inte alls någon skillnad! Det är två olika saker!"
Sydamerikaner gör mig glad.
(Fast det enda jag kan säga på spanska är "Du är min fiskaffär och mitt hjärtas eld." Begynnelsemeningen till vad som antagligen är världens mest underskattade kärleksdikt.)

Annars har jag nu lyckats skada båda mina armbågar på exakt samma ställe. Det roar mig också, på något udda vis. Känslan av att inte kunna rätta till halsduken utan att det känns som om armarna ska trilla av är ganska intressant. Att vara symmetriskt skadad kanske är något att rekommendera (för alla som gillar att leka T-rex).

Kanske borde ta och kasta snöboll med min syssling på min lediga eftermiddag. Han är ungefär på samma humör som mig. Lite sådär superglad utan att riktigt kunna förklara det.

"If I leave now I may lose my soul forever and never be able to find it again."
Indien var inte landet det blev sagt om och inte var det jag som sa det, men ändå är det precis så jag kände över att lämna det där spjutspetsformade landet i öst.
Otaliga gånger har jag försökt förklara det, komma på ord att beskriva känslan av att stå på det brännheta tegeltaket i Madurai och se fladdermöss stora som en treåring ljudlöst sväva genom natten. Beskriva hur det är att se någons fingrar dansa, deras läppar sjunga utan att de egentligen gör något annat än beter sig som vanligt.
Hur det är att varje gatuhörn doftar jasmin och sockerrör, att varje leende berör en ända in i själen.
Jag kan inte beskriva det, annat med att det inte kändes som om jag levde förrän jag återvände till Indien.
Utan att kunna göra något åt det har jag sedan jag senast var där förlorat mycket av det jag trott på. Allt har kändes som en lång rad av meningslösa händelser som på ett eller annat sätt skulle leda fram till ett stort, meningslöst slut. Men i samma sekund som vi kastade oss in i deras hejdlösa, kaosartade trafik och jag såg vilken tro detta folk har till Gud, då försvann den där tomheten jag burit på och så kändes all oro så löjlig.
För dessa barn har inget och ändå har de allt. Deras föräldrar är mördare och alkoholister, de har inget annat i hela världen mer än varandra och trots det hälsar de oss med en omfamning och ett "Stotram, aka!" (Praise God, Sister!)
Aldrig förr har jag varit så säker på att jag borde stanna på en plats som jag var i Indien. Många platser kan jag lämna och veta att det inte gör något ifall jag någonsin kommer tillbaka. Det skulle inte betyda något för mig att återvända, mer än av sentimentala skäl. Men hit ska jag tillbaka, om det så blir det sista jag gör.