Elina&Jonatan - En annan typ av äventyr
Bröllop har alltid betytt orgelmusik och en oändlig radda meningslösa ord för mig. Det har alltid varit jämställt med lång väntan för ingenting. Mitt sätt att se på bröllop var helt enkelt baserat på ett jag blev medtvingad till som liten där jag inte kände personerna som gifte sig och aldrig riktigt förstod vilken koppling de hade varken till mig eller mina föräldrar. Det var urbota tråkigt.
Ändå, när jag fick inbjudan till det här bröllopet, till en liten kyrka ute på landet utanför Nyköping blev jag så glad att jag dansade minst tio varv runt huset. Bruden här är nämligen en ytterst speciell ung kvinna, nämligen en viss Elina. Elina träffade jag första gången som nybliven tonåring, med ett hår som stod åt alla håll och kanter och ett otroligt smittsamt leende. Något år senare blev vi del av den exklusiva klubben (exklusiv för att den endast hade 4-7 medlemmar beroende på hur man räknade) Limpisarna. Det är en lång historia bakom detta namn, men vi kan förklara det kort med att det lika gärna skulle kunnat heta Brödraskapet. (Bröd - Limpa, vet. Kompisarna i Limpan - Limpisar. Ja, ni fattar. Inte.)
Hur som helst var det här inte alls ett tråkigt bröllop och jag kunde bara jubla över det här beslutet. För det är sällan man träffar två personer som är så perfekta för varandra som Elina och Jonatan är. (Att de båda bar sandaler under hela bröllopet räcker som förklaring.) De är några av de mest spontana, musikaliska och roligaste människorna jag vet. Även fast jag inte träffat Jonatan så många gånger så räckte det för att veta att det här kommer bli bra.
Brudparet fick hårda karameller. Bokstavligen talat. (Jag tror de siktade på huvudet, därav Elinas skräckslagna min.)
Den här bilden kan jag dock inte förklara på något rationellt sett, annat än att Elina fick något tips från coachen om att se ut som en sibirisk mor med allt för många munnar att mätta. Och att Jonatan... ja. Att Jonatan helt enkelt... nej, jag vet faktiskt inte vad han håller på med här. Som sagt, det blir bra det här.
Snipp Snapp Slut Så Har Sagan Börjat.
Alba - Always the summers are slipping away
Eftersom jag i princip inte spenderat någon tid hemma under sommaren har jag inte heller haft någon möjlighet att pausa, skriva något om vad som har hänt. Det känns lite som om jag hållit andan sen i slutet av maj, eller kanske redan från när vildplommonen tappade sina kronblad.
Nu när lovet är över och man inte har någon tid annat än den man gör sig så tänkte jag i alla fall ge er en snabb glimt av sommaren. För att vara sådär tråkigt praktiskt blir det nog lättare om jag tar ett inlägg om varje plats, för annars blir det bara superlångt och superrörigt.
Hemma har jag bara sprungit runt som en furie i mina försök att få i ordning allting tills innan resor kors och tvärs över Nordeuropas lilla del av jordskorpan.
Något av det mest fascinerande som hände under sommaren var inte att jag äntligen lyckades lära mig stå på händer, om så endast för fem sekunder, utan uppdykandet av denna lilla vita katt som fick namnet Alba. Själva upptäckandet av en katt i vår trädgård är visserligen inte ovanligt, de trivs ytterst bra i vår djungel till gräsmatta och en viss Herr Koltrast (som alltså är en katt) är en frekvent gäst vid fågelbordet om vintrarna. Nej, det fascinerande med detta besök var att det fick oss alla att känna oss priviligerade som blivit benådade en audiens hos denna Kvarterets Drottning. Alba dök upp mitt under dagens hallonplockning (som resulterade i ett flertal liter) och charmade sedan hela familjen till att stanna hos oss under ett par veckor. Sedan var hon plötsligt försvunnen, lika hastigt som hon dykt upp. Givetvis var hon aldrig vår och vi inbillade nog oss aldrig det. Men det är ändå lite speciellt, att hon är den enda katt som kännts som en naturlig del av Djungelns fauna.
Sommaren var dock inte bara solkatter och speglar, utan även isländska asktäckta slätter, norrmän utanför Die Tält med stort T, saltvatten i håret och oändligt många gröna presentsnören som skulle klippas. När man klipper och klistrar en smula blir dessa minnen till en kanske fullkomlig sommar.
Nu när lovet är över och man inte har någon tid annat än den man gör sig så tänkte jag i alla fall ge er en snabb glimt av sommaren. För att vara sådär tråkigt praktiskt blir det nog lättare om jag tar ett inlägg om varje plats, för annars blir det bara superlångt och superrörigt.
Hemma har jag bara sprungit runt som en furie i mina försök att få i ordning allting tills innan resor kors och tvärs över Nordeuropas lilla del av jordskorpan.
Något av det mest fascinerande som hände under sommaren var inte att jag äntligen lyckades lära mig stå på händer, om så endast för fem sekunder, utan uppdykandet av denna lilla vita katt som fick namnet Alba. Själva upptäckandet av en katt i vår trädgård är visserligen inte ovanligt, de trivs ytterst bra i vår djungel till gräsmatta och en viss Herr Koltrast (som alltså är en katt) är en frekvent gäst vid fågelbordet om vintrarna. Nej, det fascinerande med detta besök var att det fick oss alla att känna oss priviligerade som blivit benådade en audiens hos denna Kvarterets Drottning. Alba dök upp mitt under dagens hallonplockning (som resulterade i ett flertal liter) och charmade sedan hela familjen till att stanna hos oss under ett par veckor. Sedan var hon plötsligt försvunnen, lika hastigt som hon dykt upp. Givetvis var hon aldrig vår och vi inbillade nog oss aldrig det. Men det är ändå lite speciellt, att hon är den enda katt som kännts som en naturlig del av Djungelns fauna.
Sommaren var dock inte bara solkatter och speglar, utan även isländska asktäckta slätter, norrmän utanför Die Tält med stort T, saltvatten i håret och oändligt många gröna presentsnören som skulle klippas. När man klipper och klistrar en smula blir dessa minnen till en kanske fullkomlig sommar.
