emilyispegeln

Det var Lucia, kaklet tjöt under barfota fötter och lukten av klor fick ett flertal ögon ofrivilligt att tåras. Det var Sollentuna simhall och överallt ljöd hejarop och startklockor. Det var vattenstänk som fräste, hastiga andetag som drogs och kaksmulor som spilldes. Det var Emilies första tävling. Simtävling. Tolv år gammal.
Vår grupp hade fått höra under ett antal veckor om att vi borde, nästan måste delta i det årliga Luciasimmet, som var tävlingar och barn simmandes genom bassängen iklädda Lucianattlinnen. Jag hade ingen vidare tävlingsinstinkt, men tänkte att det kanske skulle vara kul att prova. Eftersom hela min grupp skulle dit.
Ack, min ungomdliga naivitet. Jag var den enda från min grupp där, och det första min tränare säger är "Men, du ska ju inte vara här!" Uppenbarligen var ju något väldigt fel. Ville sjunka genom golvet, stod där i min rödprickiga baddräkt och hoppades på att någon skulle komma och lyfta bort mig från simhallsgolvet. Alternativt att jag skulle få akut maginfluensa. Eller att ett par bortsprungna gangsters skulle få för sig att göra en drive-by-shooting. I Sollentuna simhall.
Förlorade. Gick hem och bestämde mig för att aldrig mer någonsin tävla. Slutade på simning när jag insåg att det förväntades av oss att vi faktiskt skulle bli duktiga och tävla. Har fortfarande inte lyckats fatta varför min tränare var så upprörd över att någon från min grupp dök upp på en tävling hon försökt övertyga oss om att vi måste vara med i. Inte heller varför ett tjugotal barn gick med på att simma i en krampaktig ställning med tända ljus.

Tävla i någon form av idrott har jag alltså inte gjort sen dess. Fram till förra helgen, då jag efter mycket om och men faktiskt dök upp anmäld till Nordic Cup i jujutsu. Det tog alltså nästan åtta år att bli av med den där "Oh-hjälp-jag-kommer-bli-övergiven-på-mattan-känslan" men där var jag i alla fall. Och förlorade. (Igen.) Och hade roligare än på mycket länge. Förutom att folk i SKIFT är tusen gånger pålitligare än min f.d. simtränare så trivs jag tusen gånger bättre med att slå på folk än att försöka kämpa mig fram genom en bassäng fylld av småungars snor och kiss. (Numera badar jag bara i havet.) Var ensam i min viktklass som nybörjare och fick tävla med två tjejer i eliten istället. Ändå kände jag mig bara glad. Tänker göra om det här många gånger till, antingen jag vinner eller inte. Kände mig inte särskilt värdelös och lyckades ju åtminstone ta första poängen. Over and out.
(Ja du Napoleon, man kan inte vinna jämt!)