"Everyone has so much to say, they talk talk talk their lives away"


inälvsmaten
det dagliga tuggandet
om vädret samhället och andra sjukdomar
har satt sig i våra gener
och hindrat sanningen från att komma fram
som att man äntligen efter ett halvt sekel
hittat det försvunna flygplanet
det stod stilla i himlen
rostigt av regn snö hagel
kring vingarna växte spindelväv
resväskor och kläder låg utspridda som moln

Antagligen är jag bara naiv.
Naiv för att jag är trött på ungdomars cynism och själviskhet. Trött på mig själv som vet att det inte blir några förändringar för att alla blivit för bekväma av sig.
Alla måste ha en åsikt om precis allting, minsta lilla beslut och minsta andetag en jordlöpare tar. Trots att de inte har någon bakgrundskunskap om det hela. Har man det inte så ställer man om anletsdragen, höjer rösten och lurar sig själv tills åsikten bara dyker upp där framför en.
Som nässprej invandrare tonart inledningsmeningar färgämnen matvanor hormonbalansen dubbdäck lägenhetskontrakt återställande operativsystem asfalt endorfiner nyanser kemikalieprodukt träslag skrift och vad ska man göra av sitt liv?
Det finns så mycket att diskutera och ändå hör jag aldrig något nytt. Det är samma samtalsämnen, samma debatt, bara nya människor och nya sammanhang. Folk vill diskutera för sakens skull. Som om det viktiga är att få bevisa för varandra att man har en välfungerande hjärna. Att nervsynapserna kan koppla tillräckligt snabbt, att myelinisering av axon faktiskt fungerar.
Men det verkar alltid stanna där. Efter dessa långa, ilskna diskussioner verkar folk ändå alltid komma fram till samma saker, om och om igen. Men aldrig göra något åt saken. De vill gärna höras, men inte ta något eget initiativ. Det är detta jag inte förstår. Sluta prata. Snälla. Håll käften och gör något istället.

Och göra vadå? Inte vet jag. Använd alla de där hjärncellerna du så stolt tjatade om.
Ge någon en bukett nyutslagna vitsippor, laga pannkakor till frukost, köp inte skit du inte behöver, skriv någon ett brev med tidningsbokstäver, bli gatumusikant, ge fallfrukt till en uteliggare, sitt med någon vars blick aldrig vågar höjas, måla i sanden eller le mot någon på tunnelbanan.

Det krävs inte särskilt mycket för att göra någon glad, men ändå verkar man dra sig för det. Sluta bläng på varandra och le istället. Vad vet jag. Lyssna på Detektivbyrån och läs allt igen.
Sa ju att jag är naiv.

(Bild: Alex Andreev Dikt: Bruno K. Öijer)

RSS 2.0