Letters to the Metro - "One has to pay some price for being able to piss standing up"
Ungefär som att det snöar i maj, lite så har det känts senaste månaden. Som att jag inte riktigt förstår vart jag är på väg och vad som nyss har hänt. Det blandat med sjukdom, både från mig och ett stort antal i min närhet samt organisk kemi som är en svartsjuk vetenskap (kräver 100% uppmärksamhet från din sida) har gjort att jag sade upp mig från verkligheten ett tag och därför blev det inget skrivet här på ett bra tag.
Så nu grattis alla barn! Här kommer ett monsterinlägg á la det-här-har-jag-gjort-och-sett.
Det blev ett länge utlovat chokladbiskvie-bak med fint Rudbecksfolk. Och biskvierna blev nästan tiotusen. Nästan.
Det blev slagsmål med smält choklad.
Och det blev pauser med smaklös soppa och karamellte.
Nannie lyckades dra med mig och Annelie till Aquaria när det var gratis inträde under kulturnatten. Alltid när jag går igenom regnskogen precis i början så förvandlas jag till Emilie fyra år och det är med skräckblandad förtjusning jag ser barracudor som slöa skuggor i vattnet under dånet av åska. Kunde se det skifta mellan dag och natt minst tre gånger innan mina föräldrar lyckades släpa mig vidare därifrån. Inget akvarium eller annat vattenmuseum har någonsin kunnat ge mig den känslan som jag får av de fem minuterna.
Fyllde 20 år till slut, hur mycket jag än försökte undvika det. Men en lillkusin och faster fick jag på besök från Borås (kan låtsas att det var för min skull fast det egentligen var farfar de skulle hälsa på). Mysigt att ha dem på tårtkalas var det ändå och det blev en promenad under aprilsolen med både bror och kusin. Kände mig så nostalgisk när jag lärde dem myrstackens under, nämligen att blåsippor och vitsippor byter färg efter att ha spenderat en stund bland dessa myllrande små varelser. Fick pojkarna att rusa runt efter blommor i varenda snår de hittade.
Så blev det till slut påsk. Med improviserat påskpynt som i år fick hålla sig till kaktuslådan.
Hela våren har varit lite improviserad för min del. Men nu, nu är det bara en vecka kvar med kemin och sen tackar jag och tar emot mitt liv igen. Det har väntat länge och tålmodigt.
