emilyispegeln

Internet här på basen är gratis och fungerar generellt inte så bra. Anledning? IT-mannen är på basens medical ship i Papua Nya Guinea och under tiden har ingen nyckel in till rummet där servern finns. Därav – dålig på att uppdatera vad som händer här. Dessutom händer det saker hela tiden, så det är svårt att försöka sammanfatta allting i några få meningar. Blir bättre på det!

Ska försöka berätta lite om våra helger. Veckodagarna är fyllda med lektioner, läxor och jobb i köket (och teamtime). Men lördag är allting annorlunda. Lördag betyder Youth Street, gröna t-shirts och kaos i hela huvudet.

Youth Street är en plats där ungdomar i Townsville får komma och bara vara. Det är en plats där de får utveckla sina talanger och fly från allt skit hemma, för många ungdomar lever i familjer som ställer för höga krav på dem eller behandlar dem dåligt. Eller för helt ”normala” kids som bara vill hänga någonstans. Varje lördag klockan två börjar det dyka upp tonåringar som senare delar upp sig i olika intressegrupper; skateboard, art, musik, chic team, sport eller dans. Finns fler och nu blev det lite lagom svengelskt, men då får det vara så. Det är olika saker som händer varje vecka och jag är inte med på den första halvan utan är ledig (= göra läxor). Men jag har sett musik-teamet öva inför att spela ikväll, skatekidsen åka in till rampen inne i stan medan art-teamet målar på canvas och tröjor. Hur som helst, det är högljutt och massa tonåringar och de har roligt.
Ungefär vid femtiden på eftermiddagen kommer alla tillbaka från sina aktiviteter utspridda på diverse ställen och samlas i den stora ”auditorium”-salen för att äta middag (oftast tacos, chili con carne eller något annat som är rätt simpelt att laga i stora proportioner). Det är då jag börjar arbeta, på den delen av Youth Street som kallas Live. Då är det mer spontant, folk kan spela twister, fotboll, åka skateboard eller beställa excellenta chokladmilkshakes från caféet. Det är nämligen där jag hänger. Varje lördagkväll, till halv elva på kvällen, står jag och ett par andra inne i caféet och tar upp beställningar från kidsen (som by the way kallas crew), gör nachos, frappes och brownies med mängder av glass. Det är varmt, svettigt, hetsigt, förvirrande (har problem med huvudräkning när det kommer till dollar, vet inte varför) och oftast rätt ensamt. Men ändå älskar jag det. Många i min klass är väldigt trötta efter en lång vecka med lektioner och ser inte jättemycket fram emot lördagarna, men det gör jag. Jag vet att jag kommer bli trött, jag vet att jag kommer göra fel minst tio gånger och att jag inte hinner prata med så många av ungdomarna som jag skulle vilja. MEN. Att bara kunna le mot dem varje kväll, att se varje tonåring som en egen individ och inte bli frustrerad när de är högljudda och otåliga; det inser jag ger lika mycket som att sitta med dem och spela gitarr. Folk kommer upp till en i caféet när man är ensam och pratar – vissa får bara höra att de har en snygg t-shirt. Men någonstans vet jag att till och med det lilla jag gör ger dem något vikigt. Sen älskar jag att jobba i caféet, tycker det är superkul att göra drinkar och värma upp pizza. Dessutom får jag behålla allt som failar/leftovers. Det brukar resultera i en caramelstrawberrychocolate-milkshake. Kunde varit värre.
Varje vecka är det en ny dynamic factor (alltså typ klädkod) och denna veckas tema är 80-talet. Förra veckan var det crazy hairstyles = jag fick supertuperat hår och en underlig fläta i det. Vi får se vad som händer ikväll. Jag har åtta minuter på mig att vara redo för 80-tal och milkshakes. Woop woop!

Peace.

Bilder: Youth Street