emilyispegeln

Anledningen till att jag för tillfället inte har någon aning om vilken veckodag vi just genomlevt är att de tre senaste dagarna har det varit Dragon Boat Festival. Vilket i Kina betyder ledigt tre dagar, vilket i sin tur betyder att man måste gå i skolan på helgen som om det vore en vanlig måndag och tisdag. Och eftersom de är de två jobbigaste skoldagarna så kände alla sig helt slut söndag kväll och ville helst bara kollapsa i en liten hög. Vilket inte var tillåtet, eftersom det skulle bli firande av Caths födelsedag.

Dragon Boat Festival innehåller bland annat (som det kanske kan gissas av namnet om man inte är helt dum i huvudet) ett race med roddare i drakbåtar. Jag hade planerat att gå och tittat på det, men ingen verkade veta vart det skulle hållas någonstans, när det skulle hållas och om det ens var i Shanghai över huvudtaget. Så något småsur var jag ändå när jag mötte folk från volontärgruppen som påpekade att de varit nere vid floden och sett loppet. Får väl se till att komma tillbaka till Kina bara för att se det något annat år.

Själva festivalen har en sorglig historia bakom den, som många av Kinas traditioner. Den berättar om en poet som blev utkastad ur samhället för det antogs att han konspirerade mot regeringen. Han blev ilsken och deprimerad, skrev massa dikter om regeringen och tog slutligen livet av sig genom att dränka sig i en flod på 200-talet. Alla stadsbor visste att han var en bra människa och ville göra något för honom, men hans kropp hittades aldrig. Av rädsla för att fiskarna skulle äta upp hans kropp gjorde invånarna knyten av kött och ris och virade in dem i löv, som de sedan kastade i floden. Fiskarna åt istället risknytena, och man hoppades på att poeten lämnats i fred. Dessa risknyten var de så kallade zongzi, vilket man fortfarande äter till minne av poeten Qu Yuan varje år när festivalen närmar sig.
När jag första gången åt dem, kallade jag dem helt enkelt för Löv. Löv med ris, ifall man skulle vara lite extra specifierad. Var väldigt jobbigt att köpa dem innan jag kom på att de faktiskt hade ett riktigt namn också. Och jag äter dem året runt, jag. Men jag köpte faktiskt en nu under högtiden, bara för att man borde. Inte anade jag att den jag fick tag i, och som det var sådan hysteri runt, skulle vara fryst. Kände mig något snopen när jag greppade tag om påsen och insåg att den var iskall. Så mycket för kinesisk snabbmat. Det var bara att knalla hem och stoppa den i en kastrull, trots att jag misslyckats med den enkla uppgiften förr. Men den här gången blev det riktigt bra, faktiskt. Och trots att de ser riktigt vidriga ut (använd fantasin) och är så klibbiga att jag är förvånad att jag inte sett tonåringar använda dem som hårgelé än, så smakar de fantastiskt gott. De flesta västerlänningar skyr dem som pesten, vilket passar mig alldeles utmärkt. Fler över till mig.