Red Hot Chili Peppers - "Man, I was always in the funk"
För exakt 4 år och 10 månader sen stod jag med hjärtat i halsen och skreksjöng med i allsköns Red Hot Chili Peppers-låtar i Globen. Ja, och så gjorde jag ju det igår också.
Var egentligen inte jättepeppad för konserten, hade mer drömt mardrömmar om den. Att min lärare inte skulle låta mig gå från skolan och att jag skulle komma försent (i drömmen klädde min lärare sig i ett beige linne och gömde sig i en garderob - jag behövde hitta henne innan jag fick gå), att jag inte skulle kunna hämta ut biljetterna (i drömmen fick jag biljetter till en annan konsert istället - á la Mando Diao), att det inte skulle vara några andra där mer än femton pers och att de skulle spela helt horribelt dåliga låtar som dessutom inte var deras egna.
Verkligheten var dock inte så lik. Efter allt krångel så hamnade jag med Milla och Nisse väldigt mycket längre fram än vad vi ursprungligen planerat. Inte tillräckligt långt fram för att få något vatten, bara känna dropparna på kinden och se flaskan glatt passera förbi.
"Visst är det trångt och jag är förfärligt trött, men det kan väl inte vara jobbigare att hoppa runt här ett par timmar än vad det är att köra tre och en halv timme i rad på jujutsun" tänkte och sa jag nog också naivt.
När det väl drog igång kändes det mer som om jag varit på dessa tre pass utan en enda vattenpaus och sen fått veta att jag var tvungen att gå 30 ronder till mot utvilade landslagskämpar. Utan vattenpauser. Och killen framför mig var minst 2.10 lång och hade vässade armbågar.
Men ändå. När Flea kom in och sa "Tonight is a magic night" då märkte jag att mitt leende gick från öra till öra och det dröjde sig kvar där ända tills jag föll i säng med värk i alla muskler man kan ha värk i. (Och alla vet ju att man har muskler överallt förutom i benen.)
Så mindes jag för hundrasjätte gången varför jag började spela bas. För de där djupa tonerna, de tränger ända in i hjärtat. Och jag såg inte en enda människa omkring mig som inte jublade när introt till Higher Ground och Throw Away Your Television satte igång.
Jag kan bara säga att jag var lycklig ända in i själen och att det här var bättre än förra gången vi såg dem och då tyckte jag att det var det bästa jag någonsin sett.
Förresten säger Milla att Kiedis och jag fortfarande dansar likadant. Jag vet inte om det är en komplimang.
"He used to say that we exist as long as somebody remembers us"
När jag var liten läste jag om att "Älska din nästa som dig själv". Står i Bibeln och det vet nog de flesta ändå. Alla fattar väl poängen med det, antingen man är kristen eller inte. Älska andra lika mycket som dig själv.
Emilie 7 år hade ändå jättesvårt för det där. Jag sa att jag inte kunde göra det, för jag älskade ju inte mig själv. Det verkade ju betyda att jag inte älskade andra ordentligt. Fast jag älskade ju min mamma till exempel? Jättemycket till och med.
Just mamma hörde mig säga det där om att jag inte älskade mig själv och höll nog på att få hjärtsnörp på fläcken. Hon sa att jag väl visst älskade mig själv och jag svarade mycket bestämt nej.
Så här var det. Jag hatade inte mig själv, tyckte nog till och med att jag var en rätt trevlig människa för det mesta. Men jag förstod inte att man kunde älska sig själv. Det verkade så knäppt. För mig kunde och kan kärlek bara riktas utåt. Fortfarande tycker jag att en människa som älskar sig själv låter som någon som vrider ut och in på sin kropp. Som en döv man som lyssnar till musik, eller någon som försöker läsa en bok utan att först öppna den.
Missförstå mig inte. Vad jag menar är inte att jag alltid trott att man ska tycka illa om sig själv men älska andra. Att man ska gå runt och tro att man är för tjock, för smal, för finnig, för dum, men att berätta för alla andra att de inte är det. Det är inget fel med att uppskatta sig själv. Tvärtom.
Vad jag menar är, att om jag inte älskade andra så skulle jag ha svårt att tycka om den person jag såg i spegeln.
"The nurse knew that those who really love, love in silence, with deeds and not with words"
Alltså. Jag har läst om Skottland när jag var liten. Det var får och gröna kullar, säckpipor och rostiga svärd. Var lite sådär måttligt fascinerad av landet. Inte mer än något annat land (förutom typ Uzbekistan - har aldrig varit fascinerad av Uzbekistan.) Skottland har bara aldrig varit det där landet. Ingen sån där oemotståndlig dragningskraft som Island och Borneo, Ecuador och Amazonas.
Men när jag kom dit blev jag störtkär. I varenda skotskt uttal jag hörde, i att det finns glutenfria kakor och vegetariska pålägg som är mer än ost med ost. Och särskilt i bergen, eller kullarna som de kallade dem.
Skottarna själva tyckte tydligen inte att det fanns så mycket får i Skottland. Själv tror jag att de bara går med ögonen ned i asfalten hälften av tiden, för kullarna var ju fulla med små fyrbenta moln.
Och andra vackra varelser som prydde bergen.
Dagen vi vandrade/sprang/haltade upp till nästan-toppen hade vi inte riktigt tänkt på det där med hur varmt det kan bli i solen. Eller, för att vara helt ärlig så var det jag som glömde ta av mina vintersockor och insåg en halvtimme upp att jag kunde välja mellan att avlida i septemberhettan eller knalla barfota vidare genom ormbunkarna. Det sistnämnda kändes mer angenämnt och jag vägrade både strumpor och skor (tji fick du Herr Gurka) tills det blev för lerigt för att traska runt utan.
Bergen var bara en oändlig frihet.
Frihet att våga prata med paragliders som skjutsar en ned i sin skrangliga pickup på bruten engelska. Det är läskigt skönt att kunna lita på människor när man har bergen i bakgrunden.
Fängelsemurar är en frihet endast för de vilda korparna och en övergiven vägg endast för de konstnärliga.
Söndagsmorgonen lockade fram dimbarnen, som dansade runt Stirling och monumentet över William Wallace. Allt var så vackert att det gjorde ont. Ville bara stanna och andas mellan de uråldriga fasaderna och inte behöva bry mig om att det nästa dag skulle falla ett regn med ännu en nyans av grått. Ibland är det inte viktigt, vad som kommer hända. Bara vad som sker just nu.
Av allt det vackra jag såg i Skottland, var ändå det allra vackraste jag såg på vägen till flygplatsen. En liten pojke, inte mer än fyra år gammal, gick på bussen med sin mamma. Hon stirrade tyst framåt medan han hummande dansade runt i gången, trillade in i mig och brast ut i barnens eviga "Jag har tråkigt, är vi inte framme snart?" Det var inte förrän efteråt jag insåg att frågan slungats ut i tomma luften, att han ställt den till sig själv eller kanske till mig. För han tystnade och vände sig om, började teckna med händerna som vilsna fåglar mot sin mamma och det var då jag förstod att hon var döv. Hon hade inte ignorerat honom, tvärtom. Hon hörde bara inte frågan.
När de sen skulle gå av såg hon förvirrad ut och försökte fråga bussföraren något, men ut kom bara gutturala ljud och hennes min uttryckte den djupaste frustration.
"You need to give her a paper to write on so she can tell you what she wants to say."
Den lilla enkla meningen kom ur pojkens mun, lät som en spröd liten klocka i folkvimlet. Föraren stannade upp och nickade. Alla passerade dem, pojken och mamman, som stod där och väntade på sitt papper för att kunna tala. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre än såhär. Bara det ögonblicket där man såg hur mycket han älskade sin mamma, det var det vackraste jag sett under alla de fem dagarna i Skottland.
